X-Out: Resurfaced

Varför är fiskarna så arga? X-Out, som ursprungligen släpptes till Commodore 64 år 1989, var en shoot 'em up fyllt av diverse havsvarelser, monster, och farkoster som alla vaknade på fel sida sängen. Det var ett ruggigt svårt spel, speciellt för nybörjare, där en enda smäll kunde betyda game over och en återvändning till första nivån. Denna tuffa nivå finns kvar i remaken kallad X-Out: Resurfaced som utvecklats av tyska Kritzelkratz 3000.

Grafiken har fått sig en rejäl polering, även om den fortfarande påminner om stilen från 1989. Jag kan tänka mig att det var så här spelet såg ut i våra huvuden när vi spelade det och liknande titlar. Utvecklarna har också tidigare sagt att det var deras mål att bevara pixelutseendet från originalet. Men oavsett hur bra utseendet är kan det också vara spelets största minus. Färgpaletten är... låt oss säga... dyster, precis som den troligtvis är långt nere i havet. Färgerna har en tendens att flyta ihop och göra att diverse hinder inte är tillräckligt utstående från bakgrunden. De flesta gångerna jag dog, vilket var väldigt många gånger, var från att ha krockat med miljön och inte från projektiler. Skillnaden är att projektiler, eller att köra in i fiender, tar bort en bit av hälsomätaren medan en krock med en sten betyder omedelbar död. När jag ska hålla koll på fiender, projektiler, styra hit och dit för att undvika dem missas lätt en spets i samma färg som bakgrunden.

Dessutom finns det inget sparsystem i spelet utan om du dör på till exempel bana tre blir du tillbakasparkad till början av nivå ett och alla uppgraderingar är borta. Det går inför varje nivå att köpa nya farkoster och lägga till olika vapen på dessa. Dessa fungerar också som dina liv i spelet. Har du bara en farkost är det tack och hej när den sjunker. Har du byggt upp en flotta på fyra farkoster är det så många liv du har. Det är alltid en balansgång mellan hur många skepp som ska köpas mot hur mycket de ska utsmyckas med. Varje skepp kostar en viss summa och varje vapen, sköld, och liknande kostar också. Just anpassningsdelen är en av spelets starkaste sidor där det går att skräddarsy hur du vill spela. Detta kan göras genom att köpa ett av tre förhandsskapade, en nyhet i denna version, farkoster eller bygga din(a) egna. Gå fullt offensivt med massor av pang-pang, eller lite mer defensivt med en radar.

Detta system gör också att de första banorna kan vara en större utmaning. Din poäng från en bana läggs till som pengar inför nästa, så om du samlar på dig väldigt mycket poäng kan du skapa riktiga monster. Den första banan börjar du alltid med väldigt lite pengar som endast ger en grundläggande maskin. Du kan välja mellan fyra olika modeller där den enda skillnaden är utseendet, priset, och att de dyrare kan ha fler vapen (från tre med den billigaste till tio med den dyraste farkosten). Det tog mig många försök att ta mig förbi banan och dess två bossar, men med all repetition lärde jag mig mönstren. På bossen dog jag inte en enda gång av själva monstret, men flera gånger genom att åka in i väggen. "Varför gör jag samma sak igen?", var en återkommande fråga.

Spelmekaniskt är spel från de sena 80-talet vanligtvis inget som revolutionerar en spelvärld på 2020-talet. Huvudvapnet skjuts oavbrutet genom att hålla ner R2/RT-knappen medan det sedan finns sidovapen som antingen avlossas automatiskt eller med en knapptryckning. Sedan är det klassiska köra upp, ner, hit, och dit som gäller. Det fanns ju inte så mycket utrymme för mer än så på en Commodore 64-joystick. Medan mekaniken hade kunnat må bra av mer variation kan samma inte sägas om musiken. Det finns tre olika versioner att välja mellan: klassisk (Amiga-versionen), nytt (en remix av de klassiska bitarna och även fyra hela nya spår från Chris Hülsbeck), samt Commadore 64-musiken. Någon av de två första är att rekommendera, men du kan behöva sänka nivån på ljudeffekter då de är satta alldeles för högt i jämförelse med musiken.

Fortsättningsvis på det klassiska spåret går det att låsa upp fusk. Ah, den gamla tiden när fusk var en del av spelupplevelsen. Efter att ha dött ett antal (läs massor av) gånger bjuds du på ett fusk som tar bort skador från att krocka med miljöer, vilket leder till de flesta dödsfallen i spelet. Sex stycken finns att låsa upp, vilket givetvis gör spelet mycket, mycket enklare. Men det slår också av möjligheten att låsa upp troféer/achievements om du gillar att samla på sådana.

X-Out: Resurfaced är originalet troget på de allra flesta sätten, både på gott och ont, och gör vad man kan vänta sig av en remake på denna typ av spel. Spelmekaniken kommer inte få dig att ramla av stolen, men det är en klassisk, svår shoot 'em up som inte kommer göra fans av genren missnöjda.