Viewtiful Joe

Viewtiful Joe blev genast det mest uppmärksammade spelet när Capcom presenterade sin stora kubsatsning förra året. Trots att det gjorts åtskilliga andra cel shadade spel förr, sticker Viewtiful Joe ut från mängden. Med verkligt tjocka svarta kanter runt karaktärerna, ett blekt färgschema och en annorlunda design, stal det verkligen uppmärksamheten från spel som självaste Resident Evil 4.

Joe och hans flickvän Silvia sitter och kollar B-film på stans biograf. Plötsligt Händer något oväntat och Silvia sugs in i filmen. Det gör även Joe som utmanas av filmens huvudmonster att komma och rädda henne, för att därefter få superkrafter av Joes egen favorithjälte i filmen. Inget storverk till story som heller aldrig kommer att aspirera på några litteraturpriser, men det är heller inget som behövs i ett spel av denna sort. Viewtiful Joe är sitt unika utseende till trots ett Devil May Cry på droger. Det handlar om att slåss och göra effektiva slagkombinationer, men framför allt om att se cool ut medan man gör det.

För att nedkämpa anstormande fiender och hinder gäller det att sparkas och slåss. Dessvärre är inte spelsystemet så djupt som man kunde önska och känns ganska snart enformigt. Trots att man både kan sakta ned tiden för att kunna göra alla grymma saker i ultrarapid och nyttja en ganska bred arsenal av olika attacker, tenderar alla strider att bli likadana. Inget som nödvändigtvis behöver vara något negativt, men Viewtiful Joe känns lite för ofta som ett minispel i ett riktigt spel än ett eget.

Nya attacker, helande hamburgare och liknande kan köpas efter varje avklarad boss. Något som verkligen behövs då spelet stundtals känns onödigt svårt, utom för möjligtvis de mest fanatiska fansen av genren. En stor del av svårighetsgraden ligger också i att möjligheterna att spara sitt framskridande i spelet är för små. Det gör att man måste spela om en lång bit igen efter varje miss, vilket naturligtvis skapar en massa frustration. Nu finns visserligen möjlighet att ställa ned svårighetsgraden, men det resulterar istället i ett busenkelt spel som är helt avklarat på runt en timme.

Av och till stöter man på enklare pussel där den förmåga man senast införskaffade sig ofta ska användas för vidare avancemang. Dessa pussel är riktigt finurliga och underhållande och fler sådana borde ha implementerats som avbräck till alla slagsmål. Joe själv erbjuder på ett av de skönare momenten i det faktumet att man inte kan nyttja hans krafter för mycket, då förvandlas han till den helt vanlige Joe för en stund. Inte förrän hans supermätare fyllts på med viss mängd igen kan man åter bli Viewtiful.

Jag är en serienörd och brukar per automatik tycka om grafik med serietidningskänsla. Tyvärr känns Viewtiful Joes grafik mest tråkig och visar att säregen design inte alls är lika med bra. Alla miljöer känns som de "vikböcker" man hade som liten, där hus och bilar hoppade fram när man vek upp ett uppslag. En god idé som Capcom använt tidigare Onimusha 2. Dessvärre är inte det tekniska genomförandet på topp och påfallande ofta flimrar det i polygonfogarna. Istället för att vara en genuint god idé ser det mest ut som bristande tekniskt genomförande.

Tyvärr känns Viewtiful Joe som ett typiskt fall där hypen var större än den färdiga produkten. Utomlands har spelet fått en generellt god kritik, men hur jag än bär mig åt finner jag inget annat än goda idéer spolierade av ett många gånger halvtaffligt genomförande. Visst är det roligt att slåss och göra saker i ultrarapid. Men sedan är det just inget mer heller. Och att snurra runt i luften och sparka vilt omkring sig i luften är tyvärr inte lika roligt varje gång, särskilt som man ofta måste göra om allt till en följd av en oresonlig svårighetsgrad. Potentialen finns helt klart, synd bara på genomförandet.