War of Wheels

Medeltida fordonsstrider på arenor låter ju på pappret som en återgång till fornstora dagar, en äldre spelmodell där deathmatch ligger i fokus mot ett startfält av olika bepansrade kärror som allihop ska krossas. Det är mycket riktigt uråldrigt på så gott som alla sätt och kommer knappast gå till historien som något annat än rent kattguld.

Förutsättningarna i War of Wheels är enkla och sätter dig i förarstolen mot datorstyrda bottar där du får välja ett av fem fordon att drabba samman med och det som skiljer de olika åt är varierande statistik i hastighet, pansar, tyngd och vapen. Med ett smalt utbud av färger tillåts jag skräddarsy min dödsmaskin där jag också kan smycka ut den med diverse kosmetiska prydnader i hopp om att göra mig unik. Knight är en klass som agerar murbräcka, lite tyngre och lämpad för närstrid genom pneumatiska lansar och skäror monterade. När väl striden inleds är det full rulle rakt in i en moshpit av övriga fordon där allt ska dö. Det är däremot ingen större skillnad mellan de olika klasserna bortsett från det visuella och jag känner aldrig att det finns en tydligt motiverad anledning att välja det ena ekipaget framför det andra trots olika specialförmågor. Att köra som Assassin är lite lättare, lite snabbare och jag kan kamouflera mig, men för att stå som vinnare måste även detta fordon gå i närstrid och hugga vilt omkring sig, eller cirkulera på arenan och försöka pricka motståndet med ett klent litet armborst.

Det handlar oavsett klass om att nedkämpa allt som rör sig genom slagkraft och kanoner där du hoppas att du står som segrare. Vem som i dagsläget står som segrare är närmast en slump och svårt att avgöra där träffdetekteringen lämnar allt att önska. När jag kolliderar med närmaste motstånd och hamrar djävulen ur denne med stora yxor ser jag hur min livsmätare sjunker, men utan en tillstymmelse till feedback på fienden som även den viftar med tunga redskap mot mig. Tids nog exploderar en av oss, men utan engagerande förståelse till varför, det saknas återkoppling i striderna oavsett vapen eller förmåga man nyttjar. Efter min död spawnar jag på kartan igen med samma urvattnade uppdrag framför mig. Den artificiella intelligensen lämnar mycket att önska då den mest kör runt utan större målmedvetenhet med mig jagandes efter.

Arenorna som är tre till antalet är cirkulära, luftigt öppna och tekniskt undermåliga att titta på, miljöombytet är minimalt då skillnader i elevering eller yta att köra på är så gott som densamma sinsemellan, minus vissa faror i terrängen bestående av eldsprutande statyer. Utvecklaren utlovar fler i framtiden, men jag har svårt att se att de skulle tillföra någon större skillnad i helheten. Spelkontrollen är på alla vis simpel och gör sitt jobb, det finns inga spelmässigt avancerade inslag utöver den klassiska turboknappen eller den som aktiverar din klasspecifika förmåga som här fantasifullt nog ger dig sköld eller en temporär boost i attack, på sin höjd. Rent visuellt är det beige, brunt och väldigt neutralt att titta på med få överraskningar. Spelets fysik är fjäderlätt och inget som utmärker sig där alla hamnar i hög på varandra vid minsta kollision varvat med typiska metalljud som skaver mot varandra och musik som vi absolut hört tidigare och lagt på minnet av fel anledningar då allt låter som hämtat ur öppet arkiv. Faktum är att jag stängde av musiken i spelet tids nog. Det erbjuds också PvP-stöd på delad skärm, något jag inte testat men vill samtidigt inte heller utsätta någon annan för då jag månar om nära och kära. Ett storyläge för en spelare är även det utlovat i framtiden, men med tanke på basen här skulle jag inte hålla andan i hopp om stordåd.

War of Wheels är alldeles för ofokuserat med en känsla av att allt sker på måfå där alla kör in i varandra och mosar och exploderar efter en stund. Det är visserligen enkelt att spela med en hoppa-in-och-ut-approach, med ett lite äldre och mer lättsamt spelsystem, men det är också avskalat på alla fronter och väldigt, väldigt intetsägande. Spelet ligger i Early Access, men jag kan slå fast redan nu att War of Wheels är något av det sämsta jag någonsin spelat och jag skulle bli mycket, mycket förvånad om det når ett stadie där det någonsin anses vara färdigt, brukligt eller i närheten av ett skick som är värt ditt engagemang när det klart och tydligt aldrig fanns mer än en blek ambition från början. Jag kan uppskatta mindre allvar och utelämnad realism, där fokus ligger på dödsmatcher och tillgänglighet likt Carmageddon och Twisted Metal - men när dagordningen infinner sig av princip, utan punch eller med en intressant vinkel eller vill kriga på en premiss som utmanar, då kan jag inte annat än zooma ut. Undvik.