Warhammer: Chaosbane

Jag har spelat en hel del Warhammer-spel genom åren. Väldigt många till och med, och varje gång jag sätter tänderna i ett nytt brukar jag tänka att jag borde sätta mig in i all "lore" som faktiskt finns här. Sen glömmer jag bort att göra det, direkt. Det är förmodligen helt och hållet helt relaterat till ålder vid det här laget, men det kan också ha att göra med att Warhammer-universumet är så brutalt utbrett vid det här laget att jag förmodligen knappt skulle veta var jag skulle börja någonstans för att skapa mig en vettig grund. Det jag känner när jag startar upp Warhammer: Chaosbane för första gången är exakt det; varför har jag inte satt mig in det här mer, för det verkar onekligen vara ett utomordentligt spännande universum och jag hade nog kunnat njuta ännu mer av det här spelet med mer kött på benen.

Jag är alltså inte riktigt rätt person att försöka förklara exakt vad Warhammer: Chaosbane handlar om, inte på några djupare nivåer i alla fall. Trots det sugs jag snabbt in världen, mycket tack vare en mycket detaljerad inledning som beskriver vem min karaktär är och vad som driver honom. Den korta introduktionen är även unik för respektive klass och berättandet har subtila skillnader baserat på vem jag väljer att spela som. Själva berättelsen som helhet är dock ganska klassisk. Olika fraktioner kommer inte riktigt överens, nån måste få en yxa i huvudet, demonsluskar ska avrättas och ordning ska återställas. Du vet, en vanlig arbetsvecka. Trots mina okunskaper känner jag mig ändå engagerad genom hela kampanjen och skapar en del band med återkommande karaktärer, många vars röstskådespelare gör en helt okej insats för skänka personlighet till vad som vid en första anblick kan ses som generiska soldater.

Chaosbane är alltså ett actionrollspel, sett ur asymmetrisk synvinkel där du i rollen som tjockhudad krigare, supersmidig alv, arg liten dvärg eller flummig magiker ska ta dig an vilka anstormande fiender som än står i din väg. Det spelas på det sätt att du har en vanlig attack och i takt med att du går upp i nivå får du tillgång till fler spännande möjligheter att dela ut ond bråd död. Det handlar ofta om att veta vilka attacker som ska utföras under vilka förutsättningar och vilka fiender som kräver uppmärksamhet först. Beroende på hur du gillar att spela väljer du också din klass därefter. Gillar du att kunna ta mycket stryk och stå längst fram och vifta med det tyngsta tillhygget du kan hitta är det såklart den vanliga soldatklassen som passar dig bäst, vill du hellre hålla dig undan själva striden men göra fräsiga eldattacker på håll är magikern din vän. Klasserna fungerar exakt som du kan förvänta dig vid det här laget, nästan helt utan överraskningar.

Warhammer: Chaosbane lånar mycket från Diablo. Och med mycket menar jag väldigt, väldigt mycket. Det är varken konstigt eller dåligt egentligen, speciellt inte med tanke på att Diablo III är ett riktigt stabilt äventyr och placerar du ett spel i samma genre är det nästan obligatoriskt att åtminstone inspireras av den briljansen. Actionrollspelen känns dock rätt mossiga nuförtiden tack vare just att alla är ganska snarlika, och på många sätt är inte Warhammer: Chaosbane ett undantag från det. Med det sagt är det inte på några sätt dåligt, det finns en del intressanta idéer med själva stridssystemet som vid lite högre nivåer öppnar upp sig och går att skräddarsy på flera sätt och ett par attacker sticker ut lite extra tack vare varje klass egna specialförmåga. Magikern kan exempelvis ta direkt kontroll över vissa besvärjelser och detaljstyra dem på finurliga sätt, och jag hade önskat mig mer av den varan. Mer nytänk.

Ett annat problem jag har med det här spelet är hur obalanserade klasserna känns just nu, det är givetvis någonting som kan komma att fixas till med uppdateringar men under mina timmar med spelet har jag känt att alven har klara fördelar gentemot de andra klasserna. Nästan till den nivån att jag rekommenderar dig att uteslutande spela med den klassen på högre svårighetsgrader om du väljer att spela själv, så stora är skillnaderna. Det har att göra med att hon helt kan skydda sig mot närstridsattacker, något som fienderna i spelet verkligen gillar att göra är att gruppera sig och överrumpla mig genom att flocka sig runt mig. Ta ur det ur beräkningen och spelet blir otroligt mycket lättare direkt. Jag måste dock applådera att Warhammer: Chaosbane faktiskt har fullt stöd för co-op, både online och med en vän i soffan. I mitt tycke blir det här spelen mångt mycket roligare med vänner och att sitta två tillsammans och spela med två andra online är precis hur kul som helst.

Sett till sin stil följer spelet de vanliga Warhammer-mallarna, en design som jag verkligen uppskattar. Jag gillar hur det känns som ett medeltida Europa proppat med magi och slafsiga monster. Även om det är fantasy känns det mer verklighetstroget än exempelvis Diablo och trots att jag verkligen gillar renodlad fantasy också trivs jag bra i spelvärlden här. Att ta sina första stapplande steg i staden Praag är häpnadsväckande och allt från de olika attackerna till fiendedesignen är strålande. Grafiskt passerar det klart godkänt med detaljerade och varierade omgivningar och hyggliga ljuseffekter, det kommer inte vinna några priser för sin grafik, men klart dugligt är det.

Jag gillar Warhammer: Chaosbane. Det kryssar av alla punkter som ett spel i genren bör göra och det är kul att spela med vänner. Jag har dock svårt att verkligen känna mig exalterad över det ibland. Mycket känns som det har gjorts innan och jag saknar riktigt nytänkande. Är du ett fan av genren eller av Warhammer (eller båda) lär du kunna hämta exakt hur mycket som helt här dock. Att spela ensam kan bli rätt monotont snabbt men med ett par vänner, antingen i soffan eller i lurarna, kan jag utlova episkt slafsiga strider och ett gäng roliga timmar.