Jag älskar skräckisar, i synnerhet subgenren teen slashers där en trave ungdomar med lite för mycket att dricka och lite för lite förstånd åker till någon plats där det gått rykten om att otäcka saker hänt. Varpå de börjar mördas, en efter en samtidigt som tuffa killen bryter ihop, snygga tjejen får för sig att hon nog behöver bada naken, skämtaren försöker lätta upp stämningen genom att skrämmas och nörden som anat att något inte står rätt till dräps på det mest bestialiska sätt. Allt medan billiga chockeffekter med plötsliga volymökningar för att underkläderna lever farligt för bromsspår.
Till slut återstår bara en person, vanligtvis den lite tystlåtna scream queen-tjejen som betting-bolagen eventuellt haft högst odds på, på grund av ren och skär meningslöshet i filmens början. Det är precis i detta fack vi hittar Until Dawn, och det har gjort att jag personligen varit lite extra sugen på just det här äventyret och följaktligen såg till att recensera det själv.
Ett klokt val, för här märks det rent av så tidigt som på startskärmen att Supermassive Games gjort sin hemläxa. Men innan jag går vidare med min recension vill jag poängtera att jag inte är ute efter att förstöra nöjet för någon av er. Det här är verkligen ett spel som går att spoila (kanske det mest spoilerkänsliga sedan Heavy Rain) och därför har jag så långt det överhuvudtaget går undvikt allt sådant. Inga avgörande detaljer kommer alltså avslöjas.
Spelet tar sin början i en stuga där åtta personer i de sena tonåren träffats för att ha det roligt. Vi förväntas lära känna dem allesammans, får chansen att spela som dem och det finns även mätare som visar hur relationen är dem sinsemellan. Några har varit ihop tidigare och har det därför lite frostigt, andra har svårt att släppa sina ex, andra beter sig bara mystiskt och ytterligare andra känns sympatiska. Redan från start känns det väldigt tveksamt att det här gänget alls skulle vilja spendera tid under samma tak då de generellt inte tycks komma överens och den dåliga stämningen hänger konstant i luften.
Det skulle ha varit ett problem om det nu inte vore för att Until Dawn ytterst medvetet är en B-skräckis. Då fungerar det istället alldeles utmärkt och jag finner mig i att personerna glatt utsätter sig för besinningslös fara utan att tänka mer på det. Det är såhär det fungerar i genren och det hade varit sämre utan detta faktum. Däremot upplever jag inte att mätaren som justerar personernas relationer tycks ha någon större inverkan på spelet, utan känns mer som en kul grej.
Visserligen lär det ska finnas hundratals olika slut i Until Dawn (där jag givetvis inte kunnat testa alla, en genomspelning tar mellan 7-10 timmar), och det är möjligt att någon liten grej ändras här och där, men generellt sett hade det varit roligt att få se detta påverka mer. Nu känns det som att min relation med en person kan rasa i botten, men utgången blir ungefär densamma ändå. Lyckligtvis finns det desto mer annat som påverkar och när Until Dawn är som bäst får jag tid att välja relevanta alternativ för hur kniviga eller personliga situationer ska lösas.
Det finns till och med möjlighet att ibland avstå från att göra något. Behöver man kasta en snöboll på den där fågeln bara för att jag kan, eller är det bäst att låta bli? Spelet rullar vidare och jag känner att mina val faktiskt har betydelse på ett både omedelbart och tydligt sätt. Det är jag som påverkar hur berättelsen ska utvecklas. När mer hektiska saker händer vankas istället Quick Time Events. Du får ofta välja mellan ett lättare men långsammare alternativ, eller en snabbare men svårare. Jag vet att många är allergiska mot denna typ av spelande, men här fungerar det utmärkt, och det är förhållandevis få knapptryckningar som krävs och de är heller inte överdrivet svåra.
Däremot har jag lite problem med att Supermassive sneglat på Quantic Dreams spel och deras fetisch för att göra allt till spelbara inslag. Det betyder i klartext att jag mellan varven misslyckats med saker som att ta en vedklabb och lägga den på brasan, tända en lampa eller vända på en bit papper. Det är inget som påverkar spelet eftersom man kan försöka om och om igen tills man lyckas. Men att ens en enda gång misslyckas med en fullständigt vardaglig grej är inte bra gameplay. Gör inte saker svårare i spel än i verkligheten.
Sägas ska dock att det finns möjlighet att spela med rörelsekänslighet där du istället förväntas imitera rörelserna din figur gör på skärmen. Själv är jag inget fan av detta, men vår brittiske redaktör Gillen McAllister tyckte det fungerade bra. Oavsett vilket läger du själv hör till, så finns vissa inslag där du förväntas sitta blixt stilla och inte röra handkontrollen. Dessa är med oavsett vilket kontrollschema du väljer och fungerar i teorin. För min egen del resulterade det dock i två missar första genomspelningen där ena var för att min hund gick förbi och den andra för att jag hostade till. Det kändes såklart lite orättvist, men det är ändå ett roligt inslag, även om det lätt blir att man som spelare stirrar på skärmen för att hålla handkontrollen inom ett litet markerat område istället för att titta på det som pågår i spelet.
En sak som snabbt står klart är att Until Dawn gör skäl för sin 18-årsmärkning från Pegi. Men bara för våld. Som så ofta annars har utvecklarna valt att fega och ducka undan när det gäller alkohol och sex. Det gör att storyn dels tappar lite trovärdighet och dels inte riktigt fyller teen slasher-skorna.
Jag köper helt enkelt inte att åtta ungdomar åker upp till en kall och snöig stuga och alla kör straight edge-stilen utan att ha med sig en droppe av något starkt, samt att det antyds och insinueras en massa sex men aldrig visas. Detta kan absolut fungera (och ofta rent av vara att föredra) i seriösare spel, men när det samtidigt vräks på med grafiskt våld och storyn är mer Fredagen den 13:e än Sjunde Inseglet, så blir det uppenbart att det inte är för berättargreppets skull, utan för att man helt enkelt inte vågat löpa linan ut. Det gör det lite komiskt när ungdomarna springer omkring sugna på hanky panky och frågar efter rusningsmedel - men inget händer eller finns tillgängligt. Vad är detta för dunderfest med föräldrafritt?
Redan tidigt står det klart att något inte står rätt till i Until Dawn, och en person som bidrar till detta är vår egen storstjärna Peter Stormare som gör en kalasinsats i spelet. Även Hayden Panettiere är med i rollen som Sam och är sitt sedvanligt charmiga jag. De är båda snyggt digitaliserade, även om spelet lider lite av uncanny valley som rycker mig ur illusionen mellan varven. Jag hade även önskat bitvis bättre animationer och bilduppdatering, men trots det ger jag högt betyg för det grafiska som är genomarbetat och framför allt oerhört väldesignat. Fotorealism är en sliten klyscha och det är klart det inte ser verkligt ut - men nog mycket för att det ska vara helt trovärdigt.
Supermassives enorma fjällstuga är verkligen ett riktigt rysligt tillhåll där vartenda rum känns lika verkligt som kusligt otäckt på samma gång. Pluspoäng även för hur det arbetas med kameravinklar. Det påminner stundtals om de tidigaste Resident Evil-spelen, där jag ofta får se saker på ett sätt som effektivt gör att vi inte vet mer än den figur vi styr, vilket snabbt blir otäckt. Och det saknas sannerligen inte bra chockeffekter. Det här är ett spel som får mig att älska mitt ändå relativt påkostade surround-ljud, för det här låter nämligen riktigt bra och att inte kunna omslutas i ljudbilden är att missa en viktig del av detta underhållande spel.
Till detta vill jag även lägga det fantastiska arbete kompositören Jason Graves gjort med musiken som perfekt ramar in äventyret. Jag hade förmånen att få intervjua honom förra månaden och fick höra om hans passion för 80-talsskräck, och det lyser verkligen igenom på ett bra sätt. Musiken liksom bara finns där och stör aldrig, utan sätter snyggt an precis rätt stämning.
När det kommer till kritan så gillar jag verkligen Until Dawn. Det är ett spel helt i min smak där jag gillar allt från berättande till design, upplägg och skrämselfaktorn. Helt perfekt blir det aldrig dock, då persongalleriet används väldigt ojämnt, där vissa knappt får vara med alls, medan andra för tankarna till soloäventyr a'la Uncharted med Nathan Drake. Jag upplever heller inte att upplösningen på storyn är helt övertygande, med väl stora logiska luckor (även för genren, japp) och lite för mycket försiktighet.
I slutändan är Until Dawn ett mycket bra spel jag redan har spelat igenom flera gånger, och som jag kommer vilja spela igenom någon gång till innan jag känner mig helt klar. Och för skräckfantaster som inte räds Quick Time Events är det ren mumma. Det här är för tillfället det närmaste interaktiv film vi kommit i spelvärlden, och jag har svårt att tänka mig ett bättre spel att mysa med när den svenska svinhösten drar igång med snålblåst, väta och mörker.