Wild Dogs

Det är ganska lustigt egentligen, att vi såhär i en tid med motion capture, ray tracing och snudd på fotorealistisk grafik ändå kan sitta och sucka oss nostalgiska när spel bestående av pixlar anländer. Jag har filosoferat kring det förut, använt ord som retrodoftande och skrivit om hur framförallt indiespel ofta tar oss tillbaks till en tid då spel i pixelgrafik i 2D gav oss simpel, men fantastisk, underhållning. För det är ju så att när man spelar, framförallt, indiespel så är detta något som ofta återkommer. Man skalar bort mycket och låter spelmekaniken skina. Jag klagar inte, och jag tröttnar inte. Istället tycker jag ofta det är rätt skönt att lämna de enorma öppna världarna jag annars trivs så bra i, och pixlarna blir en trivsam kontrast till AAA-spelens polerade glans. Det är som att jag ofta likt kollegan Måns fyller min gom med dyr kaviar, musslor och snigel i vitlök men sedan nästan gråter av lycka när jag serveras något så simpelt som köttfärslimpa och potatis. Jämförelsen med mat kan också beskrivas som att det enkla, det bekanta och det trivsamma kan sammanfatta de där pixlarna. Grafiken man växte upp med och spelen man hade så himla roligt med.

Ja, ni förstår förhoppningsvis vart jag vill komma. Wild Dogs är så enkelt, så avskalat det bara kan bli. Det är spel som Mega Man, Gradius och framförallt Contra i en röjig kombination. En "Run and Gun" med monokromatisk grafik där karaktären Frank och hans trogna vovve skjuter sig fram genom horder av fiender, minibossar och bossar.

Till en början suckade jag lite, tänkte att "Ja, men detta har jag ju redan spelat... massor av gånger..." men det tog bara en kort stund, ett par minibossar och några överraskande spelmoment för att jag skulle komma att uppskatta det faktum att Wild Dogs känns, ser ut och spelas som det gör. Att hålla in X-knappen och springa framåt, undvika skott och dubbelhoppa är så enkel speldesign som det kan bli. Men när spelet i sig är välgjort och frenetiskt i sin action så lyckas ändå resultatet bli väldigt underhållande. Power Ups dyker upp med jämna mellanrum och de förbättrar vilket vapen du har och du kan växla mellan två åt gången. Din laser, eldkastare eller målsökande missiler skär genom fienderna och på spelets mängder av minibossar och huvudbossar blir det lite klurigare att undvika skotten som kommer emot dig. För en veteran inom genren lär detta knappast bjuda på någon riktig utmaning, men personligen uppskattade jag att det kändes lagom svårt. Om du dör och förbrukar alla dina continues på en bana får du börja om från början, turligt och tacksamt nog från starten av den nivå du var på, och även om det bara är fyra nivåer är de väldigt långa. Det känns också lite motsägelsefullt med hur simpelt spelet är, men det bjuds också på en del variation och överraskningar i spelmomenten som dyker upp i precis rätt tillfälle och mängd för att göra något som annars blir ganska enformigt lite mer variationsrikt.

Frank har som sagt med sin vovve som i några sekvenser får rädda dagen. Här förvandlas det lite mer till att bara undvika hinder och faror, och tillhör spelets lite svagare delar. De är dock tacksamt korta och även här finns det några sekvenser där vovven också blir delaktig i action, mer än så vill jag inte säga eftersom det var ett av de där momenten som överraskade på ett underhållande vis.

Så var det då det här med pixlar. Wild Dogs är som bekant designat som ett klassiskt nittiotals-actionspel och det är inte många steg som behövs innan charmen sköljer över en. En fördel med dagens tekniska framsteg är att det hela flyter på fint, trots mängder med fiender och explosioner på skärmen och just spelets flyt gällande både det visuella och spelets action är två saker jag verkligen uppskattar. Det enda jag egentligen har att invända gällande det visuella är egentligen att spelets monokrom-grafik gör att saker smälter ihop lite för mycket. Fiender, explosioner, skott och bakgrunder blir liksom lite hopsmält när bara nyanser av samma färgskala används. I menyerna kan man också välja lite olika grafiska lägen som att efterlikna en CRT-TV, spela i 4:3-format och lite annat. Kul för den som vill få spelet att kännas ännu mer retro.

Kombinationen av den visuella stilen och allt actionröj gör det lättspelat och väldigt underhållande, lite som det faktum att hjärndöd action kan ha en otrolig charm och kännas enkelt och underhållande. Med en lagom svårighetsgrad behöver man heller inte känna att det är särskilt frustrerande, även om man såklart gör bäst i att försöka undvika det fienderna kastar emot dig för att ha lite liv kvar till de passager där det blir lite extra hett om öronen. Musiken är också väldigt härlig, med ett soundtrack som ackompanjerar nivåerna bra. Dock kan musiken bli lite entonig och enformig till stunder men i helhet är det audiovisuella paketet något som verkligen ramar in helheten snyggt.

För den som vill ha ett lättspelat, underhållande och Contra-liknande actionspel känns Wild Dogs väldigt givet. Spelets är så klassiskt som det kan bli, både i utseende och spelmekanik. Det blir lite enformigt med tiden, och när man efter ett gäng timmar klarat spelet är det som helhet en actionupplevelse som kanske inte direkt är särskilt minnesvärd. Nackdelarna som kommer med denna typ av spel sätter man snabbt dock åt sidan när man håller in X-knappen och inser hur simpelt och skoj det är att skjuta sig fram genom banorna. För fans av denna typ av actionspel känns Wild Dogs som ett givet val.