Logga in medlem
Samantha Shannon var en av de mest eftertraktade episka fantasyförfattarna på Celsius 232, och vi satte oss ner med henne för att diskutera hennes kreativa process, att utvidga världar bakåt, hennes utvecklande relation till långvariga berättelser, hennes distinkta syn på mytbildning och förstås hennes inställning till adaptioner.
"Hej, vänner på Gamereactor! Det här är min sista dag på Celsius 232 i Avilés, Asturien, Spanien, och jag har sällskap av Shannon här, tack så mycket för att du är med oss.
Du vet, vi har pratat om fantasy, science fiction, till och med serier och videospel med många författare, episk fantasy är din grej."
"Jag vill fråga dig: traditionellt sett blickar episk fantasy tillbaka mot det förflutna, så vad säger du, vad kan du berätta om *The Roots of Chaos* som skiljer sig åt i det avseendet?
Tja, *The Roots of Chaos* blickar visserligen medvetet tillbaka mot det förflutna i viss utsträckning, så det handlar först och främst om den historia jag använder, som i den första boken, *The Priory of the Orange Tree*, som jag kallar en ”krutfantasi”, som hämtar inspiration från 1500- och 1600-talet, medan förhistorien utspelar sig under medeltiden."
"Så jag gillar att leka med historien, jag tycker att det är väldigt roligt, men med fantasy behöver jag inte hålla mig exakt till den på samma sätt som jag skulle göra med historisk fiktion.
Jag kan leka med historien där jag vill, men också avvika från den när jag vill.
När det gäller att bygga vidare på traditionen inom episk fantasy, så försöker jag, återigen, medvetet luta mig mot det."
"”The Priory of the Orange Tree” är tänkt att kännas som en ganska klassisk äventyrsfantasi i stil med något i Tolkiens anda, du vet, resan till Mount Doom.
I mitt fall är det uppdraget att dräpa draken, vilket är en av de äldsta berättelserna vi har i historien, ja till och med i mytologin."
"Men jag ville fokusera på andra människor än de som den episka fantasygenren traditionellt har fokuserat på.
Den har ofta uppfattats som ganska maskulin, och det finns män i mina böcker, men jag ville verkligen också erbjuda ett kvinnligt perspektiv, och att berätta historien ur ett kvinnligt perspektiv, och ha idén att det var en av jungfrurna som dödade draken istället för riddaren."
"Låt oss prata om att utvidga berättelser bakåt i tiden.
”The Day of Fallen Knight” – det var du som gjorde den.
Avslöjade den något som du inte visste när du skapade världen?
Ja, absolut. Jag menar, ”Priory of the Orange Tree” var från början tänkt att vara en fristående bok, eftersom jag har en annan serie som heter *The Bone Season*, och jag ville inte fördröja *The Bone Season* för mycket."
"Så jag tänkte bara skriva en berättelse, men sedan blev det en så omfattande berättelse, och jag var tvungen att skapa en historia som sträckte sig över tusen år eller mer än tusen år.
Så jag blev nyfiken på några av de övriga berättelserna som den här världen hade att erbjuda, och det kändes lite dumt att stänga den lådan när den väl var öppen, när det fortfarande fanns så många skatter kvar inuti."
"Så jag bestämde mig för att utforska det krig jag hade nämnt i Priory, som var ett krig mellan drakar och människor som kallades ”Grief of Ages”.
Och jag gillade utmaningen i det, för hur skriver man realistiskt om ett krig mellan drakar och människor?
Det är ganska uppenbart att drakarna kommer att vinna."
"De kan flyga, de är väldigt välpansrade och de kan spruta eld.
Jag gillade tanken på vad som skulle hända om de var tvungna att överleva istället för att slå tillbaka.
Jag tyckte helt enkelt att det var en riktigt intressant utgångspunkt.
Och det var det. Jag hade väldigt roligt när jag skrev den boken."
"Jag tyckte faktiskt om det ännu mer än jag tyckte om *Priory*.
Men jag tror att det kan vara intressant att skriva prequels, eftersom många vill att jag ska skriva en uppföljare till *The Priory of the Orange Tree*, men jag tror att uppföljaren blir bättre om vi först får veta mer om det förflutna, och de berättelser som det förflutna kan ge oss."
"Jag tror att det kommer att ge mer sammanhang och djup när jag skriver uppföljaren.
Och du har nämnt *The Bone Season* och du har arbetat med den i ett decennium.
I över ett decennium.
Hur har din relation till den förändrats med tiden?
Tja, jag älskar *The Bone Season*."
"Det är faktiskt det bästa jag har skrivit.
Det är som en dystopisk fantasy som utspelar sig i en slags alternativ framtid om ett krig mellan gudar och människor.
Jag älskar den fortfarande, men jag var väldigt ung när jag skrev den första."
"Jag var 19.
Och jag känner att mitt skrivande har förändrats mycket sedan dess.
Så inför 10-årsjubileet frågade jag min brittiska förläggare om jag kunde revidera serien och göra en fullständig redigering av den."
"Och jag skapade författarens önskade text, som i princip bara är min...
Det är som Taylors version.
Det är som Samanthas version av The Bone Season."
"Regissörens version.
Ja, regissörens version. Exakt.
Eller som när de uppdaterar videospel så att de får förbättrad grafik.
Det är ungefär så."
"Som en remaster.
Ja, det är ungefär samma historia, men den berättas på ett lite mer uppdaterat sätt.
Och karaktärsskildringen är lite mer djupgående."
"Och jag fyller i några små luckor i handlingen som jag inte la märke till när jag var yngre.
Så ja, tyvärr finns de nya böckerna inte utgivna på spanska.
Det är bara de gamla.
Och vanligtvis brukar jag säga till folk: ”Läs de med blommiga omslag.” Men i Spanien är omslagen med blommönster faktiskt fortfarande den gamla översättningen."
"Så jag hoppas att den nya översättningen kommer att bli klar någon gång.
Men ja, generellt sett när det gäller den engelska versionen, skulle jag helst vilja att folk läste den text som författaren föredrar.
Den skulle jag definitivt läsa."
"Både *The Bone Season* och dina andra verk verkar som gjorda för att filmatiseras.
De verkar passa väldigt bra, eller hur?
Vilket av dem skulle du vilja se filmatiserat?
Och vad är det allra viktigaste som du skulle vilja se bevarat i filmatiseringen?
Åh, det är en jättebra fråga."
"Tja, jag menar, jag skulle vilja att ”Priory of the Orange Tree” filmatiserades.
Det är den andra.
Jag tror inte att det kommer att bli så.
Anledningen till det är att jag tror att ”Game of Thrones” kom ut alldeles nyligen."
"Det handlar om drakar.
Och sedan kommer ju även ”Fourth Wing”.
Så jag tror att det förmodligen kommer att bli en viss övermättnad av drakar vid det laget.
Jag menar, kanske kommer den att göras i framtiden."
"Jag tror också att det skulle bli väldigt, väldigt dyrt.
Om man tänker på antalet drakar i Game of Thrones, så var det typ tre.
I ”Priory of the Orange Tree” finns det massor av drakar."
"Inte bara det, utan det finns även wyverns, basilisker och lynnworms och massor av andra varelser.
Det finns till och med jättemanguster där.
Så jag tror att det skulle bli väldigt dyrt."
"Dessutom, cyniskt nog, säger jag detta som en homosexuell kvinna.
Jag tror att Hollywood kanske inte är redo att satsa så mycket pengar på en film med homosexuella huvudrollsinnehavare.
Jag är helt enkelt inte övertygad om att det är så progressivt just nu.
Så återigen, kanske i framtiden."
"Jag säger inte att jag aldrig tror att den skulle kunna bli gjord, men jag tror att klimatet just nu är lite svårt, tror jag, för en framåtblickande representation av HBTQ-personer.
Återigen, kanske på TV, men definitivt inte på film, tror jag inte, i nuläget."
"Bone Season – det skulle jag gärna se som en tv-serie.
Och jag skulle också gärna se det som ett videospel.
Jag är en passionerad spelare.
Du svarade ju på min nästa fråga."
"Fortsätt, snälla.
Nej, jag är en passionerad spelare.
Så jag har spelat spel ända sedan jag brukade sitta i min pappas knä när jag var liten och såg honom spela Tomb Raider."
"Och jag har alltid älskat spel.
Och jag kan föreställa mig ”The Bone Season” som ett videospel.
Jag har idéer om hur magisystemet skulle kunna se ut i ett spel och alla olika mekanismer man skulle kunna använda."
"Så jag tror att det skulle bli väldigt häftigt.
Men ja, jag skulle gärna se det som en TV-serie.
När det gäller vad jag skulle vilja att bevarades, har jag sett två manus till ”Bone Season” som skrevs när jag sålde rättigheterna."
"Ett av dem var för film, och det andra var som ett pilotavsnitt för TV.
Och det finns definitivt saker som jag lägger märke till när de har tagits bort."
"Till exempel min huvudperson, Paige, hon är irländsk.
Och hennes irländska arv är verkligen viktigt i berättelsen.
Och i en version var hennes irländska arv i princip helt borttaget."
"Eller så reducerades det till en sorts stereotyper.
Som att de gav henne rött hår eftersom det är en irländsk stereotyp, trots att hon är blond i boken.
Så jag skulle definitivt vilja att Paiges irländska arv och dess betydelse respekterades om det skulle filmatiseras."
"Det är en av de viktigaste sakerna för mig.
Det här är väldigt intressant, eftersom du nämnde aspekter av speldesign istället för berättartekniska aspekter när det gäller det potentiella videospelet baserat på ”Bone Season”."
"Så kanske inte just den boken.
Är det något som skulle intressera dig att skapa berättelser för interaktiva berättelser, för videospel där berättelsen kan anpassas utifrån spelarnas val?
Är det något du skulle vilja prova på?
Jag tror att det skulle vara intressant."
"Ja, jag menar, jag vet inte om ”The Bone Season” skulle passa riktigt bra för det.
För jag tycker att den har en ganska specifik historia.
Och det beror på att det finns uppföljare."
"Om man skulle göra ett uppföljarspel, är jag inte säker på hur mycket valmöjligheter det vara rimliga i just den berättelsen som baseras på något annat."
"Jag gillar verkligen valbaserade spel.
Jag gillade till exempel Telltales The Walking Dead.
Jag gillar verkligen Baldur’s Gate 3.
Det är ett av mina senaste favoritspel där det finns många valmöjligheter."
"Så det vore häftigt.
Jag vet bara inte om det nödvändigtvis vara det rätta valet just för *Bone Season*.
Men jag tycker verkligen att spel är väldigt underskattade som berättarform."
"Som när folk pratar om, du vet, att det är så svårt att få folk att börja läsa, till exempel.
Men jag tror att om de spelar spel, så är de åtminstone engagerade i berättandet, eller hur?
Och även om man inte har någon stark handlingsfrihet i ett spel, så interagerar man ändå med berättelsen."
"Du styr karaktärerna genom berättelsen, väljer när du ska göra saker, när du ska uppfylla mål, när du ska ge dig ut på ett sidouppdrag.
Så jag tycker att det är lite underskattat."
"Det ses ibland som något negativt, om någon spelar för mycket.
Men jag tycker ändå att det är ett sätt att, du vet, fördjupa sig i och ta till sig berättelser."
"Självklart.
Och en annan, mer övergripande fråga om mytskapande i ditt arbete i allmänhet.
Försöker du hellre arbeta med de händelser som kommer att inträffa utifrån fakta, eller snarare med hur människor kommer att reagera på dem och hur de kommer att minnas dem?
Alltså i termer av hur människor i berättelsen minns dessa händelser."
"Exakt.
Ja, jag menar, det är ju på sätt och vis utgångspunkten för Orange Tree på ett sätt.
Det är som om en grupp människor tror att riddaren, Sankt Georg-figuren, var den som dödade draken."
"Och en annan grupp tror att det var jungfrun som dödade draken.
Och jag tänkte att det skulle vara en intressant utgångspunkt för till exempel två olika religioner."
"Jag menar, det händer ju i verkliga livet.
Jag menar, om man tittar på de abrahamitiska religionerna, som judendomen, islam och kristendomen, har de ganska många gemensamma inslag."
"De har ofta liknande berättelser i sina rötter.
Det finns till exempel gestalter som förekommer i religionerna, som går igen mellan religionerna."
"Jag är uppvuxen som kristen, så jag har alltid tyckt att det var riktigt intressant.
Så ja, jag börjar ofta med att berätta vad som hände.
Det som hände var alltså att någon besegrade draken."
"Och sedan, ja, funderar jag på vilka intressanta sätt man skulle kunna reagera på det.
Och då var jag tvungen att fundera på hur den myten kanske uppfattas av någon som bodde i ett helt annat land och aldrig hade hört talas om någon av dessa personer tidigare."
"Intressant.
Så ja, jag har verkligen kul med det där.
Som att bara fundera på berättelser och vem som berättar berättelserna och av vilka politiska skäl de kanske förändrar saker."
"Sådana saker.
Okej, och slutligen, handlar Celsius också om passion och fansen och, du vet, att lära känna dem, och sedan lära känna dig."
"Så vilken sorts återkoppling du har fått från dem?
Och vad säger du till dem om vad de kan förvänta sig att läsa av dig härnäst?
Åh, jag menar, Celsius har varit så entusiastiska."
"Jag har bara pratat med andra författare om hur engagerad publiken var.
För, du vet, ibland får man en publik som kanske är lite tystlåtna, vilket är helt okej."
"Du vet, jag är brittisk.
Jag är ganska reserverad och blyg vanligtvis.
Så jag förstår fullständigt om publiken är lite tyst och kanske är rädda för att ställa frågor."
"Men jag hade ett av mina evenemang igår kväll och jag märkte att publiken var så engagerad och så passionerad, och de skrattade och klappade händerna, vilket var jättehärligt."
"Jag kände liksom, du vet, det var folk i publiken som ropade saker som, ja, om de höll med om något, vilket jag tyckte var jättesött."
"Så, ja, det kändes som att man, man höll liksom ett evenemang tillsammans med publiken snarare än för publiken, vilket jag alltid gillar väldigt mycket."
"Och förstås var det massor av människor i kön, som, du vet, hade konstverk som de hade gjort baserade på böckerna.
Och jag tycker alltid att det är, Jag menar, det är en sådan ära när din kreativitet inspirerar någon annans kreativitet."
"Jag tycker alltid att det är riktigt häftigt.
Så vad ska jag göra härnäst?
Min nästa bok heter *The Moth Reborn*, vilket är den sjätte boken i serien ”Bone Season”."
"Och den kommer snart ut, ”The Moth Reborn”.
Ja, den kommer ut i februari.
Jag ser fram emot den.
Tack så mycket för din tid, Samantha."
"Njut av din sista dag i Celsius.
Det ska jag. Tack så mycket."
