Virtual On: Oratorio Tangram

Hur ska jag börja? Jag kunde berätta något om hur revolutionerande spelkontrollen var 1995 med det dubbla spaksystemet, eller hur Virtual-On demonstrerade hur Sega bemästrade praktiskt taget varenda tänkbar genre under Dreamcast-eran, eller dra någon obskyr liknelse med Tech Romancer, One Must Fall eller Cyberbots.

Eller så skulle jag kunna kåsera om hur Sega-fansens bittra hat mot Sony egentligen borde riktas mot Microsoft istället. För även om Playstation 2 tog död på Dreamcast i förtid, så är det Xbox 360 som gjort den nästan helt överflödig då alla de bästa spelen som Soul Calibur, Rez, Ikaruga, Marvel vs Capcom 2 och nu också Virtual-On går att uppleva här istället.

Eller också kan jag konstatera det uppenbara: Virtual-On: Oratorio Tangram är en klassiker du inte får missa. Därmed inte sagt att du bör köpa det direkt. Det är tur att Xbox Live Arcade har sina obligatoriska demos, för jag har svårt att tänka mig ett spel där det är viktigare att man testar innan köp.

Virtual-On kan sammanfattas som en blandning mellan Virtua Fighter och Steel Battallion, både i briljans och i ren och skär elitism. Jag stötte aldrig på det när det begav sig eftersom jag inte var sugen på att importera en 200-dollarsdubbeljoystick till min Dreamcast för att kunna spela det. Men fördelen med moderna konsoler är ju att vi har två spakar på varenda handkontroll och därmed kan försöka efterlikna den ursprungliga spelmekaniken.

Som nybörjare i VOOT får jag en rask lektion i ödmjukhet. Det hela är upplagt som ett typiskt fightingspel, fast i ett tredjepersonsperspektiv i hyfsat stora arenor fyllda med hinder. Redan den andra motståndaren, en fyrkantig monstergrej med massvis av missiler, krossar mig ett par gånger. Den tredje, en rosa robotflicka som skjuter hjärtan, förnedrar mig i vad som känns som evigheter. Då har jag inte ens kommit till den livsfarliga mellanbossen på bana fem än.

Här finns två alternativ: att skrika "jävla skitspel" och radera det från sin hårddisk ögonaböj, förhoppningsvis inte 130 spänn fattigare. Eller också kan man inse att det inte är spelet det är fel på: man saknar bara mad skills.

Därför är det ohyggligt tillfredsställande när jag äntligen besegrar slutbossen efter att ha börjat få lite kläm på Temjin, spelets standardfigur á la Ryu och Ken. Trots ett i grunden enkelt kontrollupplägg med två attacker, hoppknapp, duckknapp och två varianter av turboboost, har spelet en brutal inlärningskurva den första timmen, men om du uthärdar kommer du ganska snabbt att känna hur klockren den känns. Så fort man börjar boosta åt rätt håll, avbryta sina hopp för att inte vara en lätt måltavla och hittar robotarnas alla unika finesser börjar man få en liten inblick i spelets briljans.

Till skillnad från traditionella fightingspel går det inte att vinna genom att anfalla vilt, och inte ens Virtua Fighter är lika hänsynslöst rättvist. Den bättre spelaren kommer att vinna (vilket avspeglas i mina onlineresultat med futtiga tio procent vunna matcher). Men det är inte enbart genom bättre skicklighet bakom spakarna, utan också för att spelet är extremt taktiskt. Varje attack tar ett tag att ladda upp vilket balanserar det hela.

När jag till exempel dyker ner från luften med Temjins mäktiga surfbräda av ren energi får jag sedan ducka och springa i flera sekunder innan jag ens kan anfalla igen. Robotflickan Fei-Yen kan välja att bli av med större delen av sin energi för att bli ohyggligt mycket starkare, Bal-Bados kan skicka iväg sina lemmar för att anfalla från andra håll på bekostnad av närstridsförmåga, och Specineff kan helt göra sig oövervinnerlig i tretton sekunder med det lilla kruxet att han dör efteråt.

När det gäller presentationen är VOOT en strikt Dreamcast-konvertering, men den färgglada designen lämpar sig bättre för högupplösning än exempelvis Soul Calibur. Det glädjer också en gammal Dreamcast-spelare att robotarna har själva konsolen som ryggsäck och att man laddar sina sparade färguppsättningar från en VMU. Vänta dig inget som pressar konsolen men i gengäld en extremt överskådlig och funktionell grafik. Det kan också nämnas att alla achievements är lätta att skrapa ihop och att det finns smarta funktioner för att kolla in toppspelarnas bästa matcher för att få ett hum om hur spelet faktiskt ska spelas.

Onlineläget är det enda som egentligen är nytt, och det fungerar utmärkt när man väl befinner sig i en strid, trots att de flesta som spöar upp dig är japaner. Att ta sig dit är lite bökigt, och precis som i Soul Calibur IV eller Street Fighter IV kan det ibland krävas en massa försök innan man får sig en match. Jag bör också nämna att VOOT inte går att spela på delad skärm, utan bara via Xbox Live eller System Link, vilket kan vara ett problem för fattiga spelare.

Att säga att Virtual-On inte är för alla är årets underdrift. Jag diggar det, ordentligt, men samtidigt tvivlar jag på att jag har dedikationen som behövs för att verkligen få ut allt av spelet. Däremot är jag säker på att någon av er kommer att ta spelet till sitt hjärta och spela det i åratal framöver, och trimma sina talanger mot den superdedikerade japanska fanskaran och en handfull amerikaner som aldrig kommer att sluta spela det. För det enda egentliga felet det här spelet har är att det är bättre än de flesta av oss.