Wuchang: Fallen Feathers

Vid en första anblick så erbjuder Wuchang: Fallen Feathers inte mycket som får titeln att sticka ut från mängden. Soulsborne-spel har gjorts till förbannelse de senaste 15 åren och med äventyr som Wo Long: Fallen Dynasty och Black Myth Wukong så har även det kinesiska mytologi-kortet spelats ut vid flera tillfällen, och då snackar vi förövrigt bara under de senaste åren. Att jobba i uppförsbacke verkar dock inte avskräcka utvecklaren Leenzee, och efter att ha lirat runt 40 timmar av denna utmanade actionpärla så kan jag förstå varför man har förblivit trogen sin ursprungsplan. För detta är riktigt bra, och med mycket innehåll att utforska samt en rabatterad prisbild så är det enkelt att rekommendera detta för alla fans av genren.

Skådeplatsen för Fallen Feathers är ett alternativt Kina under forntiden, och med massiva imperier och långlivade dynastier i bakgrunden får vi följa vår huvudkaraktär vid namn Bai Wuchang. Denna kompetenta pirat-krigare lider, lite klichéartat ska erkännas, av minnesförlust samtidigt som hon har drabbats av något vid namn "The Feathering". Denna pest-liknande åkomma leder till att fjädrar sakta börjar växa fram hur huden samtidigt som man successivt drivs till galenskap. Utan behandling kommer man dessutom förvandlas till ett blodtörstigt monster i slutändan, och utan något känt botemedel är diagnosen mer eller mindre en dödsdom för alla som drabbas. Tiden är således en bristvara för vår glömska huvudkaraktär, och det gäller för en som spelare att lösa gåtan bakom denna mystiska sjukdom samt hitta ett botemedel innan Wuchang är förlorad.

Berättelsen i sig är inte värd några priser, men till skillnad från From Softwares kryptiska sagor så är det en mer öppen berättelse vi får följa den här gången, med tydliga penseldrag som målar upp riktlinjerna samt lyser upp karaktärernas olika motiv. Visst, det förekommer fortfarande en hel del subtila gåtor och dubbelbottnade undertoner som kan leda till tillfredsställande uppenbarelser, men räkna inte med samma typ av invecklade historia som går att finna i exempelvis Elden Ring - på gott och ont.

Spelmässigt lånar man däremot desto mer från Miyazaki och dennes omåttligt populära Dark Souls-serie. Bortsett från de tydliga grundpelarna, som man numera kan förvänta sig från ett så kallat Souls-äventyr, så är det främst i miljödesignen man kopierat de bästa beståndsdelarna från genrens urfader. För exakt samma typ av finurliga och sammanlänkade kartor som går att finna i Dark Souls 3 och Bloodborne finns även här att utforska, och emellanåt känns det verkligen som om man är tillbaka i Yarnham eller Lothric fast med en annorlunda estetik. Detta kan säkert uppfattas som kritik för vissa, men då ovannämnda äventyr hör till bland det bästa undertecknat någonsin har upplevt i spelväg så är det mer en regelrätt hyllning till Wuchang: Fallen Feathers än någon typ av svidande kritik för att vilja härmas.

Allt är dock inte kopierat från From Softwares olika mästerverk, utan Leenzee lyckas även addera en hel del egna intressanta ingredienser som piffar till grundreceptet. Striderna är exempelvis en sådan sak där man man uppmanas att spela bra för att kunna spela bättre. Genom att tajma in när man ska ducka för inkommande anfall eller parera ett svingande svärd så belönas man nämligen med något kallat "Skyborn Might". Detta är en bieffekt av "The Feathering", och när man samlar på sig tillräckligt många poäng av denna valör kan man bränna av diverse specialattacker, alternativt nyttja magiska formler som kan underlätta i de mest krävande bataljerna. Det finns således ingen klassisk "Mana-mätare" som man kan fylla upp med olika hälsobrygder, likt i klassiska rollspel, utan endast genom att utsätta sig själv för fara och spela med finess kan man nyttja spelets mer avancerade manövrar. Till en början kan det vara ovant för exempelvis en magiutövare att aktivt söka upp risker istället för att bränna av besvärjelser från säkert avstånd, men jag gillar verkligen hur man måste offra sin egen trygghet för att temporärt bli starkare.

Ett annat intressant system kommer ifrån något som kort och gott kallas "Madness", eller "Galenskap" om man vill ta det på svenska. För varje gång man dör så ökar ens inre tumult och när mätaren slår i taket så måste man möta sina demoner i form av en spegelbild av sin egen karaktär. Att ha förlorat alla sina stålar för att sedan tvingas brottas med en snabb och dödlig version av sig själv för att återfå sina rikedomar är en nervkittlande upplevelse, och om man tyckte spelet var svårt sedan innan så blir det inte lättare när man pressas till att tackla sitt egna mordiska vanvett. Denna "Galenskap" kommer dock inte utan sina fördelar. För ju mer man tillåter sig själv att ge med sig till vansinnet desto starkare blir man i sina egna attacker. Visst, du tar mer stryk på samma gång, men om du är säker i din fingerfärdighet och förmåga att tajma in dina knapptryck så kan man utnyttja detta system för att få överhanden. Du kan därtill byta ut Wuchangs sinnesro för att komma över ett flertal attraktiva föremål, och ibland måste man överväga fördelarna med att gå en tuffare utmaning till mötes med att fylla på fickorna eller öka ens egen stridskapacitet.

Wuchang: Fallen Feathers är sedan ett utmanande spel, men det straffar inte en som spelare i onödan. Absolut, det finns ett par fällor här och var där man i klassiskt From Software-manér får bita i det sura äpplet eller där frustrationen är nära att få överhanden gentemot spelglädjen. Som tur var väger man dock upp det med att låta en som spelare vara väldigt flexibel i hur man vill bygga sin karaktär. Varje gång du "levlar upp" så kan du nämligen addera en punkt på ditt utvecklingsträd, och det finns specifika grenar som är baserade på vilken typ av vapen du vill använda dig av. Använder du dig till exempel mest av din trogna stridsyxa så gör du rätt i att addera så många poäng i dennes utvecklingsträd som möjligt, då det är med dessa attribut du kommer göra mest skada. Skulle du dock stöta på en fiende som kräver ett annat tillvägagångssätt, eller bara vill utforska med en annan spelstil, så kan du göra det utan att straffas, samt utan att du behöver något speciellt föremål. Jag har för egen del gått från att svinga flexibla samurajsvärd till maffiga stridsyxor inom samma spelsession, och så fort man möter en fiende man känner är övermäktig är det skönt att kunna experimentera utan att man måste "grinda" i timtal för att få till slagkraftiga erfarenhetspoäng.

Ett Souls-spel hade slutligen inte varit något utan sin beskärda del av utmanande bossar, och även om några av spelets tidigare kreationer inte kan klassas som några mästerverk så finns det ett par bataljer under äventyrets senare delar som hör till några av genrens absoluta toppskikt. Ett exempel på detta kom i form av en strid med en krigshärjad drottning som kunde nyttja magi samt använda sina ben likt en hårdsparkande fullblods-polle. Denna kombination av stridskonster gjorde att man som spelare var tvungen att hålla sitt avstånd större delen av tiden, och då den kvinnliga monarken inte hade bråttom, utan rörde sig långsamt och majestätisk mot ens karaktär, så blev drabbningen likt en amerikansk fotbollsmatch. Tänk er nämligen ett fåtal snabba sekunder av intensiv action följt av oceaner av tid där ett rafflande ställningskrig utspelade sig i slowmotion. Det var en strid full av luft och negativt utrymme helt enkelt, men som lämnade en utmanad och tillfreds när man väl stod som segrare.

Vid en första anblick så erbjuder sedan, som redan nämnt, Wuchang: Fallen Feathers inte mycket för att sticka ut över mängden. Det är ytterligare ett Soulsborne-äventyr som följer den utstakade vägen som From Software och mängder av efterträdare har vandrat på under snart två decennier. Den kinesiska mytologin och estetiken har därtill använts förut i andra äventyr och numera har nyhetens behag hunnit vattnas ur till viss del. Det är dock i spelets sanna natur, med kontrollen i händerna och upptäckarglädjen i fokus, som Leenzee uppnår det många andra Dark Souls-imitatörer misslyckas med. Man lyckas nämligen skapa en liknande typ av spelglädje som Miyazaki och dennes From Software-team har utvecklat i omgångar, och även om samma finess och djuprotade mästerlighet inte finns i samma utsträckning så är det tillräckligt för att man ska vilja spela mer, och sen lite mer igen.

Wuchang: Fallen Feathers må förvisso inte gå till historien som ett odödligt mästerverk likt Elden Ring, Dark Souls eller Bloodborne, men det kan samtidigt vara ett av de absolut bästa Soulsborne-spelen som From Software aldrig utvecklade.