Warhammer 40,000: Darktide (konsolversionen)

Jag spelade kriminellt mycket Warhammer: Vermintide 2 när det begav sig, och älskade hur svenska Fatshark fått till en fin balans mellan en bra gameplay-loop, ett lagom snabbt levlande och roliga egenskaper samt vapen. Därför såg jag väldigt mycket fram emot att få fortsätta äventyret när Warhammer 40,000: Darktide släpptes förra året.

Men... den lanseringen gick som bekant inget vidare. Darktide drogs med stora tekniska brister (läs mer i vår PC-recension), och nästan ännu värre, level-systemet lämnade en hel del i övrigt att önska. Problemen var så stora att Fatshark bestämde sig för att skjuta upp den planerade Xbox-versionen på obestämd tid för att istället laga och göra om stora delar av Warhammer 40,000: Darktide. För min egen del hade jag så mycket annat att spela, att jag helt enkelt valde att vänta på den åtgärdade versionen innan jag satte igång på allvar - och denna månad var det äntligen dags.

Den så kallade Patch 13 har släppts och med det har spelet äntligen blivit vad det borde ha varit redan från första början, och med detta i åtanke har jag nu slungat mig ut i en av de hårdaste, skitigaste och mest skoningslösa världar jag någonsin besökt till Xbox Series X för att både kolla in nyheterna och konsolversionen.

Jämfört med Warhammer: Vermintide 2 erbjuder Warhammer 40,000: Darktide helt andra produktionsvärden på presentationen som fullkomligen lassar på med ursnygga filmer som sätter an tonen och förklarar konceptet. Här spelar vi som något slags utböling och ex-fånge som oskyldigt (eller inte oskyldigt) anklagas för vaga brott, men som får en ny chans i livet genom att gå med i Inquisition och försöka stoppa ett Chaos-övertagande i staden Tertium på planeten Atoma, orkestrerat av guden Nurgle. Storyn känns alltid mer närvarande än i Vermintide-spelen, och även när du spenderar tid i den hubbvärld allt utgår ifrån hör jag folk prata om saker som knyter an till storyn. Dessutom tycker jag att Fatshark blivit bättre på att ta hänsyn till fenomenet det bygger på och den som kan sin Warhammer 40K har massor av små påskägg att gotta sig åt.

Äventyret erbjuder fyra klasser att spela som, vilka skiljer sig rejält åt sinsemellan. Det är Veteran (en slags medelväg), Zealot (religiös karaktär med förkärlek för eld), Psyker (använder psykiska krafter för både anfall och support) samt Ogryn (enorm och svinstark bjässe). Själv fastnade jag för sistnämnda och gillar särskilt hur högt kameran hamnar för att illustrerar att man spelar en smärre jätte. Det går att med enkla verktyg modifiera utseendet på sin karaktär, men att du är en ex-fånge som haft ett tufft liv kommer synas hur du än gör.

Att spela Warhammer 40,000: Darktide är en ren fröjd. Upplägget kommer snabbt att kännas igen av den som spelar Vermintide, och fienden anfaller i halvt otroliga mängder. Det är få spel som erbjuder samma intensitet i striderna att det fullkomligen väller fram fiender i ett sådant tempo att man nästan dränks i dem. Spelkontrollen är snabb och rapp, och tyngden i attackerna är mäktig. Att drämma till någon med ett tillhygge gör att man verkligen ser hur offret trasas sönder och på samma sätt kan en riktigt stark bössa förvandla Chaos-anhängare till köttfärs.

Samarbete är oftast vägen framåt, i synnerhet om du vill upp på högre nivåer, och att de till att du har goda vänner med dig är ofta bäst. Hoppar du in i grupper med slumpvisa medspelare är risken stor att du får någon som går på egna äventyr, en annan som stjäl all loot och en tredje som vägrar hela kamrater som skjutits ned. I synnerhet bossfighterna kan bli håriga om du inte har ett väloljat maskineri med dig.

Spelvärlden är som ovan nämnt mörk och ond - och alldeles förtjusande designad. Det dräller av föremål och detaljer och belysningen är helt fenomenal även till konsol. Någon ray-tracing erbjuds dock inte, men väl ett val mellan prestanda eller grafik. Sistnämnda ger väldigt stabila 30 bilder per sekund och förstnämnda 60, men jag upplever att det i de mest hektiska sekvenserna dyker under 60 och ligger runt 50 istället. Kanske inget jätteproblem, men värt att nämna.

Efter banorna vankas erfarenhetspoäng och annat, och i och med Patch 13 har Warhammer 40,000: Darktide fått traditionella level-träd. Det här gör det betydligt tydligare och därmed också roligare att levla sin karaktär. Du får dessutom fritt flytta runt poängen så det är inga risker med att prova sig fram - en lösning jag är lite kluven till då jag egentligen föredrar att inte kunna göra om karaktärerna hur mycket som helst. Det gör ju att alla kan allt i slutändan, men jag är helt medveten om att detta är en personlig preferens.

På tal om att levla vill jag även nämna att Fatshark har lite att arbeta på när det gäller att göra Darktide intuitivt, något jag ofta upplever är ett problem i konsolversioner av utpräglade PC-titlar. Visst finns en genomgång av spelsystemet, men väldigt mycket i menyer och hubbvärlden förklaras inte alls och för den som är ny till denna typ av spel tror jag det är en vägg som kommer få somliga att spela något annat istället. Dessutom är det alldeles för hög grind som krävs för att låsa upp kosmetika. Jag fattar att Fatshark vill att vi ska handla med riktiga pengar, men resultatet blir att alla springer omkring och ser trista ut, vilket tär på upplevelsen - och att inte få låsa upp grejer regelbundet är inte heller kul.

Men sammantaget är det här ett riktigt härligt co-op-äventyr även till konsol med bra röj, tjusig grafik och mycket högt omspelningsvärde. De förändringar Fatshark gjort tillför verkligen något och Xbox Series X-versionen är genomarbetad. Det lär dessutom vara lätt att hitta folk att spela med tack vare att det ingår med Game Pass, och ett stort community är naturligtvis viktigt i ett spel som detta. Sammantaget rår det inte riktigt på mästerliga Warhammer: Vermintide 2, men det är inte alls långt efter, och rekommenderas varmt till alla fanns av stenhård action.