Virtua Tennis 3

Sportspelen blir mer och mer simulatorlika och innehåller fler och fler avancerade knappkombinationer. En trend Sega inte kunde bry sig mindre om när de nu släpper Virtua Tennis 3 som med sin bakgrund i japanska arkadhallar istället kretsar kring användarvänlighet och hederlig spelglädje.

Ville jag vara elak, vore det enkelt att säga att Sega bara tagit Virtua Tennis 2, putsat upp grafiken, slängt in några nya spelare samt några nya spelsätt och sedan paketerat om det som Virtua Tennis 3. För faktumet är att det inte är så långt ifrån sanningen, vilket Sega villigt själva erkänner. Men hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte få det till något negativt.

Tvärtom betyder det att jag får ett topptrimmat tennisspel som precis alla instinktivt tycks gilla i samma sekund som de greppar handkontrollen. Till skillnad från i exempelvis Top Spin är ingenting tillkrånglat. Här finns inga supermätare och endast ett minimum av knappar används. Det utan att Sega tullat det minsta på spelbarheten som tar ett ögonblick att lära sig, men bokstavligt talat ett liv att bemästra.

Till skillnad från föregångarna, som i alltför hög grad var arkadspel för hemmabruk, har Sega sett till att bygga ut med alla de funktioner man kan förvänta sig i ett tennisspel av idag. Därför finns möjlighet att spela matcher på flera set, licensierade turneringar och även en hel del minispel. Även om det fortfarande är lite mindre innehåll än vad jag hoppats på, så är det helt klart ett steg i rätt riktning.

Bland de spelmässiga förbättringarna märks att Sega trots allt strävat lite mot mer realism. Därför kan inte din spelare leverera otagbara dundersmashar när han slänger sig, utan sådana returer blir istället lösare och även svårare att placera. Dessutom tar det mer tid för dina spelare att resa sig upp om de tvingas kasta sig efter en boll. Slagen är också mer balanserade, inte minst lobbarna, och det är långt svårare att vinna en boll där man hamnat i underläge.

Virtua Tennis 3 går också att spela med den omtalade tiltfunktionen i Playstation 3-handkontrollen. Genom att luta den springer din spelare över planen och när man höjer eller sänker den slår man bollen. Idén är såklart god, men i ett tennisspel med millimeterprecision resulterar det i ett haveri utan dess like och spelkänslan känns ungefär som att spela tennis med ratt. Lyckligtvis går allt sådant att stänga av så man kan avnjuta spelet så som det faktiskt är tänkt. Playstation 3-versionen av Virtua Tennis 3 drabbas även av den märkliga buggen som får flera spel till konsolen att tappa kontakten med handkontrollen för någon ynka sekund. Det kanske inte är en katastrof i spel som Resistance: Fall of Man, men i Virtua Tennis 3 innebär det obönhörligen en förlorad boll.

Egentligen känns det helt överflödigt att prata om grafik i ett tennisspel, vilka ju faktiskt inte brukar vara sådär alldeles nämnvärt översnygga. Men det här är ju ett Playstation 3-spel, en helt ny konsol, vilket gör att jag inser att intresset är stort. Och faktumet är att Virtua Tennis 3 inte lär göra någon besviken rent grafiskt med helt sanslös detaljrikedom och snyggt modellerade spelare, vilka dock ser lite väl livlösa ut.

Inte blir det heller sämre av att spelet stödjer den högsta upplösning (1080p) Playstation 3 klarar av, vilket även gäller för Xbox 360-versionen. På en riktigt stor skärm går det inte annan än att kippa efter andan över mödan som lagts ned på allt från domarstolar till nätet på planen samt bollkallar. Det är åtminstone lika snyggt som fjolårets lyckade tennissimulator Top Spin 2, vilket är ett gott betyg.

Virtua Tennis 3 har en imponerande ensemble spelare med bland annat Mario Ancic, David Nalbandian och James Blake på herrsidan samt Maria Sharapova, Martina Hingis och Venus Williams på damsidan. Även om de, som ovan nämnt, ser lite stelt döda ut i sin framtoning har Sega gjort ett gott jobb med att få till deras karakteristiska egenskaper. Själv gläds jag åt att min ständiga favorit Sébastien Grosjean är med och levererar sina förödande smashar precis som i verkligheten.

Det enda jag egentligen saknar i spelet är det onlinestöd som finns i Xbox 360-versionen, och som i Playstation 3-versionen saknas helt. Den artificiella intelligensen i Virtua Tennis 3 är inte alltför imponerande och datormotståndarna spelar helt utan riktig planering. De går in för att returnera en boll och sedan de gjort det är de helt nollställda. Att spela tennis mot en inte alltför trovärdig datormotståndare är naturligtvis inte roligt i all evighet och en andra handkontroll rekommenderas därför varmt till den som vill få ut maximalt av spelet.

Det bästa att göra som ensam spelare är att skapa sin egen lirare och ge sig i kast med World Tour, som är ganska precis vad det låter som. Du startar som simpel hobbyspelare på Korpnivå och ska sedan kämpa dig upp till att bli en riktig världsetta i en av världens mest prestigefyllda sporter. En resa som är lättare sagd än gjord och du måste givetvis träna flitigt för att bygga upp din digitale tennistelning. Annars blir du ett lätt offer i de första matcherna där du kommer stå förnedrad och måsta stå ut med din motståndares uppnosiga flin.

För att göra detta finns ett gäng minispel där du kan träna upp lobbar, volleyslag och fotarbete bland mycket annat. För att bättra på serven kan man till exempel slå ner käglor i ett bowlingliknande minispel, vilket är ett skönt avbräck mot alla matcher. Inte precis realistiskt, men så är också detta ett spel som har sina rötter i arkadhallarna.

Men sammantaget är det bara att kapitulera för att Sega som hela tiden lyckas hålla skyhög kvalitet på sina tennisspel, och dessutom förbättra allt till varje ny del. Virtua Tennis 3 är den bästa digitala tennis som går att finna för tillfället, och Top Spin 2 har redan förpassats från centercourt till åskådarplats.