Mer än två decennier efter lanseringen av det första spelet, och efter en turbulent utvecklingspipeline, närmar vi oss lanseringen av Vampire: The Masquerade - Bloodlines 2. Jag kan inte säga att jag är ett fan av originalet eftersom det var lite före min tid, men alla nya rollspel som lovar djup till sina system och en originell värld kommer alltid att väcka mitt intresse. Vi började vår demo i början av spelet och vaknade upp som vampyren Phyre. Det är en uppfriskande tolkning att ge vår rollspelshuvudperson en mer veterankänsla. Phyre är ingen ny vampyr, och de har funnits ett tag, vilket betyder att man får mer av en Geralt of Rivia-känsla när man spelar dem. En känsla av expertis i att bita halsar och knäcka skallar. För vissa kan detta vara avskräckande, men jag har spelat så många rollspel där jag är nykomling i världen att det är skönt att känna att jag redan har hört hemma i den ett bra tag.
Vi smyger oss genom ett mestadels övergivet hyreshus och bekämpar några spöken innan vi kliver ut på Seattles snötäckta gator. Vi får dock inte gå vidare till nästa sida i berättelsen innan vi samtalar med rösten inuti våra huvuden. Precis som i Cyberpunk 2077 får du i Vampire: The Masquerade - Bloodlines 2 sällskap av en kroppslös röst inuti ditt huvud med ett mysterium att lösa. Till skillnad från Cyberpunk känns Bloodlines 2:s mysterium mer som en klassisk detektiv noir, där vår följeslagare till och med har den grusiga rösten hos en gråspridd polisveteran. Noir-upplägget för berättelsen är trevligt, men jag tyckte att dialogen för vår inre följeslagare var lite krypande ibland. Trots att hans tonläge antyder någon som inte pratar mycket, tyckte jag att han pratade alldeles för mycket. Med dussintals timmar på mig att upptäcka huvudberättelsen kommer jag inte att göra en konkret bedömning av honom än, men jag fick inte den där omedelbara kopplingen som jag kände med V och Johnny Silverhand, till exempel.
Det fanns inte mycket kvar att utforska i demon när vi väl hade kommit ur vår första situation. Att titta igenom spelets olika klaner och ursprung var väldigt roligt, och de olika spelstilarna de erbjuder verkar vara verkligt unika. Jag valde en Tremere-magiker, som utnyttjade långdistansattacker maximalt, som att förvandla en fiende till en blodgranat från skuggorna. Det är en fin detalj att när du väl har valt ditt ursprung ändras dina attackanimationer och viloanimationer något. Som Tremere använde jag till exempel inte längre mina nävar och hade istället både pek- och långfingret pekande, vilket gjorde miniatyrdolkar med dem för att hugga mot fiender. Det fanns många små detaljer som det, vilket fick mig att tänka på alla olika sätt som klanval, dialogalternativ och mer kan påverka ett genomspel. Jag undrade över alla system som pågår bakom kulisserna, spårar val som kan förändra ditt genomspel från någon annans. Under den korta tiden jag spelade spelet fick jag inte chansen att se de systemen, men jag var säker på att de var där och antecknade bakom kulisserna. Det jag upplevde mest var ett slags Dishonored-liknande spelupplägg vad gäller blandningen av action och stealth, med en något mer aktiv roll för huvudpersonen. Man behöver inte hålla sig till skuggorna i Vampire: The Masquerade - Bloodlines 2, men många spelstilar och klaner gynnas av det. Det här kanske inte låter spännande för någon som vill ha en renodlad RPG-upplevelse, men även om Vampire: The Masquerade - Bloodlines 2 är mer av ett actionorienterat spel, särskilt i introduktionen, har The Chinese Room träffat känslan av att vara en nattlig superkraftvarelse. Slag skickade dödliga och spöken flygande in i väggar, och dina förmågor känns omedelbart starka även om du fortfarande är i början av spelet.
Där jag kanske fortfarande är orolig för Vampire: The Masquerade - Bloodlines 2 är i dess grafik och djupet i dess RPG-element. Grafiskt sett ser spelet ut att ligga ungefär en generation efter, och även om det visuella inte är allt, uppmuntrar en vacker stad ofta en spelare att utforska den mycket mer. När det gäller systemens djup, även om det verkar som att alla goda tecken finns där på pappret, är det först efter timmar som man verkligen kan se hur mycket av sin prägel man kan lämna på världen och sin egen berättelse. Till stor del är dock mina intryck av Vampire: The Masquerade - Bloodlines 2 fortfarande positiva. Det är ett spel som har väckt mycket oro de senaste månaderna och till och med åren, men The Chinese Room gör sitt yttersta för att trotsa oddsen och förväntningarna och ge oss en återkomst till Masquerade som känns som att den lever upp till det tidigare spelet. Huruvida det är tillräckligt av ett riktigt rollspel för att verkligen hålla fansen i sin hypnotiska blick är okänt, men första intrycket säger mig att det finns mer än vad som möter ögat.
