Jag ska börja med att bikta mig. Fram till i måndags kände jag inte till Warhammers universum mer än vid namn, och sist jag praktiserade digital krigföring ur gudsperspektiv var 1995 när Warcraft II låg dagsfärskt på hyllorna. Warcraft II var lika omedelbart som beroendeframkallande. Okomplicerat, direkt och lika snyggt som underhållande. En kaka som inte snålade med russinen helt enkelt. Warhammer: Battle March kan också beskrivas som en kaka, men kanske mer som underdelen av ett Ballerinakex som någon skrapat av chokladen på.
Detta stympade bakverk låg och smulade på min hallmatta i måndags morse när jag klev upp för att sålla den dagliga postskördens agnar ifrån vetet. Utanför sken solen, och där inne stod jag med en konsolkonvertering av en expansion till ett två år gammalt datorspel. Himlen låg molnfri och klar, men det var bara att slita av plasten, förse handkontrollen med nyladdade batterier och dra för gardinerna. Nu skulle här sågas realtidsstrategi till småflis.
Men någonting är fel. Mitt första intryck av Warhammer: Battle March är en rejäl överaskning. Det ser snyggt ut, riktigt snyggt till och med. Filmiskt, pampigt och påkostat. Introt håller så hög kvalité att jag växlar från nonchalant soffliggarläge till den lite mer engagerade bastuställningen. Lusten att smäda mattas av och jag börjar snarare se fram emot det äventyr som Namco bjuder in till.
Men så byts intryck ett snabbt ut mot intryck två, och då är smekmånaden genast över. Spelets första mellansekvens är det fulaste jag har sett i spelväg, någonsin. Karaktärerna ser ut som spetälska Mii-figurer som mumsar på veckogamla pizzabullar (även om jag är ganska säker på att det ska föreställa en konversation). Tänk dig Pacman med skintextur från förrförra generationen. Hudfärgade moppehjälmar med flaxande visir. Jag känner mig antastad och psykiskt illamående. Ska detta föreställa de tappra krigare som bär världens öde i sin läderpung? Fy fan.
Utsikten blir tack och lov behagligare när det väl sätter igång, men efter dessa tvära kast känner jag mig lite förvirrad och det tar ett tag innan jag kan besluta mig för vad jag egentligen tycker. Men det ser bra ut, det gör det. Ibland blir det lite svårt att tyda terrängen, men både karaktärer och omgivningar är Warhammers universum troget (enligt mina efterforskningar), och så länge man har sällskap av en vuxen under mellansekvenserna så kan man faktiskt ta sig igenom detta spel utan återkommande mardrömmar om polygonbestar som artikulerar med hela underkäken.
Av tre möjliga kampanjer (Imperialist, grönskinn och kaoskrigare) så väljer jag att axla rollen som Stefan von Kessel, en adlad härförare med en luden dippskål på huvudet. Som ett redigt rikssvin patrullerar jag land och rike runt och smular sönder alla tecken på liv där jag drar fram samtidigt som jag tvångsrekryterar unga män till min armé. Eller jag försöker i alla fall, men spelet gör det sannerligen inte lätt för mig.
Till att börja med så tar det löjligt lång tid att ladda varje batalj. Om det är Stefans dåliga attityd eller den krångliga spelkontrollen som tar tid att läsa in låter vara osagt, men tid tar det. Och när den oändliga laddningshistorien väl är över så börjar nästa oändliga historia, nämligen inlärningsprocessen för att förstå sig på och tämja alla menyer, snabbkommandon och knappkombinationer.
Det här är någonting som ska gå av bara farten. Riktiga män läser aldrig sin instruktionsbok utan lär sig den hårda vägen. Så har det alltid varit och en riktig man vägrar lära om. Det ska bara vara du, TV:n och handkontrollen. Det finns ingen anledning att blanda in en fjärde part, och ändå blir det ibland nästan omöjligt att hänga med utan läxläsning, och det är här som spelet verkligen tappar greppet om mig.
Att behärska dessa knappkombinationer räcker nämligen inte. Du måste bemästra dem. Att inte kunna sina snabbkommandon kan stå dig dyrt då man i stridens hetta lätt tappar bort sig i myllret utav musketörer och fotsoldater, och några sekunder kan vara allt som skiljer segerns sötma ifrån bittert nederlag. Frustrerande, enerverande och smått generande (om man får oväntat besök mitt i en svidande förlust).
Den här formen av strategispel hör inte hemma på konsol. Att dirigera trupper, bruka trolldom, hitta sin hjälte och gruppera enheter kräver snabba ryck och en mus precision, något som här fungerar lika smidigt som att skruva ihop hyllsatsen Hitler med en köttfärslimpa. Det är inte många spel som får mig att sakna min gamla 486:a, men Warhammer: Battle March är bra nära.
Uppdragen är tack och lov betydligt enklare. Ta över det här, förgör det där, försvara det här. Många gånger handlar det mest om att braka rakt på med en så stor armé som möjligt och bara söndra och härska. Visst kan det också vara kul, men det förutsätter att du har någon form av kontroll över det du gör, och i det här slarviga formatet tappar till och med folkmord sin charm.
Du väljer vilka slag du vill delta i allteftersom du avancerar på en karta inte helt olikt planen på ett sällskapsspel. Där hittar du städer och vägskäl som slussar dig vidare till primära och sekundära uppdrag. Trots det enkla upplägget är det ändå svårt att veta vart man är på väg, och många gånger vet jag inte ens vad jag ger mig in i. Vart ska jag gå? Vad är det där? Vad händer här? Jag vet inte, jag bara drar ut i strid och håller tummarna.
Eftersom du hela tiden är på frammarch så finns det varken tid eller resurser att skövla skog eller borra efter olja, så för att underhålla din mäktiga här uppgraderar du istället dina trupper och färdigheter i de städer och tempel som du passerar på vägen. Valutan är guld och något som du "förtjänar" genom att plundra lik och driva någon form av beskyddarverksamhet i de städer du besöker, ett system som jag tycker fungerar bra, även om jag saknar att sätta bondlurkar i arbete.
Trots min barska ton så vill jag avsluta med att säga att det faktiskt finns ett tredje intryck, och det är att Warhammer: Battle March är helt okej. Det får dig inte att må bra, men det är heller inte cancerframkallande. Jag gråter inte blod en enda gång, men heller inga tårar av lycka. Det är ett hyggligt tidsfördriv för regniga dagar helt enkelt, men bara Stefan von Kessel själv skulle tillbringa sin sista soliga vecka tillsammans med Whateverhammer utan Petters sjusvansade motivationspiska kittlandes i nacken.