Yakuza 6: The Song of Life

Det är alltid spännande att få prova på något nytt, även om det som för mig är en främmande upplevelse må vara det sjunde spelet i en serie med många dedikerade fans. Yakuza-serien har alltid existerat i periferin och sett ut som en märklig Grand Theft Auto-klon utan körkort på bilder, men efter att äntligen ha fått prova på Yakuza 6: The Song of Life så har jag fått inse att det är något betydligt mer.

För den som likt mig var väldigt oinvigd i serien så är Yakuza en serie av actionäventyrstitlar och beat 'em ups med milda rollspelselement i en öppen värld. I dessa spelen följer vi, för det mesta, Kazuma Kiryu. Kiryu är en del av den japanska kriminella organisationen vars namn pryder denna spelserie och har i många år kämpat och slagit sig igenom otaliga konflikter fyllda av våld och ånger. Han är redo att lägga sitt kriminella förflutna bakom sig och hamnar frivilligt i fängelse i hopp om att efter sitt straff få lägga energin på ett barnhem och de föräldralösa barn han tagit sig an.

Precis som alla gangstersagor så är ens förflutna inte alltid det lättaste att lägga bakom sig. Under de tre åren Kiryu spenderar bakom galler så försvinner hans adoptivdotter Haruka, före detta japansk idolsångerska, och spåren leder vår ångerfulla protagonist tillbaka till Tokyo och vidare i jakten på vad som hänt medan han varit borta. Detta låter som en brutalt ointressant kliché och jag var under spelets lite väl utdragna introduktion väldigt orolig för att Yakuza 6: The Song of Life skulle vara en tragiskt överflödig uppföljare, likt de actionserier från 80- och 90-talet vars förmåga att aldrig ta slut oftast ledde till ett sorgligt skakande på huvudet för publiken. Jag är glad över att jag kunde bli gravt motbevisad.

Det betyder såklart inte att spelet saknar sina klyschor och många av spelets dialoger är såklart märkligt svävande och överdramatiska som japanska titlar har en tendens att vara. Men detta balanserar serien upp med hinkvis av stil och självsäkerhet. För Yakuzas värld är proppad med personlighet och starka personligheter. Kiryu själv är en nästan skrattretande stoisk person och oerhört gammaldags i sitt tänk och agerande, men han har fortfarande extra dimensioner under sin gangstersparkande yta som i kontakt med andra verkligen får honom, samt spelet i sig, att skina starkt.

Men vad är det man faktiskt gör i spelet? Vissa kanske lästa "öppen värld" tidigare och ryser i obehag vid tanken av ännu ett spel som skryter om kvadratkilometer med vakuum och ointressanta sidouppdrag sporadiskt klippta och klistrade över kartan. Detta är dock inget att frukta överhuvudtaget för Yakuza-spelen föredrar kompakt, kvalitativt innehåll framför de många kvantitativa svarta hål av innehåll vi ofta ser här i väst. Spelvärldens kartor rör sig ofta om några kvarter som högst, men dessa kvarter är fyllda till bredden med saker att se och göra. En gång hörde jag serien beskrivas som en bisarr Japan-simulator och jag är villig att tro på detta efter att ha vandrat längst med Kamurochos gator, det är som att besöka en riktig stad.

Restauranger, butiker där vi faktiskt kan handla förnödenheter, arkadhallar med fullt fungerande minispel, underhållning och sidouppdrag fyller nästan varenda kvadratmeter av spelvärlden och får den att kännas märkligt sprudlande. Illusionen att ha tagit en tårtbit av Japan och klämt ner i ett spel överger mig aldrig under mina timmar på språng mellan handgemäng med kaxiga banditer och näst intill absurda sidouppdrag.

Yakuza 6: The Song of Life har en helt klart väldigt allvarlig berättelse i sin grund med teman av ånger och sonande av brott, men det är är aldrig rent melodrama. Faktum är att jag är imponerad över hur lättsamt och självmedvetet spelet kan vara. Jag nämnde tidigare hur likstel Kiryu själv kan vara och det är något utvecklarna vet om och tvekar aldrig att visa detta i sidouppdragen jag kan springa på under spelets gång. Vare sig det handlar om hur en nu medelålders Kiryu upptäcker magin bakom onlinechattande med söta tjejer eller att försöker komma underfund med smarta mobilassistenter så är det ofta jag skrattar gott längst med äventyrets gång. Dessa små detaljer finns överallt där jag till och med kan skicka små ikonmeddelanden till spelets små handledningsmeddelanden som skickas till min telefon för roliga svar.

Men oavsett vad vi gör, äter och tar del av i Yakuza så ger det oss erfarenhetspoäng som vi i sin tur använder för att uppgradera Kiryus förmåga att slåss, för det är något vi gör mest av under spelets gång vare sig det är mot slumpmässiga skurkar som vandrar på gatorna eller de horder av gangstrar som står mellan oss och sanningen bakom Harukas försvinnande. Stridssystemet är ett robust sådant med charmigt stiliserade gnistor och attacker som flyger medan vi pucklar på lokalbefolkningen. Kombinationer, föremål och grepp kan alla nyttjas och det är överraskande energifullt med rappa animationer. Speciellt när vi slåss med allierade där specialattacker kan aktiveras och vi måste vara snabba på att träffa rätt knappar leder till vackert koreograferat smisk. Även om det några timmar in kan kännas lite tjatigt att springa in i en klump illasinnade förövare så känns det alltid tillfredsställande att dänga dessa i ansiktet med en gatupratare.

Inget känns bortkastat i Yakuza 6: The Song of Life och det är troligen det som imponerar på mig mest. Alla komponenter, vare sig det är det de små minispelen (som många även kan spelas mot en kompis om det önskas) till vad för dricka vi ska köpa från en automat för tillfälliga buffar så är det en faktisk del av Yakuzas helhet. Medan jag sitter här och skriver sitter jag och funderar på vad som kanske hade kunnat klippas bort eller förbättras, men kommer inte på något som känns direkt värt att nämna. Det värsta är väl att många sidokaraktärer ibland kan vara väldigt plastiga i utseende och att de kaotiska striderna ibland kan ha små visuella buggar mer modeller som klipper genom föremål eller liknande. Men detta är bagateller på det stora hela. Det finns vackrare spel där ute, men det är få som fortfarande känns så pass polerade och konsekventa som detta.

Yakuza 6: The Song of Life är en unik upplevelse för mig som jag trots sin väldigt långsamma introduktion bara fortsatte imponera. Jag är nu investerad och vill spana in de tidigare titlarna i serien när jag får chansen, trots att det inte är ett krav då spelet också kommer med en hel sektion av bakgrundshistoria om vad som hänt innan för den som har lust att läsa en stund. Men det mest slående är ändå spelets personlighet, fingertoppskänsla för ton och humor. Det vet när det ska vara humoristiskt och när det ska vara allvarligt på ett sätt som få lyckas göra rätt. Om ni är fantaster av serien tvivlar jag på att ni lär bli besvikna och är ni nykomlingar så kommer det med stödhjul så ni kan komma igång snabbt ändå.

Om ni är det minsta intresserade finns det ingen anledning att inte spana in det, så passa på.