Virtua Tennis 3

Det finns en enkel men smått genial utmaning i Virtua Tennis bolldueller. Precis som i gamla Pong är ens alternativ i ett tennisspel ju rätt begränsade - det enda man egenligen gör är att skicka iväg bollen till antingen det ena hållet eller det andra. Oavsett hur många spellägen och licensierade spelare man kan välja mellan så kommer man att stirra på en tennisplan större delen av speltiden, men precis som många "simpla" spel så är glädjen enorm när man överlistar sin motståndare.

Innan man kommer till den svettiga biten ska det väljas spelläge. Världsturnéläget inleds i vanlig sportspelsordning med skapandet av sin karaktär och därefter får man peka ut spelarens hemort på en jordglob. I sin egna härd kan man byta racketar och dricka sportdryck(!) för att vila upp sig efter turnerandet, som sliter på ens uthållighetsmätare. Allt det här är halvroliga detaljer, men oftast vill jag bara tillbaka till tennisplanen och inte vara på virtuell semester för att vila tennisarmbågen. Turneringsläget är en slö inramning av en snabb sport. Snabbmatcher finns lyckligtvis också att tillgå, därtill singel- och dubbelturneringar, träningsmatcher och minispel. Här finns helt enkelt tennis för såväl den otåliga som den som vill nå toppen på ett mer episkt sätt.

Ovannämnda minispel förtjänar några rader också. Här lyser realismen i de vanliga tennismatcherna med sin frånvaro, men på ett uppfriskande sätt. Här ska det prickas oljetunnor, samlas frukt och även spelas en hybrid mellan bowling och tennis - jag kallar det bonnis - där tio överdimensionerade bowklingkäglor ställts upp på andra planhalvan. Tanken är förstås att man ska öva upp sitt servande, men bonnisen blir ett småroligt minispel i sin egen rätt. Poängräkningen fungerar till och med som den i riktig bowling. Det är kanske inte så stilrent med den typen av Mario Tennis-doftande inslag, men det är en smårolig parentes.

Oavsett hur man väljer att spela så är det ändå tiden på planen som är spelets hjärta och det är då man har roligast. Matcherna blir sällan alltför lika varandra och man tvingas ständigt och snabbt besluta hur man ska slå nästa boll. Efter att jag drämt iväg en blytung serve långt till vänstra sidan av andra planhalvan så förbereder sig min motståndare för att jag i nästa slag kommer sikta långt åt andra hållet. Han returnerar min serve, och börjar springa åt andra hållet varpå jag lurar honom totalt genom att slå bollen i samma rikting som min serve hade. Datorns spelare beter sig med andra ord väldigt trovärdigt och det känns ofta som man möter en verklig motståndare. Trist nog så lönar det sig sällan att lobba eller slå volleyslag. Alltför ofta resulterar det bara i att motståndaren kan slå ett hårt och svårfångat slag tillbaka. Synd, eftersom matcherna hade fått ännu mer djup om dessa slag verkligen haft en taktisk poäng.

Sega har alltid satt en hög grafisk ribba för sina tennisspel och Virtua Tennis 3 är inget undantag. Självklart så kan Playstation Portable inte tävla med krispigheten hos Playstation 3 & c:o, men snyggt är det även här. Spelarnas rörelser är mycket detaljerat och smidigt animerade och särskilt snyggt är när spelarna tvärvänder för att fånga en boll de trodde var på väg åt ett annat håll. Själva tennisplanerna är varierade och tilltalande och precis när man blivit trött på en brun-beige grusplan så dyker det upp en grön gräsplan.

Jag är ingen tennisfantast och kan därför inte avgöra om porträtten av de verkliga tennisstjärnorna är bra eller dåliga. Men med ett snabbt google bildsök på Roger Federer så kan jag berätta att det är lite kantigt, men okej. Ansiktena ser man ändå väldigt sällan på nära håll i spelet.

Sega har också lagt lite jobb på illusionen av att verkligen vara på tennisturné runtom i världen. Är man exempelvis i Stuttgart så ropas ställningen ut på tyska i högtalarna och ländernas flaggor går att skymta i bakgrunden i matchernas korta mellanscener. Förutom den skräniga Virtua Tennis-rocken som helt i onödan försöker höja det tillräckligt höga tempot i spelet så låter spelet också bra - från bollens studsande till spelarnas stönanden.

Jag har en teori om att bärbara spel blir bättre ju färre bildvinklar man ser. I Virtua Tennis 3 finns egentligen bara en - tennisplanen är det man tittar på. Det är lätt att plocka upp och spela en kort stund, och har ändå längre utmaningar för den med mer tid. Det är roligt med bärbara tennisspel i allmänhet och med Virtua Tennis 3 i synnerhet.