Den är förbannat bra, Max Brooks läbbiga zombiehistoria. Jag läste den förvisso efter att jag kikat igenom Marc Forsters filmadaption (som ärligt talat tar sig så många kreativa friheter att det i grunden 'är rätt underligt att den delar bokens namn) men det hindrade mig aldrig från att verkligen älska World War Z. Skickligt berättat om en lite udda typ av zombie-invasion. Boken är 13 år gammal medan filmen precis fyllde sex, detta gör ju i sig att det här spelet känns väldigt märkligt rent timingmässigt. Men samtidigt går ju zombier aldrig ur tiden. Tvärtom. Med serier som Black Summer och The Walking Dead som regerar TV-utbudet medan filmer som The Dead Don't Die, Zombieland 2, Rise of the Living Dead samt Army of the Dead snart avser att sluka biobesökarna hela - är hela subgenren hetare än någonsin. Och med tanke på det har ju Army of the Dead gjort ett smart val här, även om både boken och filmen känns gamla.
World War Z lånar från boken och filmen och kretsar kring fyra stycken skjutglada överlevare som tvingas panga sig igenom horder av levande döda på fyra platser runt om i världen. New York erbjuder tunnelbanestationer och strider på delar av ett raserat Manhattan som känns som hämtade ur filmen medan framförallt Moskva-biten känns som om den lånats direkt ur boken. Japan-partiet är det mest atmosfäriska i spelet även om miljöerna här dras med en del korkade designlösningar som gjort att jag sprungit in i otaliga återvändsgränder. Jerusalem är väl den banan som mest för tankarna till Brad Pitt-filmen och då eftersom arkitekturen här lämpar sig bäst för zombiesarnas otäcka förmåga att klättra upp på varandra för att bilda de där tornen av kötthungriga monster.
Upplägget, vilket jag tror att du redan vet, är superenkelt. Saber Interactive (Timeshift, Inversion) har norpat hela rasket från Valves ikoniska co-op-pärla Left 4 Dead och det går ut på att fyra polare ger sig ut på gatorna för att tillsammans mosa sönder så mycket levande döda som de bara kan. Det finns tonvis med vapen. Tonvis med vapenuppgraderingar. Tonvis med olika typer av miljöer och tonvis med fiender. Det väller fram zombier i detta spel, från alla hörn och kanter. Vi pratar flockar, enorma ansamlingar med ultrasnabba, frustande, likbleka köttmonster. Och det enda du kan göra för att klara livhanken är att tillsammans med tre skjutglada vänner låta avtryckarfingret pumpa på så svetten sprutar.
Tack vare att Saber står bakom actionspektakel som Will Rock, Timeshift, Inversion och Quake Champions (de delade på bördan med Id Software) känns så gott som varenda vapen i det här spelet tillfredsställande att avfyra. Fysiken i puffrorna stämmer verkligen perfekt, enligt mig. Det är skoj att plocka upp en ny krutpåk, ladda om den för att sekunden senare börja mosa ned vilt skrikande fiender för allt vad kjoltyget håller för. Det går som sagt dessutom utmärkt att uppgradera varenda vapen på en rad olika sätt vilket i kombination med den totala avsaknaden av mikrotransaktioner gör att jag inte kan göra annat än att hylla upplägget i detta spel. Här har Saber gjort helt, helt rätt. Jag kan även sträcka mig så långt som att påstå att de för det mesta gjort rätt i att plagiera Left 4 Dead som fortfarande står som måttstocken för denna ljuvliga subgenre, kruxet är att det ibland nästan blir parodiskt hur Saber stulit betydande delar rakt av från Valves spel. Fiendefloran är snudd-på identisk och designmässigt delar dessa spel mängder av gemensamma nämnare.
Det senaste spelet av exakt den här typen jag testade var Starbreeze rätt rekorderliga flopp baserad på The Walking Dead och det råder för egen del aldrig någon tvekan om att World War Z är det bättre spelet. Snyggare, flyter lite bättre, innehåller bättre vapen, roligare fiender och mer variation i miljöerna. Det är inga särskilt extrema skillnader men de finns, där. Och även om båda dessa spel är fullständigt chanslösa mot speciellt Left 4 Dead 2, så är det enligt mig spännande att speltypen nu genomgår en ny våg av popularitet. Det bästa av den här typen av co op-spel som släppts de senaste fem åren anser jag vara Vermintide 2 signerat helsvenska Fatshark men där pratar vi ju mer muterade jättesorkar och sotade bredsvärd än automatkarbiner och levande döda, i och för sig.
Det måste nämnas att World War Z är ett budgetspel. Det kostar 350 kronor och har utvecklats för en klart lägre budget än de största storspelen som detta just nu jämföra med. I och med det ska Saber berömmas, för det finns väldigt få delar av denna produktion som inte håller storspelsklass och det innebär ju att teamet mer eller mindre trollat med knäna. Visst, Moskva-miljöerna är ärligt talat rätt fula med allt vad den där lena 2006-snön heter men detta vägs upp av att Tokyo-delarna erbjuder massor av strålande detaljarbete och atmosfär tack vare strålande estetik, som bländat mig. Det låter bra, också. Ljudbilden är tung och köttig med klockrena panoreringar och en mix som jag tycker fungerar alldeles ypperligt.
World War Z är svårt. Fokus ligger såklart på samarbete och här tycker jag att Saber också lyckats ganska väl. Förvisso är utvecklarna hela tiden för skraja för att ens för en liten sekund riskera att spelarna "råkar" gå vilse i miljöerna vilket medfört att de proppat spelet fullt med indikatorer på var man ska gå, vad man ska göra. Minus det är det dock smart utformade miljöer det handlar om som lämpar sig väl för samarbetsaction och för den osaliga mängd fiender som attackera under äventyrets gång.
Om du älskar Left 4 Dead och letar efter ett fullgott alternativ i väntan på Left 4 Dead 3, så är Sabers budgetshooter inget särskilt dåligt val. Visst blir det enformigt ibland och visst känns det lite väl styrt och strömlinjeformat under andra stunder men överlag handlar det om ett underhållande actionspel som flyter fantastiskt fint och både låter och ser riktigt bra ut.