Virtua Tennis 3

Så var det dags att greppa racketen och ge sig ut i de förnämligaste tennisturneringarna som finns runtom i världen, återigen med flera licensierade spelare. Bland finns här Tim Henman, Roger Federer, Tommy Haas och min personlige favorit - den vindsnabbe fransmannen Sebastien Grosjean. Dessutom finns såklart en imponerande ensemble damer med Maria Sharapova, Venus Williams och Martina Hingis i spetsen.

Det unika med Virtua Tennis kontra konkurrenter såsom Top Spin är att serien har sitt ursprung i japanska arkadhallar. Och det märks redan från det att menyerna laddar till dess att matchen faktiskt börjar. Ja, samt naturligtvis även under matchen och efter den. Allt är nämligen avskalat in absurdum. Även om inställningarna är klart fler än i tidigare delar i serien är det ett minimum jämfört med hur sportspel ser ut idag.

Mycket mer än välja arena och ställa in det antal gem du vill spela kan du helt enkelt inte justera. Dessutom kan man, tack å lov, stänga av de enerverande japanska gitarrer som maler på under matcherna. Något som säkert känns helrätt i en rökig, lätt nedgången arkadhall i Osaka men här istället driver spelaren till vansinne.

Nå, det fina med Virtua Tennis 3 är att spelet aldrig någonsin tar skada av att vara så avskalat. Det känns istället som den mest naturliga saken i världen och med endast ett digitalkryss och tre knappar som hjälpmedel bjuder Sega på den absolut finaste tennis som idag går att finna. Det är helt enkelt lekande lätt att plocka upp och allt från servrar till lobbar och givetvis smashar känns helt fantastiskt intuitiva. Ändå finns hur mycket utrymme som helst för att vässa tekniker och fullärd blir man nog aldrig.

Det finns i huvudsak tre sätt att spela Virtua Tennis 3 till Xbox 360, till skillnad mot två i Playstation 3-diton. Precis som i sistnämnda version kan man spela mot vänner hemma i TV-soffan, singel, dubbel eller mixat. Sedan finns naturligtvis möjligheten att skapa sin egen figur för att sedan sakta men säkert harva sig upp mot toppen på världsrankingen. Något som faktiskt är riktigt underhållande, inte minst tack vare variationen i figurskapandet.

Inte nog med att man får designa sin person helt själv utifrån en hyfsat välgjort figurskapare, man får även se till att denne digitale adept lär sig allt en proffsspelare bör kunna innan man kan göra anspråk på centercourten. Det sker genom att spela minispel där man bland annat får curla med tennisbollar, plocka frukter som rullar nedför en backe medan man undviker enorma tennisbollar och attackera ondskefulla bollmaskiner med välriktade slag.

Den som helst av allt spelar Top Spin-serien och älskar grå sifferexercis kommer såklart tycka att allt detta är urfånigt (det var nog inte så John McEnroe lärde sig spela). För en spelare som mig själv känns det dock som ett klockrent val som gör spelet mer varierat och lite mer lättsamt. Varje minispel kan spelas flera gånger med ökande svårighetsgrad och lyckas man ökar adekvata färdigheter som exempelvis smashar i en smashgren eller fotarbetet i ovan nämnda fruktplockargren.

Sedan giller det såklart att delta i turneringar vilket dels gör att du klättrar på rankingen, men också möjlighet att köpa nya häftigare accessoarer till din tennisstjärna som till slut kommer att ha ett helt unikt utseende. Över huvud taget är denna karriärdel av spelet väldigt välgjord. Visserligen har inte så otroligt mycket hänt sedan Virtua Tennis 2, men det var faktiskt bra redan då.

Sedan var det tredje sättet att spela på. Jag talar om Xbox Live med allt vad det innebär. Till skillnad från i Playstation 3-versionen av spelet är du aldrig längre än ett knapptryck ifrån att få tvåla till någon hetsig fransman eller övertrevlig kanadensare på tennisplanen. Och det finns redan nu gott om folk att spela med och mot och det fungerar faktiskt utmärkt. Jag har själv mött folk på andra sidan Jorden i näst intill problemfria matcher.

Dessutom finns en uppsjö av trevligheter såsom möjlighet att spela med sin egenhändigt hopknåpade stjärna, vänskapsmatcher, rankade matcher och dubbelmatcher. Fakumet är att man inte ens behöver spela alls för att ha trevligt på Xbox Live. Det går utmärkt att bara glida in när två proffs spelar och sitta som åskådare och kolla in matchen, kanske kan man lära sig ett och annat i hur man bäst trakterar en digital tennisboll. Utöver detta kan man även bjuda in spelare att vara med turneringar man själv skapat. Kort och gott är Xbox Live-stödet bra och det ger Xbox 360-versionen en väldig fördel gentemot Playstation 3-versionen och en klart bättre livslängd.

Ett område där de båda versionerna är mer jämna är det grafiska. Hur jag än försöker kan jag inte skilja dem från varandra och det är väl ett gott betyg, om än inte enastående. Allt är prydligt hopsatt och detaljrikedomen är minutiös. Men man slås inte precis av häpnad och de stora tennisstjärnorna ser farligt mycket ut som vandrande lik när de tittar in i kameran. Tekniskt sett är de bra, men man ser direkt att de inte lever.

En sak jag saknar är för övrigt möjligheten att själv styra kameran i repriserna. Det borde vara en självklarhet att man kan spara särdeles läckra bollar och dela med sig av till sina vänner. Andra sportspel har haft funktionen ända sedan Xbox-tiden och till PC ännu längre. Då är det inte acceptabelt att det saknas, särskilt inte i ett spektakulärt tennisspel som Virtua Tennis 3 där dina spelare gladeligen kastar sig handlöst på stenhårt underlag och ändå levererar välriktade slag.

Men sammantaget är jag ändå mer än nöjd med Virtua Tennis 3. Utan att ge avkall på arkadursprunget är spelet aningen mer realistiskt än sist, vilket känns som en förbättring snarare än något annat. Det enda som fortfarande avslöjar dess rötter är just hur din spelare gärna tokslänger sig efter bollar som de ändå lyckas återgälda med stor ackuratess.

Annars påminner det farligt mycket spelmässigt om Virtua Tennis 2, vilket Sega faktiskt själva villigt erkänner. Resonemanget är att man inte ska laga det som redan var så bra, utan bara fylla på med nya spelare, ny grafik och mer innehåll. Ja, och Xbox Live-stöd såklart, vilket händelsevis är vad som sätter pricken över i och slutligen gör Xbox 360-versionen till det bättre valet och till det spel som slutligen förpassar Top Spin 2 från centercourten till en mindre hedervärd läktarplats.