Vampire Crawlers

Bara en omgång till, sen måste jag verkligen krypa till kojs och sova. Famous last words minst sagt, och plötsligt inser man att klockan är halv tre på natten. Ögonen svider, insidan av ens skalle har förvandlats till någon form av digital pixel-slushy och man vet att man måste jobba om bara en handfull timmar. Panik.

Det där är en känsla som många av oss gamers är farligt välbekanta med, men som också på äldre dar blivit allt mer sällsynt. Nog för att man älskar spelandet av hela sitt ruttna hjärta, men någonstans inom en påminns man ständigt om att "vara vuxen och ansvarsfull". Så lik förbannat släpar man sig till sängs, även om man inte vill annat än superlimma sig fast i soffan, svetsa igen ytterdörren och förlora sig i det digitala vansinnet.

Vampire Survivors har länge varit ett av "de där" spelen för mig. Det var fullständig katastrof när spelet först släpptes, och det är ett rent under att jag faktiskt aldrig sjukade mig trots många på tok för sena kvällar. Ja, jag är vuxen.. jag lovar. Digitalt knark i sin renaste form med en direkt hypnotisk gameplay-loop fylld av växande siffror, allt mer färgglada effekter och sådär löjligt tillfredsställande ljudeffekter. Att värja sig mot vansinnet var nära nog hopplöst.

Så vad är då resultatet när någon bestämmer sig för att ta samma koncept, ställa det på sin kant, peppra med lite deckbuilding och salta med en nypa roguelite? Fullständig härdsmälta på bästa möjliga vis. That's what. Så vad exakt är då Vampire Crawlers? Häng med så dyker vi ner bland pixlarna och Windows 98 screensaver-perspektivet.

Först och främst. Låt mig tydliggöra en sak. Vampire Crawlers försöker aldrig trumfa sin föregångare på egen planhalva. Detta är något nytt, men också lömskt välbekant. Man är smart här och istället för att dansa runt ruskprickar medan dina automatiska attacker gör grovjobbet så får du själv mer kontroll här. Du navigerar runt för egen maskin. Ruta för ruta, steg för steg, och styr själv vilka strider du vill ge dig i kast med.

Du pushar på. Varje kort du spelar, varje combo du försöker bygga. Allt är ständigt en balansgång som emellanåt snabbt kan leda till nederlag på grund av någon oväntad fiende som dyker upp, eller en oturligt dragen serie av händer som ger dig helt fel kort, i helt fel ordning. Du svär, accepterar liemannen och hoppar tillbaka in. Bara en gång till.. sen är det raka vägen till sängs.

För även om Vampire Crawlers på pappret är ett annorlunda spel än föregångaren, så lyckas det fånga exakt samma puls, nerv och beroendeframkallande gameplay. Du väljer bana utifrån en overworld map, allt med namn och områden du garanterat känner igen från Vampire Survivors, och bygger din kortlek i realtid. Det mest uppenbara och påtagliga skiftet är så klart spelets tempo. Här är det konstant action eller nagelbitande stress som premieras. Nej, här stirrar du istället på din hand, planerar för combos, manakostnad och maximal effekt.

Det förstnämnda är dessutom vad man skulle kunna kalla för ryggraden i Vampire Crawlers, där du spelar kort i stigande manakostnad för att bygga multipliers som ganska snabbt kan urarta till vansinnes-matematik som hade fått självaste Gottfried Wilhelm Leibni att svettas. Och när den där nästan perfekta sekvensen väl landar, konstruerad av lika delar långsiktigt planerande likväl som en gnutta tur. Mamma Mia. Skärmen exploderar i färger, effekter, och behagliga ljud av monster som dukar under för ditt övervåld. Det är så där saligt tillfredsställande så man blir kollrig.

Kortsystemet i sig är också förvånansvärt lätt att läsa, trots att det snabbt blir överlastat. Där röda kort representerar attacker, blåa är försvar, gula är buffar, lila ger dig mana och så vidare. Det gör din hand överskådlig, även när den expanderat och växt till en oheligt sprudlande verktygslåda ämnad för monsterslakt.

Mer ofta än sällan kommer Crawlers dessutom att kasta en curveball eller två mot dig, för spelet genuint älskar att strössla med knasigheter - ofta också långt mer än du rimligen kan hantera. Det finaste av allt? Det går alltid att göra något med dem, även hur befängt och dumt det än kan verka vara. För om det är något du aldrig ska vara rädd för här, så är det att experimentera. Synergierna kan uppstå från de mest oväntade ting, och Crawlers belönar kreativitet och nyfikenhet snarare än passiv försiktighet. En designfilosofi jag innerligt innerligt önskade att fler roguelites vågade anamma.

Vampire Crawlers vågar nämligen släppa tömmarna och låta dig galoppera iväg mot horisonten. Fullt medveten om att du förr eller senare kommer att växa dig övermäktig. Det är ett spel som låter dig bli en gud, om än bara i pixelerad form, vilket också är exakt vad som gör spelet så förbannat charmigt. Varje runda blir ett galet experiment, varje misslyckande en lärdom och i förlängningen en ursäkt att skippa ännu en timme sömn.

Meta-progressionen hjälper också till att hålla elden vid liv. För mellan varje "run" har du möjlighet att finjustera och pilla i staden. Där kan man manipulera allt från vilka gems som dyker upp i spelet, vilka i sin tur ger passiva effekter på dina kort, till hur starka dina bonusförmågor ska vara eller vilken karaktär du vill spela. Precis som i originalet finns det nämligen en uppsjö av ansikten att låsa upp, alla med sina unika quirks och förmågor vilka uppmuntrar till ännu mer experimenterande.

Systemet gör att Crawlers hela tiden känns som att det rör sig framåt, där finns alltid någon litet framsteg att göra, även när du fått stryk och den där kära liemannen för femtio-elfte gången kommer för att håna dig och gnugga nederlaget i ditt ansikte. Bara en runda till...

Audiovisuellt håller så är Vampire Crawlers ungefär vad du kan förvänta dig, och rör sig inte direkt långt ifrån sitt ursprung med överdrivet pixliga representationer av allt från monster till karaktärer. Men också med en tydligare struktur som passar det nya gameplayet och krispiga effekter som förhöjer upplevelsen. På sätt och vis känns det som att någon tog 3D Maze Screensaver från Windows 95 och stoppade i mixern tillsammans med Castlevania. Resultatet är också väldigt färgglatt och charmigt, där du garanterat kommer att dra på smilbanden både en och två gånger under dina många äventyr.

Visst, det finns små skavanker. Första timmen är rätt seg och det tar helt klart en stund för maskineriet att verkligen komma igång. Jag ska ärligt säga att jag krafsade mig lite fundersamt i pannan själv inledningsvis. Se på det som ett lokomotiv som långsamt bygger upp ånga i pannan. En snöboll som rullas från toppen på ett berg men sakta växer till en lavin. För när det väl är igång, då jädrar.

Vidare så kan även spelet bli en aning kaotiskt, med ett emellanåt lite lurigt gränssnitt. Små piss-detaljer så klart, och antagligen något du på din höjd kommer att muttra över i några sekunder innan du lika snabbt glömmer det och istället återigen förlorar dig i Vampire Crawlers absurda briljans - och du återigen klickar på "continue". Bara en runda till..

För det är också det som är grejen. Vampire Crawlers vägrar att släppa taget om dig. Det biter fast i nacken och smaskar på. För även om mycket är sig likt och igenkänningsfaktorn från Survivors är påtaglig så arbetar Crawlers med helt nya verktyg. Glöm reflexer och pixelperfekt navigering mellan anstormande horder av monster. Här är det hjärna, tajming och lätt sadistisk kärlek till att pressa system tills de går sönder som gäller.

Timmarna försvinner, dygnet blir till dimma och siffrorna växer i takt med dina combo-kedjor. Allt till tonerna av den där lömskt gungiga musiken och ett fyrverkeri av sprakande pixlar och effekter. Herregud Poncle vad har ni gjort..

För ja. Vampire Crawlers är nära nog enastående och dess möjligheter svindlande. Spela på egen risk, för detta är om möjligt ännu bättre och mer slipat än dess föregångare.