Wargroove 2

Så fort jag tänker på tecknade strategispel och Game Boy Advance, vilket sker ungefär i samma grad som jag tänker på det Romerska kejsardömet, så kommer alltid det fantastiska spelet Advance Wars till minnes. Visst har det funnits annat inom genren som kunnat stilla begäret efter något liknande, men det är samtidigt en genre som jag personligen låtit falla i glömska utan att riktigt veta varför. Därför var det lite extra skojigt när just Wargroove 2 landade som recensionsuppdrag till Nintendo Switch. Ett spel som dessutom passar lite extra bra till det formatet gör sig tack vare dess bärbara briljans. Det är på många vis ett rent simpelt strategispel både visuellt och spelmekaniskt men samtidigt extremt underhållande och så allra främst så framkallar det återigen den där känslan jag en gång i tiden fick av Intelligent Systems fenomenala strategiska lilla pärla .

Det märks tydligt att utvecklarna på Chucklefish kände samma sak som jag angående denna typ av spel, för Wargroove 2 är på så många vis likt sin inspirationskälla att man ibland kan tycka att det flörtar lite väl mycket med det. Jag provade inte föregångaren men läste genom vår recension och hade jag varit en latmask nu hade jag kopierat stora stycken, för detta ser väldigt likt ut första spelet på många vis. Men, jag ska givetvis främst berätta om min upplevelse av detta och varför jag haft en otroligt trevlig stund med det.

Turbaserade strategispel är ju då ingenting nytt, vi har en hel del klassiker inom genren och man skulle definitivt kunna kalla Wargroove 2 för en barnvänlig variant - utan att för den sakens skull mena något negativt alls. Pixelgrafiken är en sak, såklart, men att det är så lättspelat är också en annan. Båda bidrar med en stor dos charm och det här med att snabbt plocka upp och spela genom någon av de många uppdragen känns alltid roligt. En del uppdrag drar dock ut på tiden men tack vare olika kampanjer med olika berättelser och variation lyckas man också variera ett koncept som kan bli lite samma sak allt eftersom speltiden går. Det är ett bra exempel på något där man kan köra ett uppdrag när tiden finns och sådana titlar behövs. Många andra spel kan jag känna lider lite av det faktum att man måste ge de ordentliga spelpass. Här duger det bra med ett uppdrag när tiden finns, utan att man för den sakens skull glömmer bort hur någonting fungerar eller vad det var man skulle göra.

Berättelsen är egentligen ingenting jag lade särskilt stor intresse vid, men för sakens skull kan vi nämna den lite grann. Allting utspelar sig i riket Aurania där den första skara av bekantskaper man möter söker efter någonting och givetvis måste fiender bekämpas för att nå detta mål i den expedition som de gett sig ut på. Även om berättelsen passerade mig obemärkt finns här ändå en del charmiga karaktärer men som sagt, jag lade ingen stor vikt vid detta utan det var mer spelets innehåll i form av de taktiska och roliga striderna som lockade betydligt mer. Däremot gillade jag att berättelsen porträtterade att inte karaktärerna vi styr per automatik är de goda utan att de faktiskt också inkräktar på någon annans områden.

Jag nämnde charmen angående grafiken förut och även om vi nuförtiden inte är särskilt svältfödda när det kommer till pixlar, tvärtom skulle man väl kunna säga eftersom vi absolut får en hel del, så lyckas spelet väldigt bra med att framförallt locka fram den lättsinniga känslan som genomsyrar allt. Grafiken är dock rätt simpel och så är jag heller inte jätteförtjust i det faktum att inte hela skärmen utnyttjas utan allting sker i mindre rutor. Saker som menyer och text känns också lite väl hemmasnickrat men rent visuellt är det ändå väldigt färgglatt och charmigt. Jag kikade på lite klipp från föregångaren och tycker mig ändå se en ganska bra uppgradering från det.

Musiken är passande men ett av spelets största minus är valet man gjort gällande inspelade röster. "But...", "Hey...", "Well..." och andra enstaka repliker inleder ibland meningar för att sedan tystna. Man har helt enkelt valt den där vägen att karaktärer säger någon eller några enstaka ord och här hade jag hellre sett att man då gick enbart med text. Det känns bara larvigt, irriterande och passar inte alls. Att läten och grymtningar har ljud är en sak men att spela in några enstaka repliker känns bara halvhjärtat och när jag läser texten blir jag bara irriterad när någon röstskådespelare ska krysta fram något.

Gällande det spelmekaniska så finns här en del intressanta saker. Exempelvis så delar dina soldater extra skada om de uppfyller kravet för detta. Bågskyttar gör det exempelvis om de samtidigt inte rör sig en runda och andra soldater gör det om de står bredvid en annan. Miljöerna påverkar också; står en soldat i skog får den mer i försvar medan en som står i vattnet får mindre. Även om svårighetsgraden inte är så hög finns det ändå gott om taktiska fördelar att skaffa sig och ger ett litet välkommet djup till det strategiska. På samma vis finns här ofta olika mål som ska uppfyllas, vid sidan om att bara besegra alla fiender, vilket gör att uppdragen kan klaras av på olika vis. I övrigt är allting väldigt enkelt; på din tur styr du dina soldater de rutor se kan röra sig och anfaller och en liten sekvens spelas upp. Du har även en kommendör med i stridens som har en speciell förmåga som laddas upp och i takt med att spelet går får man stifta bekantskap med nya sorters arméer. Man kan även ta över byggnader som ger sig guld under rundorna så du har möjlighet att skaffa nya soldater.

När man vill ta en paus från den omfattande kampanjen finns det gott om andra saker att roa sig med. I Conquest-läget väljer man sig en karaktär och ger sig ut i en rogue-liknande utmaning, där man på en karta försöker ta sig så långt man kan. Det finns även ett online-läge men trots tre dagar av försök lyckades jag tyvärr inte hitta eller ansluta till någon match över huvud taget. Här finns också möjlighet att skapa sina egna kampanjer och kartor. Det är synd att jag inte fick chansen att prova på några matcher mot andra, men möjligheten finns åtminstone om man då lyckas hitta en match.

Wargroove 2 är ett lysande exempel på när något ganska simpelt ändå lyckats underhålla riktigt mycket. Det som saknas i djup får man i underhållning och charm och även om det med tiden blir lite upprepande och fiendens turer blir lite segdragna när många soldater ska röra sig, så har det alltid varit riktigt skoj att plocka upp min Switch och köra ett eller två uppdrag. Framförallt fick de mig att inse att jag saknat denna typ av spel och hur fantastiskt bra de kan vara när de görs på detta suveräna vis.