Wario: Master of Disguise

Här kommer Wario. Lika ond, illaluktande och girig som vanligt. Det brukar trots hans personlighetsbrister vara ett kärt återseende. Han brukar stå för kvalitet, oavsett om han studsar runt och letar skatter eller ger sig in i spelbranschen för lite snabba cash.

Wario: Master of Disguise är ett nytt plattformsspel där man letar rikedom och löser små pussel. Det är bra underhållning för stunden, men har en del brister. Banorna är smart designade och har trevligt omväxlande miljöer. Personligen skulle jag föredra fler banor som är betydligt kortare. Men sitter man i en fåtölj hemma, istället för på bussen, så är säkert längden på banorna lättare att hantera.

Wario styrs med styrkorset och pennan. Att hålla min Nintendo DS blir därför ganska smärtsamt, eftersom den måste stödjas helt av en hand. Inget för den med svaga nypor alltså. Ett plus i kanten är att vänsterhänta istället kan använda knapparna på höger sida för att styra, och ha pennan i vänster hand. Det finns en fråga som utvecklarna borde ha ställt sig i samband med dörröppningar: Vad är det som är så kul med att trycka på en dörr-symbol istället för att trycka uppåt på styrkorset, som man har gjort sen urminnes tider? Ingenting, är svaret! Det är bara omständligt! Och där har vi kärnan av problemet i spelet. Tryckskärmen tillför spelet nästan ingenting, snarare tvärt om.

Nintendo har slängt ihop en bärbar maskin med två skärmar, varav den ena är tryckkänslig. Det gjorde de rätt i, för den säljer som tusan och den har en rejäl drös lysande spel. Men samtidigt passar inte alla spel formatet. Och de som inte passar in, trycks ändå in på ett ovärdigt sätt. För Wario är en klassisk plattformskille. Han trivs bäst som han är. Och ändå måste jag jiddra med en penna för kontrollera honom. Det är väldigt synd. För ett väldigt bra plattformsspel har förvandlas till ett som bara är ganska bra.

Wario byter skepnad genom att spelaren ritar en symbol på honom. En trekant bakom Wario symboliserad den draksvans som förvandlar tjockisen till en eldsprutande ödla. En ring runt huvudet blir den rymdhjälm som används när laserpistolen skall avfyras. En kul idé, som inte riktigt funkar på ett perfekt sett i praktiken. För varje gång jag får en ny utstyrsel så tänker jag: tusan, ännu en jobbig dräkt att hålla reda på. Om det är omständligt och jobbigt att byta kläder så vill man inte göra det för ofta. Men det tvingas man till. Ta till exempel Forskar-Wario. Han kan se dolda saker i rum. Varje gång jag kommer in i ett rum känner jag att jag måste kolla in det genom hans ögon också. För man vill ju inte missa något, man är väl girig. Eller "in character", som jag föredrar att kalla det.

Ändå är många av de olika förklädnaderna väldigt roligt gjorda. Rymd-Warios laserkanon är ett under av pricksäkerhet och Kapten-Wario simmar stolt runt på vattnet i sin gummi-ring. Enda problemet är egentligen att det hade varit roligare att byta skepnad genom ett enkelt knapptryck. Axelknapparna hade varit perfekta för bläddring mellan kostymerna.

Wario är inte sämre nu än förr. Men det borde faktiskt ha släppts till Game Boy Advance istället. Eller ännu hellre PSP, naturligtvis. Visst är det tråkigt att man inte lyckas nyttja Nintendo DS roliga funktionalitet bättre, men i grunden finns ändå ett bra plattformsspel. Synd att jag inte kan njuta av det mer, eftersom jag hela tiden retar mig på det som inte är bra.