X-Men Legends II: Rise of Apocalypse

Det är jag, två britter och en fransman. Fransmannen tjatar kontinuerligt om att hans ostlunch väntar, medan britterna mest bara är arga och bittra. Jag försöker hålla humöret i gruppen uppe så gott det går, men det är en utmaning utöver det vanliga. Det är bara en liten bit kvar nu. Innan ondskan är besegrad och vi stolt kan stå som räddare av världen. Plötsligt börjar en av engelsmännen hota med att lämna spelsessionen. Givetvis hotar jag tillbaka med både en och två svordomar, samt fysiskt våld, att han inte får försvinna nu. Min Wolverine sliter några fiendekroppar i stycken samtidigt som fransmannens Magneto bygger en bro till nästa ansats. Vi hatar varandra egentligen innerligt och skulle aldrig få för sig att umgås i verkliga livet, men när hotet heter Apocalypse och är på väg att rasera den värld vi idag känner, kan vi inte annat göra än att slå våra påsar ihop och göra allt i vår makt för att stoppa honom.

Xbox Live är en underbar sak. Innan Xbox Live slog igenom var onlinespelande på konsol bara för Phantasy Star Online-fanatikerna på Dreamcast, ungefär. Idag kan i princip vem som helst koppla upp sig i sitt favoritspel och utmana, delta eller förnedra bästa kompisen. Jag har haft några av mina bästa spelsessioner över Xbox Live och att slippa strula med USB-tangetbord som på Playstation 2 är oerhört befriande, bara att plugga i headsetet och ösa. I X-Men Legends II är Xbox Live nästan ett måste. Har man som mig inga hack n' slash-intresserade vänner i närheten av ens boende är enda utvägen till total lycka genom Internet. För det ska sägas, att X-Men Legends II är något av det absolut med underhållande jag spelat över Xbox Live. Känslan av att med Juggernaut krossa fiender på löpande band, samtidigt som man snackar amerikansk rock med en gladlynt jänkare, är nästan obetalbart. X-Men Legends II bygger väldigt mycket på lagarbete. Det är även vad hela handlingen bygger kring.

Professor Xavier har blivit kidnappad av Apocalypse och satt i fångenskap. I den inledande sekvensen får vi se hur Magneto med följeslagare hjälper Wolverine, Cyklops och Storm att frita honom. Redan nu märker man såklart att allt inte är som det ska. Magneto skulle inte ens ta i Wolverine med tång, och här slåss de nu sida vid sida. Vad har hänt? Supermutanten Apocalypse har startat sitt övertagståg med jorden inställt i siktet. För att lyckas besegra Apocalypse måste X-Men och The Brotherhood samarbeta till det yttersta. Ett samarbete som upplagt för komiska situationer.

I sitt lag har man fyra olika mutanter. Totalt finns det 15 stycken att välja mellan, alla med olika egenskaper och förmågor. Med ett enkelt knapp på digitalkorset byter man karaktär vilket ibland behövs då banorna är uppbyggda kring mutanternas förmågor. Ice Man släcker till exempel eld medan Magneto bygger broar med hjälp av sin magnetförmåga. Spelet i sig är ett klassiskt hack n' slash i serietidningsförpackning, kryddat med extremt bra musik och sådär lagom gemytligt röstskådespeleri. Man har några slag- och sparkkombinationer, sina specialförmågor och en hoppknapp. Kontrollen är både enkel och genomarbetad. Tyvärr är inte menyerna speciellt välfungerande. Om kontrollen i spelet är enkel och genomarbetad är menynavigationen både strulig, komplicerad och ogenomtänkt. Givetvis vänjer man sig efter ett tag, men det känns fortfarande otroligt frustrerande att dela ut fel erfarenhetspoäng för att kontrollen ville annat.

Hur mycket man vill vara i menyerna kan man dock själv välja. Man kan låta datorn överta all form av utdelning av färdighetspoäng och välja vilka specialförmågor din mutant ska få, eller så sköter man allt manuellt. Jag som är gammal ärrad rollspelsguru gillar att alltid ha stenkoll på hur min gubbe utvecklar sig, och därmed måste jag bada i de gräsliga menyerna. En smaksak som sagt.

Hela spelet utspelar sig under fem akter där varje akt är uppdelad i flertalet uppdrag. Någon större frihet ges aldrig, utan uppdragen kommer ungefär som i Diablo, på löpande band. Ett uppdrag leder till ett annat. Uppdragen får man runt omkring i sin bas av diverse mutanter från god respektive ond sida. Här kommer en del av humorn in. Spelar man som till exempel Sabertooth som tillhör den onda sidan och talar med Forge som är god, är Forge väldigt otrevlig och kortfattad, jämt emot om man skulle spela som Storm och tala med Forge, då han är nästan övertrevlig. Alla fem akterna tar ungefär 20-30 timmar att springa igenom, och omspelningsvärdet är oerhört stort.

Grafiskt är X-Men Legends II dock ganska medelmåttigt. Baldur's Gate: Dark Alliance i samma genre är något av det snyggaste som finns i spelgrafik till denna generation, och det är därför lite synd att X-men Legends II ser ut som det gör. Celshadingen klär förvisso spelet, men ljuseffekter och texturarbete som omgivningarna hade kunnat varit bättre. Designen på miljöerna är inte heller alltför övertygande.

Om jag ska vara ärlig är jag inte speciellt insatt i X-Men-universumet. Jag har hyfsad koll på karaktärerna och bakgrundhistorien på de mest kända. Men när jag börjar svara på den roliga frågesporten som finns inbyggd i spelet känner jag mig mest vilsen. Spelet är fyllt av massor utav bonusar för fansen, i form av seriestrippar och annat smaskens. Men det ska understrykas att man kan fortfarande ha väldigt roligt med X-men Legends II, även om man inte är insatt i X-Men-världen.