We Happy Few

Sanningen är farlig. Skadlig, till och med. Livet ska vara roligt, underbart och vackert. Du ska vara glad, det är det viktigaste. Det tycker de allra flesta, inte minst invånarna i Wellington Wells. We Happy Few är ett spel som har gått igenom otaliga faser vid det här laget. Det började som ett Kickstarter-projekt och ett ganska blygsamt överlevnadsspel och blev otroligt upphaussat tack vare sin unika och läbbiga stil. När det sedan blev tillgängligt att spela i early access på Steam och game preview på Xbox One uppdagades det dock att spelet inte alls var särskilt bra. Många ansåg att det var ett generiskt spel, trots sin unika stil, det saknades ordentligt narrativ och det var rent av tråkigt. Nu, med ett par förseningar under bältet, är det dags att se om We Happy Few är ett lycko- eller sömnpiller.

Bara för att ha det ur vägen direkt måste jag berätta att jag aldrig har spelat någon av de tidigare versionerna av We Happy Few. Jag har alltså inga egna erfarenheter om vad spelet en gång har varit och kommer inte kunna jämföra då och nu. Jag har spelat den slutgiltiga versionen och mina intryck och åsikter baseras alltså endast på det och ingenting annat.

Arthur har ett jobb på en stor tidning i Wellington Wells. Arbetsuppgiften går ut på att censurera delar av tidningen som kan få folk upprörda och låta gladare inslag vara kvar. Ett jobb som han tillsynes är nöjd med. Arthur är en av tre spelbara karaktärer med sina egna berättelser som på olika sätt upplever och hanterar spelvärlden. Rasket utspelar sig i ett alternativt England på 60-talet och handlar till mångt och mycket om lycka kontra misär och hur du på bästa sätt ska leva för att må så bra som möjligt. Till hjälp finns underdrogen Joy. Den gör världen lite mer färgglad och lättare att hantera. Joy är obligatorisk att inta för att få vara en del av samhället i We Happy Few och tar du inte Joy är du en "downer" och kommer således stämplas och jagas.

I början handlar det om ett tillsynes ultralinjärt spel men det är snarare konstruerat på det viset för att gripa tag om mig som spelare och för att lära mig grundläggande mekaniker. När spelvärlden öppnar upp sig lyser överlevnadsdelarna betydligt starkare och även om berättelserna alltid ligger och skvalpar i bakgrunden måste jag direkt börja fokusera på hur jag ska överleva i det långa loppen. Det handlar om att samla på sig mat, vatten och andra förnödenheter som behövs för ett drägligt liv. Det finns olika svårighetsgrader att välja på där den som vill kan fokusera på story i första hand eller på ren och skär överlevnad. Det är relativt komplexa system att brottas med i början och här kunde utvecklaren Complexion faktiskt ha gjort ett bättre jobb. Menyerna är onödigt plottriga och proppade med konstiga designval där enkla uppgifter kräver fler knapptryck än vad som borde vara rimligt.

Spelvärlden är öppen (och till viss del slumpmässigt genererad) och överallt finns det saker att samla på sig som behövs för att tillverka andra saker för att nå nya ställen. För att dyrka lås behövs det exempelvis hårnålar och för att skapa olika typer av salvor behövs det växter och blommor. Det finns även människor av olika typer och slag att konversera med och vissa av dem kommer ha uppgifter för dig att utföra som sedan leder till erfarenhetspoäng som du kan spendera på olika förmågor för att underlätta din framfart - grundläggande saker, alltså.

För att undvika konflikt med världens invånare måste du vara vaksam på vart du är, hur du är klädd, om du har brukat drogen Joy eller inte och vilken tid på dygnet det är. Alla kommer reagera på hur du för dig i städerna och beter du dig fel eller snor saker kan du direkt räkna med handgemäng. Det går snabbt att bli övermannad och det gäller att välja sina strider väl och du har alltid valet att gå för att döda eller mer varsamt sätta fiender ur spel genom försiktigt planerade smygangrepp. Spelmekanikerna är (precis som menyerna) rätt klumpiga, de fungerar helt klart men det är aldrig särskilt tillfredställande på det sätt som jag hade önskat.

Det som däremot fungerar i We Happy Few är atmosfären och världsuppbyggnaden. Det påminner väldigt mycket om Bioshock sett till ton (även om många andra likheter upphör där) och att utforska Wellington Wells är lika spännande som läskigt. Det är ofta väldigt obehagligt att möta invånare i olika mentala skick och att alltid behöva ha en eventuell flyktväg i åtanke ökar pressen på att ständig ha koll på geometrin runtomkring. En annan sak som bidrar till den superba atmosfären är hur berättelsen presenteras med hjälp av olika karaktärer och deras röstskådespelare. De allra flesta håller mycket hög standard och tillsammans med sina obehagliga leenden skapar de samma känsla hos mig som fienderna i Bioshock gjorde där 2009.

We Happy Few är ett intressant spel där det dock ofta är uppenbart att utvecklingen har genomgått massor av fundamentala förändringar längs vägen. Spelmekaniskt blir det aningen rörigt och de gångerna jag vill att det ska brassas på med story tvingas jag tillverka saker för att överleva - och tvärtom. Det är ett ambitiöst projekt med en hel del höga produktionsvärlden som jag definitivt rekomenderar till alla som normalt sätt gillar överlevnad eller rougelike-spel och om du kan bortse från att det kanske hade behövts finputsas en aning mer. Hade spelmekanikerna varit tajtare och strukturen något bättre hade det här mycket väl kunnat bli en modern klassiker, nu är det "bara" ett bra spel istället.