Jag spelade Vampire: The Masquerade - Bloodlines för nästan 20 år sedan. Så erfaren är jag, och så stark är min förkärlek för just detta universum fortfarande efter alla dessa år. Jag spelade det när det kom ut, och spelet var definitivt inte fullt utvecklat. Jag älskade hela idén att vara en del av detta vampyrsamhälle, som bestod av olika klaner och raser som var tvungna att leva efter en uppsättning regler som kallades "Masquerade". Om man inte kunde leva upp till dessa regler blev man utrotad. Det fanns ingen nåd här; antingen följde man reglerna, eller så blev man utkastad. Med andra ord, som med så många andra välberättade spel, accepterade jag "skräcken" till förmån för den atmosfäriska stämningen och de välkonstruerade berättelserna.
Sedan dess har jag spelat det många gånger, särskilt efter att fans gjort uppdateringar och fixat de många buggar spelet hade vid lanseringen, och min kärlek till det är lika stark som den var då. Nu är uppföljaren äntligen ute, efter vad som känns som en evighet, under vilken spelet har startats om, bytt utvecklare och försenats otaliga gånger. Så låt oss se vad som väntar oss som gillar vampyrer. Spelet är utvecklat av The Chinese Room och utgivet av Paradox Interactive (med White Wolf som medutgivare). Spelet släpps den 21 oktober. Vampire: The Masquerade - Bloodlines 2 är en mycket trogen uppföljare till det första spelet. Man kan tydligt känna att utvecklarna har en genuin kärlek till originalet. Hela formatet, strukturen och atmosfären känns bekant. Spelet börjar i Seattle vid juletid. Staden är kall, snötäckt och badar i neonljus som glittrar på de vita gatorna. Här väljer du din klan. Jag valde Toreador-klanen, precis som jag gjorde i det första spelet, och varje klan har sina egna förmågor och styrkor.
Berättelsen börjar med att du vaknar upp i en låda i ett lager, och när lådan öppnas attackerar du personen som står framför dig och sliter ut halsen på hen. Detta visar sig få stora konsekvenser. Personen du dödade var också en vampyr, en detektiv inom polisen, och av skäl som jag inte avslöjar här blir han och spelaren sammankopplade genom hela berättelsen. Du spelar som den så kallade Nomad, en legendarisk vampyr som har sovit i hundratals år och plötsligt vaknar upp i Seattle under julen. Din uppgift, tillsammans med den tidigare nämnda detektiven, är att navigera i stadens gömda vampyrgemenskap och undvika att bryta igenom Masquerade, samtidigt som du försöker lista ut vad som händer och vad det mystiska märket på din arm betyder. Låt oss inte gå runt hetluften här. Berättelsen är fantastisk. Du möter många intressanta karaktärer när du rör dig runt i den komplexa hierarkin som styr staden. Om det finns något negativt att nämna så är det att allt utanför huvudberättelsen är lite tunt, och det är inte första gången som relativt öppna spel har stött på detta problem. Sidouppdragen känns som utfyllnad. De handlar vanligtvis om att hämta, leverera eller döda något. Men huvudberättelsen och uppdragen som är förknippade med de viktigaste karaktärerna är spännande och välskrivna, och det är de genomgående.
Det finns många coola karaktärer. Lou Graham, Seattles tidigare prins, är stadens tidigare ledare och en av de mest fascinerande karaktärerna i spelet. Hon plågas av hallucinationer och ser omen om vampyrernas undergång, känd som Gehenna. Hon har överlämnat sin kraft till sitt så kallade "barn", men hon har fortfarande ett stort inflytande på stadspolitiken. Och Tolly, en Nozferatu, är både smart, skrämmande och förvånansvärt charmig. Varje karaktär har sina egna särdrag, och de flesta av dem är fascinerande att lära känna. Du spelar till och med som Detektiv Fabian mellan kapitlen. Han undersöker ett fall som heter The Rebar Killings, där både dödliga och övernaturliga varelser mördas i Seattle. Dessa sekvenser fungerar nästan som en noir-detektivhistoria och är sammanvävda med huvudberättelsen. Fabian har förmågan att läsa människor och, ännu mer intressant, att ifrågasätta objekt om deras position och historia. Till exempel kan man ha samtal med ett flörtigt arkivskåp eller prata med den avlidne. Det låter konstigt, men det fungerar, och dynamiken mellan Fabian och Nomad, som här kallas Phyre (Fire), fungerar riktigt bra.
I tidigare recensioner har jag pratat om vad jag kallar "euro jank", den speciella känslan som vissa europeiska spel har, där ambitionen är enorm, men utförandet släpar efter. Vampire: The Masquerade - Bloodlines 2 lider lite av detta. Till exempel är berättelsen och karaktärerna starka, men stridssystemet är bara tillförlitligt. Kontrollerna känns lite lösa och oprecisa. När man slår eller sparkar missar man ofta, och man kan inte låsa sig på fiender, och detta gör närstrid frustrerande. Jag kan inte säga om det känns bättre med en handkontroll, men med mus och tangentbord känns det klumpigt. Jag vet inte hur många gånger jag har sprang förbi min motståndare i min iver... Ingenting är helt trasigt här, och kanske kan man med lite buildcrafting nå en punkt där man kan kedja ihop tillräckligt tillfredsställande förmågor, men det är inte helt rätt. Det är synd, för antalet förmågor är gediget, och de skapar alla mångsidiga spelstilar och möjligheter. Till exempel lärde jag mig att smyga på fiender och kyssa dem, vilket kort förvandlade dem till mina allierade. När de hade gjort sitt jobb plockade jag upp deras vapen och fortsatte skjuta. Det blev snabbt ett mycket roligare och taktiskare sätt att spela. När jag äntligen knäckte den koden började stridssystemet öppnas upp och blev underhållande trots sin röriga natur.
För att uppgradera sina förmågor måste man dricka blod. Men här spelar offrets känslomässiga tillstånd roll. Till exempel kan man dricka blod från en kärleksfull, melankolisk eller aggressiv person, och det ger en olika typer av poäng. Till en början kändes det lite stelt och besvärligt att behöva hitta personer i specifika känslomässiga tillstånd, men efter ett tag började jag se strategin i det. Det blir snabbt riskabelt, för om man blir sedd medan man biter bryter man ner Masquerade. Dessutom kan man provocera människor till det sinnestillståndet genom att skrämma, komplimangera eller kritisera dem. Det är ganska coolt att man kan manipulera en NPC till att få det blod man letar efter. Masquerade har tre steg. Grönt betyder stillastående, gult betyder att man måste vara försiktig och rött betyder att vampyrjägarna kommer efter en. Så man måste planera noggrant, välja sina offer och helst hitta dem där ingen kan se en. Jag tycker att det är ett coolt system.
Och slutligen, immersiva simuleringselement. Ja, de finns här. Seattle är fyllt till brädden med alternativa vägar till spännande platser som erbjuder extra information, resurser eller mer centrala mål. Huvuduppdragen i synnerhet erbjuder denna inneboende rörelsefrihet, men det återspeglas inte helt i spelets sidoinnehåll. Men för er som törstar efter mer inlevelserika simuleringar vill jag betona att spelet lutar sig starkt mot dessa designkonventioner. Jag har lärt mig att man aldrig ska säga aldrig när det gäller prestanda. Vi kan bara kommentera vår egen erfarenhet, och detta kanske inte återspeglar den upplevelse som många av er får. Jag har en liknande känsla här. Så okej, låt oss vara brutalt ärliga här igen. Jag har ett RTX 4090, och spelet kördes bara korrekt när jag aktiverade bildgenerering. Det är en varningstecken i sig. Så jag kommer inte att säga att spelet fungerar perfekt för alla, men om du har kraftfull hårdvara är du i god form. Jag kan inte och kommer inte att kommentera konsolversionerna, och jag kan inte heller gå djupare in på prestanda, eftersom mina observationer och slutsatser plötsligt kan bevisas felaktiga av en enda patch eller en blind fläck.
Grafiken är dock verkligen vacker. Att springa genom staden med snöflingor som dansar i neonljuset är en upplevelse i sig. Seattle känns levande, kallt och atmosfäriskt. Musiken gjorde mig lite besviken till en början. Jag älskade soundtracket från det första spelet, och det var svårt att acceptera det nya. Men gradvis började jag förstå att Bloodlines 2 försöker skapa sin egen identitet, och när man betänker att det första spelet utspelade sig i soliga Santa Monica, medan det här utspelar sig i vinterkalla Seattle, är det faktiskt logiskt. Musiken passar den nya tonen bra. Röstskådespeleriet är lite ojämnt. Huvudkaraktären, Phyre, har en något konstig framförande, men de flesta birollerna gör det bra. De når inte riktigt upp till originalets nivå, men rösterna växer allt eftersom man spelar. Kan jag rekommendera Vampire: The Masquerade - Bloodlines 2? Ja, särskilt till de som spelade det första. Berättelsen är stark, karaktärerna är bra och atmosfären blir bättre ju längre man spelar. De två spelen är väldigt lika. Det första var rörigt men älskat, och detsamma kan sägas om uppföljaren. Det har sina brister, särskilt i stridssystemet, men det har också själ och charm. Om man kan se förbi de tekniska bristerna och istället fokusera på berättelsen och förmågorna, är detta en uppfriskande frisk fläkt i genren.
