Wario World

När jag först fick nys om Warios tredimensionella konsoldebut föreställde jag mig ett plattformsäventyr i stil med Super Mario Sunshine. Faktum är att jag hoppades på ett ännu bättre spel än Marios Gamecube-äventyr och något som kunde bjuda på mer överraskningar än vad det gjorde. Men med facit i hand kan berätta att mina spekulationer varit helt fel och mina förhoppningar varit förgäves. Den giriga skattletaren vill nämligen någon helt annat än gå i sin rörmockande ärkerivals fotspår. Likt Warios senaste Game Boy-spel; Wario Ware, har utvecklaren Treasure knåpat ihop ett annorlunda plattformsspel i vilket likheter till andra moderna plattformare lyser med sin frånvaro.

Till att börja med är Warioworld något så annorlunda - och gammeldags för den delen - som ett sidoscrollande plattformsäventyr. Kameran är alltså låst till ett läge, vilket innebär att jag allför ofta har svårt att se vad som komma skall och att avståndsbedöma mina hopp. Detta är givetvis ovant och gör att jag känner mig begränsad efter att ha skämts bort med helt fria plattformsspel de senaste åren. Kan man ha överseende med detta väntar dock ett 13-tal tokiga banor fördelade mellan fyra större världar, och på slutet av varje värld väntar en boss som lockar till många skratt. Men som sagt, spelbarheten i Warioware hade mått betydligt bättre av dynamiska kameravinklar.

Förutom att vår skattletare lockas av en massa guldmynt och andra skatter ligger det röda juveler gömda på var och en av de 13 banorna. Genom att hoppa ner i brunnar som finns utspridda och klara minispelen som hålls inuti, belönas Wario med dessa juveler som är oumbärliga för att ta honom till nästa bana. Varje bana lurar på olika många juveler och minspelen blir allt knivigare under äventyrets gång, men ofta känns de ganska enformiga och är inte alls skapta med samma fantasi som man hoppats. Förutom att det många gånger är svårt att avståndsbedöma saker och ting, är kontrollen är dock väldigt bra och låter oss kontrollera Marios arga ärkerival på ett smidigt sätt. Genom enkla knapptryckningar kan vi bjuda Warios fiender på diverse Wrestling-grepp och utförliga slagkombinationer. Min favorit är helt klart den klassiska pålkranen som Wario behärskar till fullo. När vår skadeglada hjälte dessutom passar på att fälla ett par sarkastiska kommentarer i samma andetag som han lemlästar sina motståndare, är det svårt att hålla sig för skratt.

Grafiken i Warioworld är helt okej även om den lämnar mer att önska. Som vanligt när det gäller ett Nintendo-spel bjuds det på charmiga karaktärer och färgsprakande design. Särskilt bossarna och många av spelets fiender känns roligt skapade, samtidigt som texturerna som klär vissa miljöer är grötiga och klent detaljerade. Att grafikmotorn dessutom får problem att hantera många fiender på skärmen samtidigt gör att grafiken i spelet inte kan få mycket mer än godkänt.

Förutom nackdelen med att spelet visas ur ett föråldrat sidoscrollande perspektiv, lider Warioworld av ytterligare ett stort problem. Det är nämligen för kort. Visserligen har utvecklaren försökt dryga ut hållbarhetsvärdet ytterligare genom att man kan koppla spelet till Wario Ware på GBA, men spelet i sig borde ha varit längre än vad det är. En någorlunda rutinerad spelare klarar detta äventyr på högst en kväll. Visserligen blir det en underhållande spelkväll kryddad av en del gapskratt, men eftersom Warioworld inte ger så mycket andra gången man spelar det, är Treasures senaste inget annat än ett klockrent hyrspel.