Warhammer 40,000: Space Marine II

Det är svårt att skapa en uppföljare till ett älskad original när det har hunnit rinna 13 år under broarna. Inte blir det lättare heller när originalutvecklarna har bytts ut och en ny utgivare står och dikterar villkor samtidigt som serien man ska förvalta har såväl en stor som extremt passionerad fansskara. Det råder dock inget tvivel om att Saber Interactive och Focus Entertainment vet vad de pysslar med, och även om det har gått över ett decennium sedan sist (och två konsolgenerationer har hunnit passera förbi) så plockar man upp facklan från den underskattade PS3/Xbox 360-föregångaren och levererar ett av årets i särklass bästa actiontitlar. För det är svulstigt. Det är vackert. Och det är extremt våldsamt. Det är Warhammer 40,000: Space Marine II.

Storymässigt så utspelar sig Space Marine II ett flertal år efter det att ettan ägde rum. Huvudkaraktären Titus har blivit räddad från inkvisitionens fördömande klor, men även om han tekniskt sett är rentvådd från misstanke gällande korruption så upplever han att hans handlingar har svikit imperiet och sina vapenbröder, och i förläggningen därmed sitt sanna syfte. Detta leder honom till att ansluta till de så kallade Deathwatch-kompaniet för att sprida kejsarens namn genom galaxen med hjälp av hett bly och klyvande motorsågs-svärd, och det är i skorna hos denna sargande krigaren som vår resa tar sin början. Ett kaosartat, och delvis misslyckat, angrepp mot en ras utomjordingar kallade Tyrannid blir nämligen startskottet på Titus fortsatta resa som Ultramarine, och vad som till en början såg ut som slutet för av mänsklighetens mest tappra soldater utvecklar sig snabbt till ett återtåg bland imperiets trognaste brödraskap.

Det ska dock sägas på en gång: du behöver inte ha spelat originalet för att uppskatta det allmänna röjandet som Space Marine II levererar. Du kommer dock absolut få ut mer av storyn och glädjas mer av innehållet om du var med när det begav sig 2011, samt om du har en någorlunda uppfattning om vad Warhammer 40k är för något. Jag personligen har mest kommit i kontakt med serien i och med diverse spel som Warhammer 40,000: Space Marine, Warhammer 40,000: Inquisitor - Martyr och Warhammer 40,000: Darktide, och detta har gjort att jag - om än inte blivit något inbitet superfan - ändå är lite bekant med vissa benämningar och den allmänna jargongen som följetongen gärna slänger sig med. Är man helt grön finns det nämligen en risk att man blir lite förvirrad av allt snack om "Omnissiah", "Astartes" och "Ultramar", men för mig var det aldrig något som förtog från upplevelsen trots att jag inte alltid hängde med i den invecklade bakgrundshistoria som präglar hela universumet där spelet utspelar sig i. Ska jag vara helt ärlig så uppskattar jag dessutom när utvecklare och kreatörer vågar göra sitt fokus lite smalare och inte är fullt lika inkluderande då det oftast skapar en bättre produkt, och jag tror att många hårdkokta Warhammer 40k-fantaster kommer uppskatta att spelet är gjort för dem i första hand.

För Space Marine II erbjuder mängder av passion och kärlek till ursprungsmaterialet. Det märks tydligt att det sitter folk bakom spakarna som älskar sitt jobb, och det förekommer många små detaljer i allt från dialog till design som skvallrar om att utvecklarna drivs av ett engagemang och en stark vilja till att skapa en ultimat scifi-fantasi och tillika ett medryckande actionspel. Det går visserligen såklart att hitta ett par minustecken här och var, men på det stora hela så erbjuder man en heltäckande upplevelse som passar ypperligt till de som hyser starka känslor för varumärket samtidigt som man inte utelämnar de som bara suktar efter en titel som bjuder på samma typ av kompromisslöst action-röj som exempelvis Doom (2016) mäktade med.

Om man ska fortsätta med att jämföra Space Marine II med andra äventyr så skulle jag säga att det är som Gears of War på steroider. För där Microsofts hårdkokta COG-soldater växlade bajonett-dueller med taktiskt skydd-sökande så väljer Games Workshops blåklädda rymdhjältar att säga "Fuck it" till allt vad strategiska reträtter heter och istället lassar på med mer eldkraft och än fler tunga tillhyggen att svinga framför sig. Mycket är på så vis sig likt från hur det såg ut för 13 år sedan där det bästa försvaret var ett ständigt anfall, och när man lär sig att byta försiktighet mot aggressivitet så visar Space Marine II upp en av de mest medryckande och iögonfallande dödsballeter som förmodligen har existerat i den virtuella världen.

Det är nämligen svårslaget att rusa fram över slagfältet, meja ner en grupp infanterisoldater med en salva bly, parera ett inkommande yxhugg, svara med ett pistolskott i nämnda yxägarens ansikte för att sedan avrätta en Alien-likande parasit genom att slita av den armarna och penetrera torson med dess klobeväpnade nävarna. Visst, graciöst övervåld är inget nytt i actiongenren i sig, men Saber Interactive lyckas inte bara få till ett visuellt spektakel som har få övermän, utan man inkorporerar det dessutom i spelbarhetens DNA på ett sömlöst och extremt underhållande sätt som gör att alla komponenter "klaffar" perfekt med varandra.

Det visuella är sedan en viktig aspekt för att all action ska få det att pirra till lite extra i ljumsktrakten, och här lyckas man blanda snygg grafik och spännande design på ett sätt som gör att varje bildruta utvecklas till ett mindre mästerverk. Framförallt i miljöerna som är uppbyggda av kall metall och hård betong briljerar man som allra mest (biologiska texturer som hud och löv kan i kontrast se lite mer suddiga ut), och det är i dessa kala skådeplatser som krigets brutala sida visar upp sig från sin mest groteska och melankoliskt vackra sida. Adderar vi därtill ett skickligt användande av ljus och ett tungt fokus på partiklar och effekter så blir varje eldstrid en iögonfallande våldsteater, och många gånger har jag funnit mig själv med att slänga ur mig ett okontrollerat "Hell yeah!" när något extra episkt har utspelat sig över skärmen.

Med allt detta sagt så skulle jag dock inte klassa Space Marine II som marknadens allra snyggaste spel, även man absolut är uppe och nosar runt pallplatserna när det är som allra bäst. Jämnheten kan exempelvis vara lite svajig emellanåt och diverse skönhetsfläckar kan sticka ut under noggrannare inspektion samt när man placerar titeln under ett kritiskt förstoringsglas. På det stora hela lyckas man däremot krama fram otroligt stiliga texturer och vackra miljöer under resans gång samtidigt som äventyret är tämligen buggfritt och utan några större tekniska felsteg. De problem jag har upplevt (spelar på Xbox Series X förövrigt) har egentligen bara innefattat några texturer som har laddats in lite långsamt, några dippar i bilduppdateringen samt en bugg där spelet helt enkelt vägrade ladda upp ett uppdrag och tvingade mig att starta om från startskärmen (hände bara en gång, och sen aldrig igen).

Det ska däremot nämnas att laddningstiderna kan vara lite sega överlag. Det är absolut inget som är vedervärdigt eller sänker helheten på något märkbart sätt, men när man ska starta upp spelet, ska inleda ett uppdrag eller återvända till basen så kan man behöva genomlida väntetider som kan variera mellan 20-60 sekunder. Det är som sagt ingen stor sak, men är man allergisk mot allt vad köer och väntan heter så finns här ett par laddskärmar som kan få en att sucka ljudligt.

Ska jag sedan fortsätta vara lite petig så är mycket av uppdragsdesignen som Saber använder sig av väldigt barskrapad, och det känns verkligen som ett spel hämtat från 2011 på såväl gott som ont. Räkna med andra ord inte med några invecklade uppdrag med mängder av variation och unika spelsätt, utan här handlar det om att skjuta och krossa saker om och om igen tills man står som segare. För egen del älskade jag detta upplägg, och enda gången jag kände mig frustrerad över den ålderdomliga utformningen var när man var tvungen att operera fyra olika kontrollpaneler samtidigt som det strömmande in fiender från alla håll och kanter. Där och då kändes det verkligen som den sämre sidan av 2000-talets speldesign knackade på dörren, men som tur var skedde detta aldrig igen och jag kunde fortsätta fokusera på det som äventyret istället gjorde så otroligt bra. För det är som redan nämnt väldigt mycket av den varan.

Bortsett från kampanjen så lanseras Space Marines II med två andra spelläge. Vi har ännu inte kunnat testa det renodlande multiplayer-läget då servrarna har varit alldeles för glest befolkande för att hitta fulla matcher, men samarbetsläget har varit spelbart, och det är ett ytterst välkommet tillägg till en redan briljant kampanj. Här kan nämligen upp till tre Space Marines slå sig samman för att ta sig an sex stycken olika uppdrag, och dessa bataljer är knutna till huvuduppdraget och tillför ytterligare perspektiv till händelserna som utspelade sig under Titus resa. Är man sugen att fortsätta kriga även efter att eftertexterna har rullat är detta således ett ypperligt tidsfördriv, och genom att spela flitigt kan man låsa upp nya förmågor och kosmetiska tillbehör för att göra sin rymd-riddare lite bättre och lite mer stilig.

Vi ska sedan poängtera att Space Marine II har stöd för mikrotransaktioner, men dessa är för stunden endast knutna till föremål som smyckar ens virtuella kombattant, och det är såldes inget som påverkar själva spelbarheten i sig. Man kan dessutom låsa upp mycket av tillbehören genom att endast spela, och de saker som är exklusiva till olika DLC-paket är tydligt märkta med en etikett så att man vet vad man kan få utan att behöva hosta fram extra kosing. I en perfekt värld skulle sedan såklart ett spel för 650 kronor inte behöva inkludera mikrotransaktioner överhuvudtaget, men i det här fallet är de i det mildaste laget, och om upplägget hjälper utvecklaren hålla flerspelarlägena uppdaterade med nytt material utan att kosta pengar i framtiden så kan jag acceptera att de existerar.

För i slutändan är Space Marine II ett fantastisk actionspel som både lär tillfredsställa Warhammer-fansen samt de mer traditionella adrenalin-knarkarna. Med ett tung fokus på högoktanigt råröj och ett ständigt uppmålande av häftig design och tjusiga miljöer lyckas Saber hänföra en som spelare under den tio timmar långa storyn samtidigt som man håller en kvar långt därefter med nya genomspelningar och diverse flerspelarlägen. Det är visserligen inte det mest varierade äventyret i vare sig spelvärlden eller inom genren, men det är svårt att bry sig om omväxling när det är så ofantligt underhållande att dominera allt vad rymd-insekter och brödraskaps-förrädare heter med ens skoningslösa maskingevär och rättfärdigade kraftsvärd. För Saber Interactive vet exakt vad det är för upplevelse man vill förmedla, och även om det har gått 13 år sedan originalet släpptes så bevisar studion att det går alldeles utmärkt att göra något gammalt modernt och fräscht igen. För det är svulstigt. Det är vackert. Och det är extremt våldsamt. Det är Warhammer 40,000: Space Marine II - Och kejsaren hade varit stolt.