Wet

Snygga kameravinklar. Närbilder på kisande ögon. Modern spagettivästernmusik. Explosiv action med skjutvapen och samurajsvärd. Om det inte vore för hjältinnans korpsvarta hår och brist på gul sparkdräkt hade jag trott att det var Kill Bill: The Game jag spelade.

För det är Tarantinos stilbildande actionrökare som har varit inspiration för gänget på Artificial Mind & Movement när de har gjort Wet, tillsammans med en rejäl dos Hard Boiled och en gnutta Lock Stock. Hela presentationen bygger på gammaldags film, med övergångar där filmrullen kör ihop sig och smått surrealistiska 50-talsjournalklipp emellanåt. Som filmisk prestation är Wet enastående. Klippen och bildkompositionen är makalösa. Det är rappt tempo i mellansekvenserna och en konsekvent regi bakom alltihop, något som ofta saknas när spelmakare ska göra "film".

Kanadensiska Artificial Mind & Movement har varit med ett bra tag, men under hela sin historia har de praktiskt taget bara utvecklat licensspel och nerkonverteringar. De låg dock bakom det grymt underskattade Kim Possible: What's the Switch för några år sedan. Wet är ett försök att lansera en egen hjälte men tyvärr tror jag inte att det här är i närheten av tillräckligt bra för att kunna generera ens en uppföljare.

Huvudpersonen, prisjägaren Rubi Malone, som skulle kunna vara Megan Fox ännu hetare storasyrra, är en trevlig bekantskap även om den här "hård flicka"-grejen blir överdriven å det grövsta ibland. Inte nog med att hon bor i ett konverterat bombplan på en bakgård nånstans i New Mexico-området, hon dödar utan tvekan och häller i sig en pava whiskey (som hon sen skjuter sönder) för att fylla på liv mellan varven. Bara för att liksom understryka att detta är en tuff brud.

Som spel är det tyvärr bara medelmåttigt. Har du spelat Stranglehold så har du spelat det här, förutom lite Ninja Gaiden-aktigt springande på väggar och brutalt svärdshuggande. Vi snackar om ett spel som inte bara går i slowmotion hälften av tiden utan aktivt uppmuntrar dig till att sikta på minst fyra femtedelar. Rubi slänger sig huvudstupa och prickar alla sina fiender på vägen ner. Sanslöst coolt de första gångerna, mindre så resten av de fem timmarna spelet tar. Petter höll på att gå i taket när vi skulle plocka bilderna, eftersom jag hamnade i det gråtonade slowmotionläget så fort något vettigt skulle göras. Från början går det bara att skjuta men efter några snabba uppgraderingar kan du också använda svärdet från slowmotion-läget och klyva folk nerifrån och upp medan Rubi skrevar sig fram mot kameran i ultrarapid.

På tal om störande grafikeffekter så måste jag komma med ett tips. Om du tänker spela Wet ska du gå in i inställningarna det första du gör och stänga av filmfiltret. Det skapar typiskt ocharmiga filmartefakter som skakig, grynig bild, urblekta färger och allmänt dammskräp. Det gör spelet lite mindre effektfullt rent grafiskt men i gengäld spelbart. Ett bra utbyte tycker jag.

Ibland blandas det rätt enformiga skjutandet och huggandet med sektioner som visserligen är sjukt läckert regisserade, men i stort sett bygger på att memorisera en lång sekvens knapptryckningar, och att se samma snygga sektioner tio gånger på raken för att man missar den sista blir inte lika kul i längden. Den Matrix Reloaded-doftande biljakten är en grym upplevelse när jag väl har lärt mig kombinationerna men senare i spelet kommer en oerhört frustrerande sektion där det inte alls är lika tydligt vad man måste göra, men där man lik förbaskat dör ögonblickligen om man gör fel.

Ibland händer det också att Rubi får blodstänk i ansiktet (vilket borde klassas som en ganska logisk arbetsmiljörisk) och bokstavligen går bärsärk i en rödvitsvart stiliserad värld till brutalt cool musik. Överhuvudtaget bjuder Wet på ett strålande soundtrack som verkligen passar till den Kill Bill-liknande stämningen. Röstskådespelet är också fullt acceptabelt utan att riktigt imponera. Vi snackar det vanliga stallet av TV-seriekändisar som Malcolm McDowell och Eliza Dushku.

När du har spelat igenom själva spelet (som tar de traditionella fem-sex timmarna) finns det praktiskt taget inget mer att göra, förutom att försöka sig på några extrautmaningar. Hållbarheten är alltså högst tveksam, och även om jag inte tror att ett flerspelarläge hade hjälpt så känns det hela vägen som att Wet borde ha varit ett budgetspel.

Därmed inte sagt att det saknar kvaliteter. Det finns något grundläggande tillfredsställande i att slänga sig genom luften och ha sönder en massa folk på vägen ner. Vi får uppleva motsvarigheter till den där restaurangscenen i Kill Bill flera gånger per bana och röja på så mycket vi orkar, utan att behöva bekymra oss om precision eller långa knappkombinationer. Även om Rubi inte alltid gör det jag hade tänkt så gör hon oftast något annat coolt istället, så det är acceptabelt i slutändan.

Efter en stunds tveksamhet vill jag gilla Wet, men det går inte riktigt. Spelkontrollen är lite för ogenomtänkt, det är lite för enformigt och det märks att utvecklarna inte har kläm på grundläggande saker som en vettig kamera. Att trilla och dö till höger och vänster är dubbelt så irriterande när det inte känns som att det var mitt fel. Det är synd, för då och då glimmar spelet till och känns riktigt bra.

Om du inte har något emot hjärndöd action kan Wet vara värt ett köp om du hittar det till ett betydligt lägre pris. Det har verkligen en grym känsla för stil. Synd bara att inte själva spelet är lika bra...