War Hospital

Det började ju så bra. Eller bra och bra, det är årets första stora underdrift. Jag satt fastklistrad i soffan och kunde verkligen inte slita mig från kontrollen. Timmarna flög förbi och jag glömde bort det mesta här i livet. Basala saker som mat och sömn. En enkel matranson och en powernap fick räcka för återhämtning innan det var dags igen. Att fortsätta mitt lika ädla som hopplösa uppdrag. Ett uppdrag som gick ut på att jag skulle rädda människor från ett öde man inte önskar sin värsta fiende. Visst, majoriteten strök med i svåra smärtor men de jag räddade kände jag genuin stolthet över. Varenda en och jag minns fortfarande några vid namn. Vissa blev helt återställda och skickades tillbaka till fronten, andra fick lämna kliniken på kryckor och med färre lemmar än när de kom in. Dock vid liv och det var det som drev mig. Det som fick mig att helt glömma tid och rum och bara fokusera på uppgiften för handen, kosta vad det kosta ville. War Hospital stal en vecka av mitt liv och för det är jag Brave Lamb Studios och Nacon oerhört tacksam men jag skakar också i vredesmod. Efter nästan femton timmar kastade jag in handduken. Inte för att jag ville utan för att jag inte hade något annat val.

Jag står mitt i första världskrigets epicentrum. De tyska trupperna drar skoningslöst fram och ödelägger allt runt omkring mig. Det är infanteri och artilleri om vartannat. Då och då glider Luftwaffe förbi och släpper sin dödliga last rätt över mina arma patienter och surt förvärvade förnödenheter. Men det är här, mitt på slagfältet jag öppnar min klinik för att välkomna vågor av krigsoffer in i värmen. Ett sista försök att väcka någon form av hopp i en nattsvart värld. Problemet är att jag inte kan rädda alla. Jag vill förstås rädda varenda patient som kommer in på bår men resursbrist och underbemanning gör sig ständigt påminda. Det är en ständig kapplöpning med döden och jag har knappt styrfart.

War Hospital är precis min typ av spel. Det är en livssimulator som känns ända in i benmärgen, där man inte är rädd för att måla upp kriget precis som det är. Det är grått, det är dystert, det är smutsigt, det är utsiktslöst och lidandet är utdraget. Jag börjar med minsta tänkbara. En spartanskt inredd lokal, en läkare, ett par sjukvårdare och en sjuksköterska. I början är det inga problem att ta hand om de få och lindrigt skadade soldaterna som dumpas i väntrummet för att invänta operation men det är förstås så det brukar vara och skall vara i en tutorial. Här får jag i stället lära mig grunderna och det finns mycket som måste memoreras per omgående och det är viktigt att lära sig allt. Det finns inget utrymme för misstag och det är ju inte tal om att riskera ett par brända bullar eller ett trasigt staket. Nej, i den här simulatorn är insatserna betydligt högre än så. Här står liv på spel och ingen annan kan göra valen åt mig. Jag måste snabbt fatta mina beslut, stå fast vid dem och hoppas på att de inte blir ödesdigra. Lyckas jag blir jag modest belönad. I takt med att jag lyckas hålla moralen uppe genom att rädda liv och se till att mina män och kvinnor har mat för dagen så får jag möjlighet att uppgradera mitt fältsjukhus.

Det kan vara bättre utrustning, mer personal och större förråd. Det saknas inte ställen att stoppa in mina "poäng" i. Problemet är bara att det är riktigt svårt att få ihop de militärorder som ligger till grund för uppgraderingar och det är ännu svårare att få högkvarteret att bevilja fler personella resurser. I takt med att tyskarna avancerar kommer det fler och fler offer och när man står där med en redan utarbetad kirurg och inser att det är omöjligt så är det drabbande på riktigt. Jag vet redan att det inte kommer att gå att rädda alla patienter. Ekvationen går helt enkelt inte ihop men nu är ögonblicket då jag faktiskt tvingas välja. In med de mest skadade först, de som kommer att dö om de tvingas ligga i korridoren i mer än en timma. Vissa är så illa däran att riskanalysen säger att det är kört redan innan. Då finns det inget annat att göra än att neka vård. På patientjournalen läser jag. Fru och tre barn. Intresserad av att ströva i naturen och drömmer om en egen mjölkfarm. Nu blev det inte så. I stället hamnade den unga sergeanten på kyrkogården där antalet gravstenar växer för varje dag som går.

Den ödesmättade symfonin som förkunnar ond bråd död är träffande och den grafiska designen är precis lika luguber som temat. Det är femtio nyanser av anemi. En sorglig palett som endast bryts av med det röda blod som täcker kroppar, väggar och golv. Jag kan till och med zooma in i de olika lokalerna för att se hur det ser ut när min enda kirurg som fortfarande klarar av att stå på benen, sågar låret av en nyligen värvad fransman som har råkat hamna mitt i en granatattack första dagen i tjänst. Jag kan se när den alltför långa kön in till operationssalen ligger och vrider sig i smärtor och precis som jag önskar att det fanns fler läkare som jobbar på det här gudsförgätna stället. Men det gör det ju inte.

Vid detta laget har jag visserligen lyckats rekrytera ännu ett par någorlunda stadiga händer men eftersom klienterna fortsätter att komma in i en aldrig sinande ström och varje kirurg eller specialist måste vila mellan passen för att inte kollapsa och sedan bli utslagna i ett helt dygn så hjälper det föga. Dessutom innebär fler personer att maten tar slut snabbare och rätt vad det är så sitter vi där utsvultna och med en moral som fort sjunker till vådliga gränser. Jag kan bara se på när en hungerattack sänker min moral från 30 till 5 på endast ett par dagar. Når den noll är allt över. Jag panikbeställer ransoner med mina militärorder som jag egentligen behöver för nödvändiga uppgraderingar men balansgången här är brutal. Jag har inget val. Köper jag inte en röntgenmaskin så dör patienten på mitt operationsbord men utan mat dör vi alla. Jag måste välja och det känns i hela kroppen när jag gör mitt val. Kanske gör jag det förgäves, kanske är det redan för sent. Men jag kommer ur en hopplös situation med minsta möjliga marginal, ropar "we live to fight another day" och spottar i nävarna för att ta tag i nästa desperata projekt.

War Hospital hade så mycket potential. Det innehåller de allra bästa delarna från Frostpunk och adderar en hel del egen intressant spelmekanik och innehåll som fungerar perfekt i sammanhanget. Det är ofattbart svårt men av helt rätt anledning. Det skall vara brutalt. Det är en vital del av spelet. Att tvingas göra alla de här svåra valen som verkligen färgar en som person. Jag skall tvingas se människor tyna bort framför ögonen på mig och jag skall samtidigt kunna känna hoppet flöda när saker och ting plötsligt går som på räls en stund. En smak av segerns sötman när jag lyckas rädda majoriteten och hålla alla i lägret på gott humör och vid god vigör. Ända tills fienden bryter igenom mina skyttegravar och dränker mig i kritiskt skadade patienter när min enda traumaspecialist precis har gått av sitt skift eller när de bombar mitt tåg precis innan det anländer så att jag står helt utan förnödenheter innan jag har återställt ordningen genom att omplacera mina ingenjörer till att rensa upp bland vraket i stället för att bygga ut väntrummet så att soldater slipper att dö redan innan de har kommit in i operationssalen.

Femton timmar in och jag är investerad, jag är lyrisk, jag är extatisk. Jag kan till och med acceptera det daterade menysystemet och hur stökigt det är att navigera bland taskiga designval och ologiska placeringar med handkontroll. De simpla animationerna kan jag också leva med. Varenda ny dag i War Hospital innehåller nämligen något nytt. Något spännande. Något fasansfullt. Ett litet framsteg, ett enormt bakslag. En ny uppgradering, en ny hjälte. Då händer det som inte får hända. I något spel. Den spelförstörande buggen visar sitt fula ansikte. Spelet kraschar och jag startar snabbt upp det igen. Nio dagar är borta. Puts väck. Och då skall det sägas att nio dagar är en evighet här. Nio dagar innebär att jag varken har anställt extra kirurg, traumaspecialist eller utökad matfabrik. Inga scoutuppdrag har utförts och inga belöningar finns kvar. Det är inte som att börja om från början ändå är det precis så det känns. Jag googlar, inser snabbt att jag inte är ensam, stänger av och kommer förmodligen aldrig att starta spelet igen och det är synd på så rara ärter. Men jag vet ju innerst inne, att även om problemet faktiskt skulle åtgärdas, vilket det i ärlighetens namn borde ha gjort vid det här laget så har jag med största sannolikhet knallat vidare i livet och hittat något nytt som gör mig alldeles kollrig ty sådant är livet i den här branschen. Man får bara en chans att göra ett första intryck och sumpar man den så faller man snabbt i glömska. Livet är nämligen alldeles för kort för den här typen av förödande fadäser.