
Någon närmare presentation behövs knappast. Enligt personligt tycke ska det bli väldigt spännande att få ta del av en film (som har premiär 1:a maj) fokuserad enbart på honom. Jag kan även konstatera att X-Men Origins: Wolverine som spel är ett imponerande välpolerat actionäventyr, från början till slut.
Historien kretsar kring Logans ursprung. Hur hans skelett blev förstärkt med adamantium, vad han gjorde innan han blev medlem i X-Men, varför Victor Creed är hans ärkefiende och varför Logan avskyr Stryker så mycket som han gör. Har man inte sett filmen eller läst serien så kan storyn te sig aningen hattigt berättad, då man kastas mellan årtal och platser hejvilt. Spelet växlar mellan nutid och dåtid, och det ges inga övertydliga förklaringar varken i början eller senare i spelet.
Äventyret inleds i Afrikas djungler. Här får jag för första gången lära mig att hantera Wolverines superkrafter. De huvudsakliga attackerna är lätt slag, tungt slag och kast, enligt standardmodellen. Dessa kan sedan koordineras till diverse ultravåldsamma kombinationer. Wolverines rörelseschema tillåter en även att skjuta iväg i ett väldigt språng, som gör att man kan hoppa på fiender upp till femtio meter bort. Utöver det finns fyra superattacker som man låser upp allt eftersom. Min favorit är den våldsamma snurrvarianten som för mest önskvärda (och blodiga) effekt används i trängda lägen, omringad av många fiender.
Striderna i X-Men Origins: Wolverine är rent ut sagt... briljanta. Det finns ett flyt och djup som lätt kan jämföras med hack n' slash-genrens giganter, och det är lika tillfredställande att bruka rakbladsvåld med herr Logan varje gång. Jag uppercutar fienderna så de slungas tio meter upp i luften, delar ut några snabba hugg, greppar, roterar neråt mot marken i bästa Zangief-stil och kraschar, sätter mig gränsle över den redan sönderpiercade kroppen och delar ut ett par avslutande stötar med jätteklorna. Det här spelet är extremt våldsamt och blodigt. Betydligt mer våldsamt än den PG-13-rejtade rullen som går upp på fredag.
Eftersom spelet varken innehåller skjutdon (förutom ett par sekvenser där man brukar stationära vapen) eller andra närstridsvapen än Wolverines karaktäristiska huggblad, så var jag rädd för att X-Men Origins: Wolverine skulle bli enformigt. Lyckligtvis hade jag fel. Jag plockar på mig erfarenhet, stiger i level, spenderar skicklighetspoäng, lär mig nya attacker och blir allt starkare. Dessutom kan miljöerna användas, likt i Mad World, till Wolverines fördel. Allt från trädkvistar till statyer och gaffeltruckar kan brukas till att ge fienderna ett eller ett par extra hål. Det finns alltid något nytt att lära sig och behärska, vilket gör striderna varierade och riktigt roliga. Rakt igenom.
Förutom djungelbanorna river sig Wolverine bland annat igenom Weapon X-laboratoriumet där han injiceras med superämnet adamantium, hoppar mellan hustak och jagar mört kött i vintriga skogar. Jag hade gärna sett en eller två ytterliggare banor, då spelet tar slut efter sex-sju timmar. Men det som bjuds är ofta av hög kvalitet. Ska jag plocka ut två favoritsektioner, så är det antagligen hela Weapon X-labbet plus en särskilt episk bossfight på en enorm neonskylt. Flera hundra meter ovanför mark.
Emellanåt så dyker det upp miljöbaserade pussel och sporadiskt plattformshoppande. Pusslen är enkla, och handlar ofta om att dra i lådor och andra objekt, sätta på strömmen och så vidare. Plattformshoppandet underlättas av Wolverines djuriska instinkter, då man genom ett knapptryck aktiverar ett seende som märker ut plattformar, klätterväggar och dylikt. Denna supersyn visar var man ska ta vägen, och man behöver aldrig oroa sig för att springa vilse.
X-Men Origins: Wolverine ser bra ut, rent grafiskt. Djungeln ser ut som en djungel, detaljrikedomen är hög och vyerna ofta storslagna. Det enda jag kan klaga på rent grafiskt är Wolverines aningen styltiga animationer när han inte strider. Hans springstil för tankarna närmast till en stelopererad och ostretchad gubbtjyv. Men det är en petitess, då fighterna i övrigt är ursnygga.
Ljudeffekterna och musikstyckena är sådär typiskt Hollywood-pampiga, utan att sätta några särskilda avtryck. Det fungerar mer än väl godkänt, och går hand i hand med den extremt actionbetonade upplevelsen som erbjuds.
Fiendehopen är en hyfsat varierad och bred skara. Maskingevärsmän, machetefäktare, klarblåa energifigurer, flerarmade våldsdamer och diverse löst folk sällar sig till dem som står i vägen för Logans framfart. Dessutom finns några större och mindre bossar. Bossarna är en av spelets beståndsdelar jag ställer mig oförstående inför. Åtminstone till viss del. I djungelbanorna stöter jag på samma, återanvända stenboss cirka hundra gånger. Här kan man börja prata dålig speldesign. Men jag väljer istället att förlåta, då andra bossfighter är så häftiga och underbart storslagna.
Jag kan inte hjälpa att bli överraskad, även fast förtittar viskat om ett filmlicensspel utöver det vanliga. Jag sträckspelade X-Men Origins: Wolverine från start till mål, och vill bara ha mer. Man låser efter första genomspelningen upp svårighetsgraden "hard". Genom att samla på gömda actionfigurer kan man även låsa upp klassiska och mindre klassiska dräkter. Jag har redan börjat på nästa omgång, iförd Wolverines gul/blå serieskrud.
X-Men Origins: Wolverine är en våldsam berättelse om Logans mörka förflutna. En lika mycket tillfredsställande som brutal och blodig sådan, som gjord för alla X-Men-fans där ute. Ett djärvt spel med överraskande mycket finess och klös. Eller som Raven själva har uttryckt det; "The movie license game that doesn't suck".