WWE 2K25

WWE 2K25 är så proppat med innehåll att det är svårt att ta in. Det finns över 300 karaktärer, mest i WWE 2K-historien, och alla spellägen har blivit större än tidigare. Dessutom har ett helt nytt spelläge i The Island lagts till. Men det här med kvantitet över kvalitet är en farlig väg att vandra, något som sensationen NWO skulle lära sig runt millennieskiftet. En idé som börjar som något väldigt underhållande (Scott Hall, Kevin Nash, och Hulk Hogan) blir lätt förstört om man fortsätter att proppa den med mer saker (NWO hade totalt 36 medlemmar). Men är det något som den senaste titeln i serien lider av?

Som Daniel Bryan uttryckte det under en tidsperiod när han spelade ond: "No! No! No!". Faktum är att spelet är fyllt med fler godsaker än en promo från CM Punk. Med ett stort undantag: Det nya The Island-läget. Så det är väl ett bra ställe att börja med tanke på att detta ska vara spelets stora dragplåster. Utvecklarna valde att inte inkludera detta i PC-versionen av någon anledning, men det finns där till Playstation 5 och Xbox Series X/S. The Island är saxat direkt från NBA 2K-serien med deras The City. Det vill säga en onlinehubb som oftast snarare känns som ett köpcenter med butiker var jag än vänder mig. Kort summerat blir du inbjuden till denna ö av Roman Reigns där berättelseanledningen är att det är en typ av tävling där vinnaren kommer få ett kontrakt med WWE. Du kan sedan springa runt i detta område och spela matcher mot andra spelare, följa den undermåliga berättelsen eller.... köpa saker! Din skapade karaktär kan förbättra sina förmågor, och köpa nya kläder, för virtuell valuta. Denna kan tjänas in genom att spela matcher, men givetvis ges bara en väldigt liten summa. Dessutom känns det som en väldigt nedgraderad version av NBA:s dito. Ingen av konversationerna har röstinspelade dialoger och har bara text till stillbilder. Dessutom finns det ingen karta, så om jag behöver prata med någon för berättelsen måste jag springa runt och leta i denna "öppna värld". De olika delarna på kartan, som Undertakers kyrkogård eller Asukas neonarkad, är dock väldigt bra designade. Summa summarum är att detta är ett helt onödigt spelläge som är en stor cash grab och extremt mycket pay-to-win.

Något annat som brukar kopplas till pay-to-win i sportspel är Ultimate Team-lägen. Och för några år sedan lades WWE 2K-versionen, kallad MyFaction, till. Första året skakade jag bara på huvudet åt detta. Det fanns inga onlinestrider och allt var offlineinriktat, trots betalning för kortpaket för att göra ditt lag starkare. År för år har de försökt lägga till saker för att förbättra upplevelsen och nu känns det som ett läge som lika gärna kunde finnas i andra sportspel. Det finns rankade och orankade strider online och offline finns det ett gäng valmöjligheter. Det känns visserligen fortfarande som att pengar krävs för att kunna ha nån chans online, men det går absolut att spela det utan att spendera.

Spelläget jag alltid brukar starta med är Showcase, vilket låter oss spela igenom matcher från historien. Tidigare har vi fått spela igenom karriärerna hos bland annat Rey Mysterio och John Cena (där vi fick spela som alla hans motståndare) och gå igenom 40 år av Wrestlemania. Det här året, som är inriktat på Roman Reigns, får vi spela igenom de, inom wrestlingen, otroligt framgångsrika Samoaöarna. Där ingår förutom Reigns bland andra The Rock, the Usos, the Wild Samoans, Nia Jax, och High Chief Peter Maivia. Det är verkligen imponerande hur dessa familjer dominerat wrestlingen under en sån lång tid. Varje match introduceras fantastiskt berättat av Paul Heyman. Varje match är uppbyggd med olika utmaningar baserat på de riktiga matcherna, som att slå tre tunga slag, attackera någon utanför ringen eller annat. På plussidan är kommentatorerna tillbaka under matcherna och de har lyckats med något jag inte trodde var möjligt, nämligen att ha dem på en nivå så mina öron inte blöder av hur dåligt det är. På minussidan är att de tagit bort filmsekvenser från de riktiga matcherna medan du spelar. Tidigare har det sömlöst gått från in-game till riktiga bilder. Till exempel, om du kastade ut nån ur ringen som utmaning började karaktären flyga över repen för att gå över till film från den riktiga matchen på precis samma ställe. Jag vet inte varför detta togs bort.

Nytt för i år är att det finns tidsbegränsade utmaningar, som att göra en specifik attack inom en minut. Om du vinner matchen och klarar alla utmaningar låser du upp karaktärer, titlar, arenor, och annat du kan använda i andra spellägen. Ett av dessa är sandlådeläget Universe Mode. Detta har fått några små förbättringar, så som att kunna ha dina pay-per-views (eller premium live events som de nu kallar det) över flera dagar à la verklighetens Wrestlemania. En annan är att promos är tillbaka där det nu går att välja olika svarsalternativ för olika grenar på promoträdet.

Som sagt, innehåll finns det gott om för jag har fortfarande två spellägen att nämna: MyGM och MyRise. Det förstnämnda var något som spelare frågat efter sedan WWE Smackdown Vs Raw 2008. Det återkom i WWE 2K22, men var något av en besvikelse med hur lite innehåll det hade. Tre år senare är de på rätt väg. Äntligen finns det möjlighet för online co-op. Du och tre vänner (eller ovänner) kan spela mot varandra för att försöka boka de bästa showerna. Boka matcher, försök håll brottarna glada, och få mer fans än de andra. Detta år är nog det året som jag haft roligast med detta, även om det bara är mot datorstyrda motståndare, sedan just Smackdown Vs Raw-serien. MyRise å sin sida är spelets berättelseläge och i år har de två olika berättelserna beroende på om du spelar som kvinna eller man slagits ihop och båda könen, och dina skapade karaktärer, ingår nu i samma berättelse där ett mystiskt gäng försöker ta över företaget genom att skada dess stjärnor. Upp till dig att se till att de goda vinner. CM Punk, som återvände förra året som DLC, har en stor roll, och som en av de bästa promosnubbarna i wrestling är det alltid ett välkommet tillskott.

Men alla dessa lägen hade blivit bortglömda om matcherna inte är roliga att spela. Då är det tur att själva fighterna är helt fantastiska. Inne i ringen finns det så mycket underhållning att hämta. Den nya fokusering på giganter, väldigt stora, karaktärer är välkommet. Andre the Giant, Yokozuna, Nia Jax och liknande börjar matcherna med en extra hälsomätare. En sköld, i princip. Många attacker fungerar inte heller på denna och att springa in i denna bjässe med en mindre person är som att springa rakt in i en tegelvägg. Det är du som kommer dratta på ändan, inte den massiva motståndaren. Till slut nöts denna vägg ner och de kan skadas också på vanliga sätt. Det kan verka lite för kraftfullt, men som motvikt kan dessa karaktärer bland annat inte göra de mer gymnastiska sakerna, som att dyka från toppen av ringhörnan. Detta tillsammans med några nya matchtyper, som Underground där ringen inte har några rep och Bloodline Match, där det är en-mot-en, men där tre lagkamrater kan ropas in för hjälp gör att det känns som framsteg har gjorts. Kanske den största förbättringen av alla i årets version är möjligheten att använda en fri kamera när brottarna går ner för rampen under deras introducering. Spelar du många matcher med samma karaktär kan det kännas lite repetitivt, men nu kan du snurra kameran 360 grader runt karaktären eller zooma ut och in. Detta ger helt nya vinklar vi annars inte ser. Något vi inte heller brukar se, speciellt inte i dagens WWE är intergender-matcher, det vill säga matcher mellan män och kvinnor. Detta finns dock tillagt i årets version, om du vill sparka Dominik Mysterios rumpa som Rhea Ripley.

Tyvärr dras spelet med några små problem som jag börjar tvivla på att de någonsin kommer fixa. Titelbälten svävar fortfarande nån decimeter över axeln när de bär på bältet där och är som en ring en bit ut från midjan om bältet istället är där. Hårfysiken kan verkligen vara skrattretande där det går igenom kläder eller kroppen. Och saker som ringrepen eller vapen kan fastna på karaktärerna. Detta är saker som serien haft som problem under många år. Generellt ser spelet dock väldigt bra ut, där vissa personer fått bättre modeller i spelet än andra, och ljudbilden är inget att klaga på.

2K har verkligen ryckt upp sig från fiaskot som var WWE 2K20. Jag har knappt återhämtat mig än, fem år senare. Det var så katastrofalt att de inte ens släppte något spel året efter. Från återkomsten med WWE 2K22 har de år efter år förbättrat serien och WWE 2K25 är troligtvis det bästa spelet i seriens historia. Matcherna är lika fenomenala som AJ Styles och alla spellägen har fått någon typ av uppdatering. Det helt onödiga tillägget The Island som är en sämre The City-kopia från NBA 2K, och som är mer ett köpcenter med lite wrestling än tvärtom, drar tyvärr ner helhetsintrycket.