Viva Piñata

"Sälj den där tjocka humlan vetja, den gör ju ändå ingen nytta"

"Neeeeej Pettedh, deth gådh inte. Humlan ädh ju en av mina fabodidhtdjudh!"

"Jo, men den är ju värd tusen spänn... tuuuusen spänn. Och den ställer ju nästan enbart till med bråk. Den där oskyldiga lilla kaninen har den ju muckat gräl med flera gånger"

"Jag behövedh inga pengadh, badah jag hadh kvadh humlan!"

Ens livssyn hinner förändras en del från att man är sju år tills att man fyllt 29. Plågsamt självklart, men ändå värt att notera. För hur barnslig jag än må vara, och hur mycket barnasinne jag än må ha sparat, är en sjuårings tankar, idéer och viljor omöjliga att förutse, oftast i alla fall. Detta, och många andra sanningar, har gjort sig påminda både en och två gånger under min och min soffkompis Miklos timmar med Rares senaste spel.

Våra två första timmar var proppfyllda av direkta meningsskiljaktligheter. Jag ville hålla ett högt speltempo, fixa, rigga, trixa, rafsa, så, dunka och gräva. Snabbt ska det gå. Min soffkompis ville raka motsatsen. Hålla ett lågt tempo, betrakta alla spelvärldens härliga detaljer en och en och sakta men säkert lära sig att till fullo bemästra spelkontrollen innan några större utsvävningar gjordes.

Jag blev snabbt otålig, ville sälja nästan vartenda djur som smög in i vår ofärdiga trädgård för att ha råd med fler staketbitar. Min soffkompis ville inte sälja ens den minsta myran.

För världen som man själv bygger upp i Viva Piñata är underbar. Sådär härligt färggrann, atmosfärisk och gemytlig. Man vill gärna stanna en stund extra i sin egenbyggda trädgård, gärna inte stänga av spelet då middagen är klar "Jag kommedh, ska badah planterah en modoth till!".

Efter middan fortsätter min vilja att sälja, och att snabbt se trådgården förändras... drastiskt. Fula smådjur med ljusgröna ögon ska snabbt slås sönder med spaden, ur dem sprutar chokladgodis. Nästa moment. Snabbt!

Min soffkompis tar det lugnare. Ber mig att "ta det lite lugnadhe" och väljer att fösa ur styggingarna ut i ogräset snarare än att slå sönder dem. Alla sjuka djur tas om hand av doktorn, och medan han medicinerar låter min soffkompis gärna kameran vara kvar på det sjuka djuret för att i lugn och ro betrakta processen. Det är viktigt att alla mår prima, och att alla trivs.

Han har förstått spelets grundidé bättre än mig, som spelar spel hela dagarna, som arbetat med spel sedan 1994. Jag är förkrossad.

Viva Piñata handlar om lugnet, och känslan av harmoni. Jag är inte särskilt harmonisk och märker efter några timmar att jag är en ganska dålig trädgårdsmästare. Jag gillar när spel går på tid, innehåller action och en mer inrutad struktur. Jag gillar stora utmaningar. Min soffkompis gillar lugnet i vår trädgård, känslan av att utforska i sin egen takt. Känslan av ren trivsamhet.

Viva Piñata kan enklast beskrivas som en blandning mellan Pokémon, The Sims och Animal Crossing. Ja... det var ingen särskilt bra liknelse egentligen, det erkänner jag, men den bästa jag kan komma på. Och om sanningen ska fram så är det få spel i år som jag varit mindre sugen på att spela, faktiskt. Jag såg spelet på nära håll under X06-mässan då jag också träffade Rare. Just då hade jag dock även precis bevittnat Cliffy B från Epic Games motorsåga ned 17 vrålande Locust-soldater i Gears of War och var upprymd, förtjust och återigen imponerad av det blodiga vansinne som det spelet erbjuder. Rosa piñatas med flörtkulsögon kändes inte så angeläget helt enkelt.

Men nu gör det det, nu känns det plötsligt hur angeläget som helst. Inte minst eftersom min soffkompis babblat oavbrutet sedan han klev upp idag och genom heeeela frukosten om hur han tänker arbeta med sin trädgård direkt efter fritids.

När Viva Piñata börjar får man i ansvar att ordningställa en sedan länge uttorkad trädgård. Eller ja, det ser mer ut som en ökenplätt, men ändå. Den legendariske superträdgårdsmästaren Jardineiro var den förra ägaren av den plätt som spelaren ombeds sköta och med hjälp av den hjälpsamma flickan Leafos ska man få den att blomma igen.

Leafos förklarar ytterst pedagogiskt med sammetslen Bollibompa-röst exakt hur varje enskilt spelmoment fungerar och hur man ska bära sig åt för att göra sin trädgård så attraktiv som möjligt för djuren som lever i den närliggande skogen. Utmaningen ligger i att skapa en så pass gemytlig miljö som möjligt så att så många olika djur som möjligt kommer dit, och sedan även väljer att stanna kvar.

När spelet börjar utrustas man med en spade, en vattenkanna och en påse frön. Det gäller då att banka på den torkade jorden så att den blir bördig, för att sedan så gräs i den nyvända jorden och sedan vattna. Efter bara några sekunder har man då gräs på sin lilla plätt och kan därmed börja så diverse grönsaker och blommor. Frön av olika slag köper man i den närliggande trädgårdsaffären där en girig indiantant försöker få en att handla för allt vad plånboken håller. Varje frö genererar i en växt av något slag som i sin tur oftast drar till sig ett nytt djur, som exempelvis en humla, en kanin eller en ekorre. Efter ett tag uppdateras ens utrustning i takt med att man blir bättre och bättre på att sköta om sin trädgård vilket öppnar upp nya möjligheter.

En bit in i spelet har man sått buskar och stora träd av olika slag och lockat till sig såväl åsnor som lejon, björnar och gulliga små rävar. Farorna består av röda (eller svarta) skummisdjur med onda, snorgröna ögon som ofta smyger sig in i trädgården på natten för att äta upp chokladen i djuren som lever i din träggård. Ja, du hörde rätt, chokladen. De är ju faktiskt piñatas som befolkar spelvärlden.

Spelkontrollen är väldigt väl anpassad efter upplägget som känns lika genomtänkt som beroendeframkallande sockersött. Inlärningskurvan och svårighetsgraden i spelet är perfekt avvägd och utformad. Min soffkompis som nyss fyllt sju år kunde utan några som helst problem sätta sig in i hur hela spelet fungerar helt på egen hand medan jag som 29-åring med dåligt tålamod aldrig hann bli frustrerad över eventuella övertydligheter. Viva Piñata är charmigt, så in i bomben charmigt, och mycket mycket välgjort. Vi blandar olika slags gödesle med olika frön, lockar till oss större djur genom att erbjuda dem mat i form av många mindre Piñatas, och lurar i våra ormar att de ska proväta våra nyligen planterade tistlar ("Hahahaha-hihihihi, Pettedh, ohmehn ätedh taggblomman!").

Allt eftersom spelet utvecklas blir trädgårdsskötseln mer och komplex. Fler och fler butiksägare och andra hjälpsamma karaktärer låses upp senare i spelet och man får större och större tillgång till både verktyg, frön och andra möjligheter att utveckla sin trädgård. En bit in i spelet är det också möjligt att låta vissa av djuren producera vissa saker åt en, som exempelvis mjölk, bomull eller honung.

Förutom underbart bra och perfekt utforma spelbarhet innehåller även Viva Piñata grafik som är lika välgjord och detaljerad som den är mysig. Djuren är byggda av små, små, små tygfjäll och ser alla oerhört kramgoa ut. Tillkommer gör fantastiskt snygg och fantasirik vegetation, läckra ljuseffekter, en urläcker dygnsrytm och ett stiligt utformat gränssnitt och menysystem. Designen är en ljuv mix mellan mexikanska mönster och färgkombinationer samt karikatyraktiga överdrifter som känns som hämtade från en snygg Pixar-film.

Eller som min soffkompis sade tidigare dag då jag frågade honom om vad han tyckte om grafiken i Viva Piñata:

"Mycketth shnyggt, jag gilladh ekoddhen."

I slutändan är det bara för mig att villigt erkänna att jag fallit pladask för Rares helmysiga och mycket välutformade trädgårdsäventyr. Viva Piñata är ett perfekt spel för de yngre men även en härlig upplevelse för actionfanatiska, rastlösa 29-åringar med dåligt tålamod (som behöver varva ned ibland).