Zone of the Enders

När Konami utannonserade att ett demo av maskinens mest efterlängtade spel skulle följa med Zone of the Enders var det många som började ana oråd. Square har till exempel flera gånger ökat försäljningen av sina mindre spektakulära verk genom att lägga med lite godis från kommande Final Fantasy-spel. Men Konami är inte riktigt så elaka; att Metal Gear Solid-demot följde med International Superstar Soccer och att själva spelet hade ett demo på Silent Hill kan man bara inte ogilla. Bra spel säljer varandra helt enkelt. Är då Zone of the Enders ett lika bra spel som de ovan nämnda? Jo, nästan, men en lika stor klassiker är det inte.

Zone of the Enders (ZOE från och med nu) utspelar sig helt i rymdstationen Antilia som ligger i omloppsbana runt Jupiter. Under ett anfall av en fientlig styrka råkar den unge Leo Stenbuck ramla över en oanvänd mech vid namn Jehuty. Innan han vet ordet av sitter han i cockpit (nämnas bör att placeringen av denna i spelets design ger en helt ny innebörd åt ordet...) och uppmanas av skeppsdatorn ADA att ta kontrollen och slå sig ut. Sagt och gjort, Leo blir omedelbart en ofrivillig men oerhört skicklig mech-pilot. Den idén är knappast ny; den har funnits i allt från Macross till Xenogears, och logiken upphör aldrig att lysa med sin frånvaro.

Upplägget är lite som en blandning av G-Police och Dynasty Warriors 2, med en touch av rollspel. Jehuty samlar på sig en massa specialvapen (som jag dock aldrig använde utom när det krävdes av handlingen) och går upp i rang vilket gör det lite lättare att skrota fiender. Man kan flyga omkring relativt fritt på en översiktskarta och dyka ner där man behövs. I vissa uppdrag måste man skydda eventuella överlevande kolonister, så då gäller det att inte spränga allt för många byggnader. Med jämna mellanrum blir det mellansekvenser, antingen i filmform eller en dialog mellan Leo och ADA. De kan bli lite långrandiga men det går alldeles utmärkt att hoppa över dem.

Redan efter den första korta striden sitter det mesta av kontrollen perfekt, så det kanske inte är så underligt att också en liten grabb kan lära sig den. För att vara ett fullständigt tredimensionellt spel så funkar kameran utmärkt; det är bara i en del trånga utrymmen som den kan trassla lite. Med enkla knapptryckningar låser man siktet på närmaste fiende, sedan är det bara att skjuta alternativt fäkta den i småbitar. Att spränga fasta föremål kan däremot vara ett litet helvete innan man vant sig. Jehuty är en överlägsen stridsmaskin och det borde inte vara så mycket problem med de svaga fienderna. Men mycket snart stöter man på sin första boss, och då ser oddsen direkt lite sämre ut...

Grafiken är otroligt bra. Visserligen skimrar texturerna en hel del en bit bort i bakgrunden, men det är inte något som stör. Jehuty själv är stilrent designad i blått, svart och rött, och en mycket sympatisk skapelse. Bakgrunderna är i huvudsak mörka futuristiska städer som ibland övergår i öppen bergterräng. Fienderna är relativt simpelt uppbyggda men rör sig smidigt. Det som gör denna enkla grund till lysande nästa-generationsgrafik är helt klart effekterna. Alla attacker åtföljs av helt sanslösa ljuseffekter. Det mesta av bebyggelsen går att spränga vilket kastar eldsken över omgivningen, och när Jehuty åker på en ordentlig smäll fräser hela skärmen till. Effekten när skeppsdatorn råkar dra på sig ett virus och bilden skiftar i 256-färgersgrafik är också intressant. Klart imponerande.

Ljudet är däremot inte så mycket att hurra för. Det finns och fungerar, helt enkelt. Det är hyfsat tryck i explosionerna, men musiken hörs bitvis inte. Röstskådisarna skiftar mellan mediokra och rent påfrestande, särkilt Leo själv vilket är en stor nackdel. Överhuvudtaget får ljudet nätt och jämnt godkänt.

Det tar inte särskilt lång tid att spela genom spelet ett varv. För mig tog det fem timmar första gången, ungefär som ett reguljärt äventyrspel från Capcom, och då fick jag leta runt i blindo ett bra tag. Det finns nämligen bara ungefär tio platser att besöka i rymdstationen, men allt som oftast måste man åka tillbaka till en tidigare arena och spöa nya fiender. Efter att ha klarat spelet öppnas ett nytt alternativ i startmenyn; Versus. Här kan man på fightingmanér utmana en kompis eller datorn i en duell mellan två av robotarna. Detta läge påminner (återigen) om Xenogears och var förvånansvärt roligt. Men tyvärr finns det bara fem robotar att välja på till att börja med, och de andra två är bara varianter. Man kan i alla fall slåss nästan var som helst i Antilia.

Nu kommer jag till det stora problemet med ZOE. Trots all djup (men sterotyp) handling och en påkostad bakgrundshistoria finns det bara tre olika fiender. En som bara kan anfalla på avstånd, en som har rejäla lasersvärd att fäktas med och en svag liten typ som kan både och. Visserligen beror deras stridsduglighet till stor del på deras rang, och vilken fiende som helst kan bli ett ordentligt hot. Men bara tre olika... det är skandal! Till viss del uppvägs det av de lysande bosstriderna. Som i Metal Gear har varje boss en egen personlighet och snackar en massa skit medan de gör allt för att mosa dig med sina överdimensionerade vapen. Men ändå... tre olika...

Det ska också nämnas att handlingen inte tar slut i det här spelet. Slutsekvensen formligen skriker uppföljare, så vi har nog inte sett det sista av Leo, Jehuty och ADA.

Så på plussidan har vi lysande design och grafik, nästan perfekt kontroll och en massa stilren mech-action. Och på minussidan en kraftig brist på variation, vissa mindre precisionsproblem och en huvudperson som man helst vill lämna åt sitt öde på lämplig asteroid. Ett extra ordentligt plus är ju faktiskt också Metal Gear Solid 2-demot, som inte går att köpa separat. Men är det värt att köpa? Nja, det är nog snarare ett perfekt hyrspel; lagom för en lång kväll. Men för mech-fans och andra som uppskattar gigantiska robotar som pucklar på varandra i en orgie av action och specialeffekter är det ett givet köp.