Ett ursinnigt vrål mullrar fram genom trånga gränder och letar sig ut på den marknadsplats där jag och mina fränder befinner oss. En hårig jätterygg syns till högst uppe på ett hustak och kastar sig i nästa ögonblick målmedvetet fram mellan byggnaderna med oss i sikte. Det är en fråga om sekunder och jag måste hitta skydd för att slippa bli en blodig liten pöl på marken. Jag backar sakta in bakom mina medspelare och ber tyst för att fienderasens morrigt motsträviga motsvarighet till Frankensteins monster ska ge sig på någon annan stackare och framförallt skona mig.
Warhammer: The End Times - Vermintide är Fatsharks berättelse om mutantmössen "Skavens" försök att överrumpla människan och regera världen, med staden Ubersreik som ett första erövringsmål. Fem tappra hjältar utgör stadens försvar och kastas nu in i farliga uppdrag med hopp om att kunna driva råttorna på flykt. Deras tillhåll är Red Moon Inn, ett värdshus som kommer att vara utgångspunkten i det rådande kriget. Där kommer du att kunna sätta ihop din hjälteskara, välja uppdrag, hantera ditt förråd, fylla på ammunition samt tillverka/smälta ner/uppgradera vapen.
Sedan är det bara att ge dig ut i stridens hetta, antingen som värd för en match eller som deltagare. Om du väljer det senare bör du vara medveten om att du kan komma att ersätta en bot, vilket i praktiken betyder att du med lite otur kan bli tvungen att starta din match som sårad eller i värsta fall död.
Spelupplägget är snyggt utfört och håller dig i ett händelseförlopp samtidigt som viss variation erbjuds. I början kommer det finnas några få banor att spela och när du klarat dessa låser du upp nästa akt med flera nya spännande uppdrag. Miljöerna är väldigt varierande och riktigt underhållande. Vissa kräver att du färdas långt genom många stadsdelar innan du når ditt mål och andra är så kallade eventbanor. Dessa är grymt roliga och galet svåra på högre svårighetsgrad, alltså alla nivåer över normal. De går ut på att man ska genomföra någon form av uppgift inom ett större område, till exempel samla in säckar med föda eller kruttunnor. Hord efter hord av råttor kommer under tiden att försöka spetsa dig, hänga dig, slå sönder dig, gasa ihjäl dig och skjuta hål i bålen på dig.
Varje bana för med sig ett unikt syfte och utseende, men följer samma röda tråd i både design och upplägg. Man vet aldrig riktigt vad som väntar och eftertänksamheten som speglas i alla detaljer är riktigt härlig. När du tar dig fram genom brinnande stadsdelar kan du plötsligt skymta monument från tidigare banor i fjärran. Allt hänger ihop in i minsta detalj, vilket imponerar stort på mig.
I viss mån påminner spelupplägget om Left 4 Dead. Du ska ta dig från punkt A till punkt B, där någon kommer att vänta för att sedan transportera dig till säkerhet. Vissa fienders specialegenskaper påminner även en del om de specialinfekterades i Valves multiplayerpärla men konceptet är klart mer underhållande här. Det finns mer tanke bakom, mer känsla och mer detaljer. Det är större, längre, häftigare, har mycket mer intressanta fiender och det stämmer på en helt annan nivå.
Stämningen som vilar här är helt fenomenal och den letar sig in i varje liten por av Ubersreik. Den är tung och likt en tjock filt ligger det ett intensivt mörker över staden. Den gotiska arkitekturen och avsaknaden på riktiga ljuskällor, bortsett från de facklor och eldar som lyser upp staden i viss mån, skapar effektivt denna stämning. Designen är riktigt, riktigt snygg. Det leks mycket med vinklar och nivåskillnader, vilket ger en intressant och levande värld.
Byggnaderna och de underjordiska gångarna som fienderna kravlat sig upp ur är mycket finurliga med massor av rum och snirkliga gångar. Det finns mycket att upptäcka och samla, men fiendehorderna tenderar många gånger att stressa dig mot mål snabbare än tänkt. Smart, med tanke på att det bara av den anledningen finns motivation att spela om banorna både tre och fyra gånger. Tas sedan aspekter som samlande och bemästrande av svårighetsgrader med i ekvationen stiger summan avsevärt.
Det är otroligt viktigt att samarbetet med resterande spelare stämmer, vilket såklart kan skita sig rejält om du spelar med främmande människor. Kommer du på efterkälken eller springer iväg ensam är risken stor att du kommer att hamna i armarna på någon av de mer avancerade Skaven-sorterna. Då behöver du någon som räddar dig. Har du ännu mer otur har kanske dina hjältevänner även hoppat ner för en avsats, vilket gör dig olycksaligt onåbar.
Lika viktigt är samarbetet när ni slåss sida vid sida, stämmer det inte kommer ni förmodligen inte komma långt tillsammans. Behovet av bra samarbete mellan spelarna är väldigt viktig i denna typ av spel för att det ska kunna nå en högre nivå, och det har Fatshark klarat av att skapa med bravur. Glädjande nog går det även i det avseendet att lita på botarna (datorstyrda medspelare), som jämfört med betaversionen har blivit mer "mänskliga". Tidigare var de inte så pigga på att rädda dig, men det är inte längre ett problem. De tenderar dock att hamna på efterkälken ibland och även i onödigt kniviga situationer, men som tur är går det ju att lämna dem i sticket.
Det är lätt att manövrera din karaktär och attackresponsen är snabb och smidig. Jag märkte dock att det ibland är lite väl lätt att fastna på till synes minimala hinder. Det kan röra sig om ett trappsteg eller att försöka komma in genom en öppning mellan två pelare, som med blotta ögat ser ut att vara mer än tillräckligt stor. Med en stundande hord eller en Rat Ogre som flåsar dig i nacken blir det ett rejält stressmoment. Det uppstår även lite fördröjningar då och då, men det är förhoppningsvis inget som kommer att få finnas särskilt länge till.
Sen har vi grafiken, som jag hyser blandade känslor inför. Den är fortfarande lite ruffig och känns inte helt sammanhängande på alla punkter. Vissa stenstrukturer ser platta ut i jämförelse med kontrastrikt blanksvettiga bjälkar, vissa träelement ser gummiaktiga ut och gräs samt blad är inte helt hundra. Det finns ibland påtagliga kontraster mellan de vackra omgivningarna och vissa detaljer i den närliggande miljön. Även fienden är fortfarande aningen ruffig, särskilt när de kommer i stora klumpar, men bortsett från detta är grafiken många gånger slående vacker.
Det som sticker ut mest är dock den fantastiska ljussättningen, som skapar det mesta av den underbara stämningen. Den frambringar den hotfulla, mörka och behagliga känslan som vilar över spelet. Inte minst i reflektionerna som studsar mot vapen, blod samt vatten och kittlar ögonen i välbehag.
Skaven består av många olika sorter och tillsammans blir de en dödlig och intressant kraft. Tack vare att det finns så pass många typer och att deras beteende varierar mycket måste man anpassa sin stridsteknik. Det gör kamperna mysigt dynamiska. Växlingen mellan distans- och närstrid sker oavbrutet och eftersom fienden kan dyka upp från vilket håll som helst måste du konstant hålla dig på tårna. Ofta kommer det eftersläntrare när du tror att du huggit ner den sista av de ihärdiga långsvansarna och det är inte ovanligt att stora horder ligger i bakhåll och väntar.
Ljudet kan här vara till stor hjälp. De olika rått-typerna har nämligen olika läten och stridsrop, vilket kan fungera som varning om du är uppmärksam. Vilket ljud som hör till vilken sorts fiendeäckel överlåter jag dock till dig att lista ut. Musiken är även riktigt pampig och det finns många subtila ljud som stämmer in perfekt i sammanhanget. Den är välbalanserad, blir hektisk i stundande bataljer och lugn när sista mutantråtta har fallit ihop. Explosioner och blixtar dånar och dödsvrålen från ruskprickarna ekar över staden.
Spelet fortsätter även att imponera när det gäller de valbara karaktärerna. Både när det gäller vapen, spelskillnader och utseende. Varje hjälte har en egen unik uppsättning av vapen, alla noga genomtänkta för karaktären. Du startar dock inte med alla i hand, utan låser upp dem allteftersom du klarar banor och avancerar i level. Med uppgraderingar och alla variationer av dessa finns det runt 8000 tillgängliga vapenvarianter. Det är därför stor skillnad beroende på vilken hjälte du spelar. Väljer du dvärgen kommer du även att se världen från ett lägre perspektiv än resterande karaktärer. Ännu en snygg detalj av många.
Det som för berättelsen och spelet framåt är de sekvenser som spelas upp innan en bana startar, där du får reda på vad ditt uppdrag är. Det finns också massor av målande dialoger som skvallrar om starka karaktärsdrag och bakgrundshistorier. Det kommer även att finnas en introduktion som förhoppningsvis binder ihop allting och förklarar vad det är som faktiskt har hänt. Varför just denna skara är den som ska rädda staden och vad värdshusvärden egentligen har för roll i det hela. Jag har personligen inte sett denna introduktion än dock, eftersom Fatshark valt att inte visa upp denna förrän lanseringen idag.
Det går inte att missta sig på att det är ett spel som andas Warhammer. Designen, karaktärerna och deras egenskaper är genuina. Karaktärernas utseende är fyndigt gjorda och efter att du har spelat några av dem kommer du märka att även deras rum på Red Moon Inn är specialanpassade för var och en av dem. Det är ett trevligt och nöjsamt sätt att uppleva Warhammer-världen på, oavsett om du precis har presenterats för den eller om du varit invigd sedan start.
Spelet stämmer helt enkelt. Känslan är riktigt jäkla bra och jag märker att jag sitter med ett fånleende när Skaven blodtörstigt kommer rusande mot mig eller när jag tar mig fram genom krokiga byggnader och underjordiska gångar. Jag ryser till och ser mig febrilt omkring när jag hör viskningen från en lönnmördare eka i skuggorna. Känslan när min klinga tvingar av huvudena av mina ettriga fiender mitt i kaoset är magisk, men det mest fantastiska är de vyer som jag ofta måste stanna upp för att bara insupa. Vermintide genererar många starka känslor. Det är mycket av allt egentligen och spelet är mil ifrån långtråkigt. Tempot är väldigt högt, på gränsen till stressigt stundvis, och tiden bara försvinner. "Bara en bana till" tänker jag gång på gång, men det går såklart inte att hålla. Jag vill spela allt direkt, vill inte släppa ifrån mig det. Vill veta mer om det mystiska Warhammer och sugas in i världen.
Tanken var att jag skulle sätta en väldigt stark åtta som betyg. Men med den stämning, känsla och dynamik som Vermintide besitter kändes det inte tillräckligt i slutändan. Spelupplevelsen är grymt härlig. Nu är min förhoppning att Fatshark fortsätter att skapa Warhammerspel och nästa gång lägger fokus på en ny spännande ras och världsdel. Det finns ju trots allt en del att ta av.