Det började ju så bra. När syskonen Freja och Muds äventyr tar sin början blir jag direkt golvad av den underbara pixelgrafiken. Någon timme in i deras färd genom det post-apokalyptiska landskapet har även ljudet krupit under skinnet på mig ett flertal gånger. De mysiga pixlarna och ljudbilden är helt enkelt fantastiska och jag är beredd och hoppfull på ett uppslukande och spännande retroinspirerat äventyr. Men för varje timme som sedan går så minskar engagemanget mer och mer. Till den grad att jag till slut landar i att jag är besviken. Men av vilka anledningar? Ja, det ska vi givetvis dyka vidare i.
Men vi börjar från början och med det premissen för äventyret. Syskonen pratar om en bortgången mor och hur de har en möjlighet att återuppväcka henne. De ska ge sig ut på en jakt efter varelser som sägs kontrollera livet och döden. Varelser som går under många namn där ett av dessa då är "Vessels of Decay". Det är en start som sätter stämningen direkt och när de ger sig ut i ett landskap där naturen klätt byggnader i snårig grönska, övergivna fordon fyller vägarna och märkliga monster till synes finns överallt - ja, då var det, som jag skrev i inledningen, inte svårt att till en början bli fascinerad och uppslukad. Vessels of Decay fungerar i grunden som ett rätt simpelt action-äventyr; du tar dig framåt, löser enklare pussel och slåss mot monster.
Grafiken är ofta fantastisk att vila ögonen på.
De första problemen började dock ganska tidigt. Någon timme in i äventyret hade jag råkat ut för några buggar och att spelet kraschade. Vid ett tidigt tillfälle under en boss-fight triggades inte själva fortsättningen när bossen var besegrad så det var bara att göra om striden. Just detta att fortsättningen inte sätter igång efter en sekvensens skedde sedan ett flertalet gånger. Jag kan dock förlåta sådant här om det i övrigt är bra - och ja, jag sveptes som sagt till en början med. Men sedan är det som att mycket av det som jag på förhand hoppades på inte riktigt når upp till en högre nivå eller existerar alls.
Berättelsen, exempelvis, lovar gott - syskonen pratar då om mystiska varelser och krafter som kan återuppväcka deras döda moder. Men berättelsen och dialogerna försvinner sedan nästan helt. Det är som att den atmosfär och mystik som snabbt etablerades helt glöms bort förutom att det då och då dyker upp några enstaka repliker. Vilket är synd - för det hade kunnat ges ett bra avbrott till den annars ganska monotona färden genom miljöerna. Jag kräver liksom inga mellansekvenser eller ett manus fullt av repliker. Men allt blir lite för simpelt och rätt ointressant när ingen relation, inget världsbygge eller berättelse som sådan sedan finns.
Det är mycket annat som känns lovande men som dras ner av att det är halvfärdigt eller då buggigt. Just buggarna dyker också sedan upp tätare och tätare. Drygt fem timmar in i äventyret är exempelvis min livsmätare nere på botten. Detta oavsett om jag plockar upp hjärtan som tidigare fyllt på livet. Att starta om från en check-point löser en del men inte just detta problem. Så jag har helt enkelt fått kämpa mig genom stora delar av äventyret med att bara tåla en enda träff.
Utomhus är spelet som bäst även om striderna snabbt blir trista.
Lika delar frustrerande som buggarna är så är jag även lika delar besviken att många saker inte riktigt känns så finslipade. De rätt simpla hack 'n' slash-striderna gör lite för att engagera och spelets pussel är mer av en "leta upp denna saken i mörka miljöer och sätt den på denna platsen". Det finns ett färdighetsträd men de färdigheter man kan låsa upp gör väldigt lite för att göra striderna varierande. De känns istället mest som en knapp att trycka på för att åstadkomma lite mer skada. Här finns också avrättningar man kan göra när man fått ner livsmätaren på sina fiender. Med ett knapptryck får man en liten cool animerade sekvens men dessa blir i längden mest bara enformiga. Precis som så mycket annat, tyvärr.
Utomhus är miljöerna ofta underbara. Sett då till det visuella. Det faktum att utvecklarna är från Sverige finns det gott om avspelningar till. På lastbilar står det "mjölk", när man lämnar en tunnelbanestation kan man läsa "Hornstull" på skylten ovanför entrén och det finns mycket annat sådant här som får en att le. Vad som däremot inte får en att dra på mungiporna särskilt mycket är inomhusmiljöerna. Både nämnda tunnelbanestation, flertalet grottor och andra mörka miljöer känns otroligt oinspirerande och det är också i dessa som ganska oprecisa kontroller, frustrerande moment och sökandet genom rum som ser likadana ut blir som allra tråkigast. Man längtar helt enkelt till att hamna ovanför mark igen. Men när väl sedan gör det så märker man att spelets omfång börjar bli ordentligt tröttsam. Det sker några saker för att bryta upp det och skapa nya utmaningar men det är i långa stunder alldeles för likadant.
Man får lära sig leva utan mjölk när världen gått under.
Med tanke på pixelgrafiken känns det kanske dumt att använda uttrycket "yta före innehåll". Men eftersom det visuella också i mångt och mycket är spelets starkaste sida så känns det ändå passande. Det är tyvärr mycket som också inte riktigt känns finslipat eller testat vid sidan om buggarna (och krascherna). Som exempel kan nämnas att man i de mörka grottorna kan slå på en slags växt så att ett ljus följer en, men om man dör eller ramlat ner för ett stup så börjar man liksom om i komplett mörker eftersom ljuset försvunnit. Precis som med mycket annat får man då gå in i menyn och välja att börja om från en check-point.
Alla tekniska missöden hade givetvis påverkat betyget ordentligt i sig men om det funnits ett mer spännande spel vid sidan om dem så hade jag nog ändå kunnat se förbi mycket av det Tyvärr faller en lovande premiss på flertalet andra punkter vilket är väldigt synd och det hela mynnar ut i en ordentlig besvikelse.