Wrath: Aeon of Ruin

Resan har varit lång för Wrath: Aeon of Ruin, det senaste i ordningen av en till synes aldrig sinande ström av retrodoftande first-person shooters. En mörk, blodig historia som bjuder dig med till ett fjärran land fyllt av ondska och gotisk arkitektur. Kort och gott, om du sett eller spelat några av genrens mer framträdande titlar såsom Dusk, Hrot eller Cultic så kommer mycket i Aeon kännas bekant.

Brutalt och utmanande med en hel kavalkad av härligt oheliga skapelser, redo att smaka på den grova sidan av din hagelbrakare. För med handen på hjärtat, finns det en bättre måttstock än känslan av den kanske mest klassiska av bössorna. Vapnet som på egen hand kan lyfta eller fälla en så stor del av spelupplevelsen. Något jag också glatt kan rapportera Wrath lyckas mycket väl med.

För bland de nästan oräkneliga mängder boomer shooters jag haft glädjen och privilegiet att testa de senaste åren är det få som på samma vis som Wrath lyckats fånga den där klassiska känslan från Quake. Alla vapen, inte minst då ovan nämnd shotgun, har en enormt tillfredsställande känsla med förmågan att pulverisera motståndet till en fontän av kroppsvätskor och lemmar på nolltid.

Det är tydligt att utvecklaren KillPixel lagt mycket tid på just arsenalen som ens karaktär, The Outlander, har till sitt förfogande när denne gör slarvsylta av den hedonistiska populationen i det mörka, döende landet. Vilket också är Wrath: Aeon of Ruins absolut största styrka. Det är kreativt och nostalgiskt utan att kännas desperat eller krystat, och den tokiga arsenalen av dödliga verktyg är en ren fröjd att handskas med.

Allt från ett maskingevär som fräser ur sig tänder till en stor klubba som absorberar fiendens själar. Här finns mycket att upptäcka och varje vapen, oberoende av om det är ämnat för närstrid eller distans, har sekundära effekter för dig att leka med. Och tur är väl det, för som ovan nämnt kan Wrath vara rejält bestraffande i sin svårighetsgrad med fiender som angriper dig från alla möjliga och omöjliga håll.

Det är på många sätt och vis uppföljaren till Quake vi aldrig fick. Med ännu större och än mer komplexa miljöer som lyckas balansera utforskande med den där behagliga känslan av momentum som ID Softwares odödliga klassiker gjorde sig känd för. För arvet av Quake är något som tydligt genomsyrar varje liten del av Wrath, och det är ett spel som aldrig någonsin ber om ursäkt för vad det är. Brutalt.

För om det är något Wrath: Aeon of Ruin inte gör, så är det att hålla dig i handen, på gott och ont. Utmaningar är aldrig fel men de vidsträckta nivåerna kan i kombination med det överväldigande mörkret och bitvis repetitiva texturer orsaka en hel del frustration, och att gå vilse är lätt hänt om man inte är observant.

Likaså hade Wrath mått bra av lite mer variation bland fienderna, speciellt med tanke på hur många av dem man stundom tvingas konfronteras med. Och nog märks det att spelet tillbringat en hel del tid i early access, inte minst bland de tidigare nivåerna som i mitt tycke inte håller samma standard jämfört med vad som erbjuds senare.

Men trots smärre skavanker är Wrath: Aeon of Ruin fortfarande en otroligt solid plattform för KillPixel, och som efter några patchar med all säkerhet kommer att blomstra än mer. För uppskattar du exceptionella mängder våldsamheter, förebådande mörker och den gamla skolan av oförlåtande gameplay som Quake står för, då kommer Wrath: Aeon of Ruin passa dig som handsken.