USA:s marinkår har börjat införa ett nytt mobilt vapensystem utformat för att upptäcka och förstöra fientliga drönare och andra luftburna hot, vilket markerar en betydande uppgradering av dess kortdistansluftförsvar, enligt ett nytt tillkännagivande.
Plattformen, känd som Marine Air Defense Integrated System, eller MADIS, omvandlar två Joint Light Tactical Vehicles till ett koordinerat hunter-killer-team. Ett fordon är optimerat för att rikta in sig på drönare, medan det andra fokuserar på bemannade flygplan som helikoptrar och fastvingade flygplan.
Nu i fullklassproduktion byggs MADIS av det Norge-baserade försvarsföretaget Kongsberg Defence & Aerospace. Systemet gör det möjligt för marinsoldater att engagera sig i lufthot under rörelse eller från fasta positioner, utan behov av ytterligare stödenheter.
Varje MADIS-fordon är utrustat med avancerade sensorer, målsökningsprogramvara och en blandning av vapen, inklusive Stinger-missiler och en 30 mm kanon. Tillsammans ger de parade fordonen ett snabbt och flexibelt svar på det växande hotet från obemannade luftsystem på slagfältet.
Drönare spelar en allt centralare roll i modern krigföring
Systemet ersätter marinkårens äldre bärbara luftförsvarssystem, som krävde att trupperna steg av sina fordon för att bekämpa mål. MADIS håller besättningarna skyddade inne i pansarfordon samtidigt som det erbjuder snabbare reaktionstider och förbättrad precision.
Den senaste versionen av MADIS inkluderar uppgraderade målalgoritmer, förbättrade sensorfunktioner och förbättrad rörlighet. Dess modulära design möjliggör framtida uppgraderingar när nya lufthot dyker upp.
Marinkårsenheter har redan påbörjat träning med systemet, inklusive skarpskjutningsövningar i Kalifornien och Hawaii. Det första operativa live-fire-testet ägde rum tidigare i år under övningen Balikatan, en stor multinationell övning i Asien-Stillahavsregionen.
När drönare spelar en alltmer central roll i modern krigföring, särskilt i konflikter som kriget i Ukraina, ser amerikanska militärplanerare system som MADIS som avgörande för att skydda styrkor mot lågt flygande, svårupptäckta luftburna hot.
