Warhawk

Vi ska kämpa med växande självsäkerhet och växande styrka i luften, vi ska försvara vår ö, till varje pris, vi ska kämpa på stränderna, vi ska kämpa på landsättningsplatserna, vi ska kämpa på fälten och på gatorna, vi ska kämpa bland bergen; vi ska aldrig kapitulera. Det var Winston Churchill som talade och det handlade om Englands försvar under andra världskriget, men det hade lika gärna kunnat handla om Warhawk.

Det tar ett tag att komma igång. Trots att serverlistan lätt innehåller 300 servrar vid varje givet tillfälle, de flesta med åtminstone ett par lediga platser, blir det väldigt många misslyckade uppkopplingar till en början. Men sedan jag kopplat in nätverkskabeln (trådlöst är aldrig pålitligt) och satsat mer på de officiella, rankade Sony-servrarna fungerar det bättre. Och jag hamnar mitt i ett krig.

Warhawk började som ett storybaserat flygspel med enstaka marksekvenser och var ett av de första spelen som visades upp till Playstation 3 vid E3 2005. Sedan dess har Incognito (tidigare mest kända för Twisted Metal-spelen) jobbat hårt med Warhawk och någonstans på vägen föll storydelen bort. Kanske höll den inte måttet, kanske insåg man att multiplayer var så mycket roligare, för det är det.

Därmed är spelet helt och hållet fritt från handling men desto mer fullproppat med action. Visst, det finns två fraktioner, Eucadians och Chernovans, men förutom vissa grafiska skillnader och det faktum att Chernovans uppträder aningen elakare är de identiska, och i praktiken handlar det snarare om rött mot blått.

Om man bara räknar på fingrarna är inte Warhawk särskilt imponerande. Det finns fyra olika upplägg: Team Death Match, Capture the Flag, Zones och Dogfight. Det finns tre olika fordon, varav två använder förbestämda vapen. Det finns en handfull olika vapen att använda till fots eller i luften. Det finns ett par fasta luftvärnskanoner. Det finns fem olika banor, var och en med tre variationer beroende på hur många spelare som deltar.

Warhawks genialitet ligger i hur vansinnigt varierat det ändå blir med detta begränsade urval och hur smart genomtänkt varje spelvariant är. Team Death Match och Dogfight handlar om förstås om att skjuta ner sina motståndare mer än de skjuter ner en själv och sina kompanjoner, i det senare fallet enbart med hjälp av flygplanen Warhawk och Nemesis. Capture the Flag behöver heller ingen närmare presentation. Zones är däremot rätt intressant. Liksom andra liknande spel handlar det om att erövra olika områden på kartan och sedan försvara dem så gott det går. Men det gäller att bygga ett stadigt imperium, för det går inte att bara flyga över till andra sidan kartan och stjäla en nod då zonerna runtom då är för starkt befästa. Detta kräver förstås ordentligt med samarbete, och att äga ett headset är ett klart plus även om majoriteten av spelarna ännu inte har det. Visserligen är spelet inte släppt i affärerna med det officiella headsetet än så det lär bli bättring med detta.

Något som man bör ha i åtanke är att Warhawk är ordentligt avskalat. Det går förstås att spela fyra spelare på delad skärm och även köra via LAN, men i praktiken har Warhawk ett enda spelläge: online. Som nybörjare kastas man rakt in i hetluften med upp till 32 spelare på samma gång och utöver små förklarande texter som poppar upp de första gångerna du hittar ett nytt vapen eller fordon finns det ingen möjlighet att bli varm i kläderna. Learning by doing och "det som inte dödar härdar" blir ledorden och efter många, många nesliga förluster börjar man så smått få kläm på spelandet.

Att man kan springa till fots, köra jeep och pansarvagn samt flyga plan innebär tre helt olika kontrollscheman. I flygplanen kan man också välja mellan att hovra på platsen med mer manöverduglighet och att flyga fritt. Jag har fortfarande inte hittat mitt favoritsätt men alla är tillfredsställande och framför allt ordentligt välbalanserade. Till fots är man visserligen en enkel måltavla för tung beskjutning men det är betydligt lättare att smyga sig på en ouppmärksam motståndare, och med eldkastare, raketgevär och granater är man fortfarande ett hot mot vem som helst. I jeep (gärna med en skytt i baksätet) kan man snabbt röra sig runt utan att vara lika iögonfallande som i ett plan. Det går också utmärkt att köra över fotfolk och det är det bästa sättet att frakta en flagga. En pansarvagn är i jämförelse förstås mer osmidig men är strålande mot fasta installationer, jeepar och hovrande plan. Planen, slutligen, är strålande för luftstrid som är vansinnigt kul i sig och för att jaga rätt på flyende flaggbärare. Allt är balanserat så att inget val känns underlägset. Okej, de fastmonterade kulsprutorna runt baserna är väl rätt öken...

Även om jag personligen föredrar att smyga runt till fots är det absolut roligast att flyga, och det märks att Incog har lagt allra mest tid på flygandet. Planen struntar i de flesta naturlagarna och skrattar åt G-krafter, så det går att göra helt otroliga stunts. Banorna är fyllda med lömska raviner, tunnlar och andra passagar där man kan försöka utmanövrera sin fiende med loopar och rollar. Att spela med den rörelsekänsliga kontrollen är dock ingen höjdare, men till skillnad från Lair får man ju faktiskt välja själv här. Tillsammans med målsökande missiler (och försvar mot dessa) samt möjlighet att skifta till hoverläge blir luftstriderna fantastiskt varierade och underhållande, och man kan ägna timmar bara åt Dogfight-läget.

Grafiskt är Warhawk utmärkt. De enormt stora världarna med närmast obegränsad sikt fyller en spelmässig funktion: det är inte sällan som man blir nerskjuten av en uppmärksam luftvärnskanon på andra sidan kartan. Det gäller verkligen att hålla uppsikt åt alla håll. Tunga explosioner och massvis med vrakdelar bidrar till den intensiva känslan när det hettar till. Det är bara animationen på fotfolket som känns lite menlös men ändå helt okej. Ljudet är ännu bättre, med pampig stridsmusik med drag av Star Wars.

I USA kostar det 40 dollar att ladda ner spelet direkt till konsolen och 60 dollar att köpa det i butik, då man även får med ett headset. Där är valet rätt självklart, en skiva i handen är förstås trevligt och då kan man dessutom använda spelet i vilken konsol man vill (Warhawk är det enda PSN-spelet som binds till ett enda konto och inte går att dela med sig). I Europa är det svårare att bestämma sig, då PSN-priset har växlats rakt av och ligger på ytterst humana 280 kronor medan butikspaketet med headset kostar normala 599 kronor, vilket inte känns riktigt motiverat för vad som ändå är enbart ett multiplayerspel.

Ett tag var det tänkt att Warhawk skulle bli Sonys flaggskepp för mikrotransaktioner där man skulle få betala småslantar (som förstås blir stora slantar i det långa loppet) för nya vapen och skepp. I nuläget är det svårt att se hur den modellen skulle fungera. Troligare kommer vi nog att få se (och betala för) nya banor allt eftersom, även om det dröjer innan man hinner tröttna på de som finns.

Warhawk är lätt att lära sig men oerhört svårt att bemästra med både intensiv onlineaction och taktiskt samarbete. Det har klara drag av Battlefield men är mer avskalat, lättspelat och (i mitt tycke) mer underhållande. Efter att ha hankat sig fram med Resistance: Fall of Man har nu Playstation 3 ett fantastiskt onlinespel och trots att kommunikationen mellan spelet och konsolens interface (med kompislistor) hade kunnat vara smidigare lovar det gott inför Sonys kommande onlinesatsningar. Det här är ett av de bästa spelen till konsolen just nu.