Zoo Tycoon

Chefredaktör Petter tryckte 360-utgåvan av Zoo Tycoon i händerna på mig, kallade mig "sim-mästare" och rivde av ett fruktansvärt slutbosskratt. Förtryckta Farming Simulator-minnen blixtrade förbi i mitt huvud och balansen sviktade både och en två gånger den dagen. Lyckligtvis är Zoo Tycoon inte i närheten lika tråkigt som nyss nämnda bondesimulator, utan erbjuder en hyfsat underhållande - men dessvärre ytlig - spelupplevelse som framförallt lär roa de yngre.

Premissen är densamma som i tidigare spel i serien: Du ska driva ditt eget zoo efter bästa förmåga och håva in så mycket pengar du kan. Djuren ska trivas, hållas rena, mätta och inte blir sjuka. Du måsta se till att besökarna är nöjda, köpa in nya djurarter, bygga nya inhägnader, slå upp faciliteter och drämma till med både matstånd, popcorntält och glassbarer. Därtill ska du anställa personal, reglera priser, tömma skräpkorgarna, annonsera i olika medier och tackla tidsbaserade uppdrag... Låter det som mycket att hålla reda på? Mycket att göra? Mycket att pyssla och knåpa med? Låter det utmanande?

Det är det inte. Spelet tillåter mig aldrig att göra några större fel. Jag kan inte placera olika djurarter i samma inhägnad som inte är "kompatibla" med varandra. Djuren rymmer aldrig och bråkar aldrig. Det kan stå en hungrig isbjörn knappt en meter från ett barn och det enda som skiljer dem åt är en liten, liten stenmur som barnet lutar sig över. Isbjörnen hade bara kunnat sträcka på sig för att bita det kepsprydda huvudet av ungen, men icke.

Jag kan inte heller skräddarsy layouten på min park annat än att bestämma var jag ska placera mina byggnader. Vägarna ploppar upp automatiskt. När jag ska bygga nya saker hos djuren så får jag nöja mig med att placera dem i redan förutbestämda små fack. Det finns inget utrymme för att experimentera. Det blir snabbt ganska tröttsamt och efter de inledande timmarna så upprepar jag samma procedurer hela tiden och får alltjämt strålande resultat.

I spelet finns en så kallad "Zoopedia": Ett uppslagsverk över alla djuren, fullproppad med intressant information som föräldrarna kan tvinga sina barn att läsa.

Den största utmaningen ligger i att uthärda allt menyfipplande. Även det enklaste kommandot kräver oftast fyra eller fem tryck på A-knappen. Vill jag till exempel fylla på mat hos aporna så måste jag: 1) markera inhägnaden, 2) välja kategori, 3) välja rätt enhet, 4) välja "edit" och slutligen 5) trycka "refill." Ska jag sedan fylla på vatten i samma veva så ska jag backa fem steg, byta enhet med LB-knappen och sedan trycka på A-knappen fem gånger igen. Efter ett tag går det förstås ganska fort att göra det här, men det är fortfarande onödigt mycket pulsande genom menyflikar för något så enkelt som att fylla på mat eller flytta ett djur från en inhägnad till en annan.

I övrigt så fungerar spelkontrollen ganska smidigt. Jag har alltid en bra översikt av parken och det går snabbt att skifta mellan det traditionella fågelperspektivet till tredjepersonsperspektivet som låter mig utforska parken antingen till fots eller i en liten gullig bil.

Det finns tre olika spellägen. Ett kampanjläge, ett fribyggarläge och så ett Challenge Mode. Allt som allt många timmars zoobyggande, för den som orkar.

Att springa runt i sin park är dock mest bara en kosmetisk detalj då jag aldrig får någon bra överblick av området och det dessutom tar mycket mer tid att ta sig runt. Vid några tillfällen fyller det en funktion; som när jag ska leverera medicin med min bil, mata djuren för hand eller fotografera, men den mesta tiden kommer du att spendera med att titta ner på din park istället.

I första hand är det här en titel för de yngre spelarna, och det uttalandet baserar jag inte enbart på den låga svårighetsgraden och det faktum att varken isbjörnarna, lejonen eller några andra rovdjur visar minsta intresse för att käka upp besökarna, trots att murarna mellan dem är så låga att två arga dvärgar från The Hobbit enkelt hade kunnat forcera dem. Utvecklaren Frontier (som ligger bakom bland annat Kinectimals) har stuvat in en portion Kinect-baserade minispel som roliga tidsfördriv för småbarnen. Till exempel kan man gestikulera och göra grimaser framför chimpanserna och se dem imitera en. Det går även mata djuren för hand (dock inte isbjörnarna). Det tillför ingenting till spelet, men Ove, 4, gillar det säkert. Carl, 26, hade föredragit om man kunde, säg... hoppsparkat surikater.

Till uppföljaren önskar vi oss Kinect-moment där vi får uppleva hur det är att kämpa för sitt liv när ett lejon attackerar.

Under mina timmar med Zoo Tycoon har jag ändå - trots brist på möjligheter att verkligen påverka min park och trots redig irritation över menykrånglandet - förhållandevis trevligt. Det har en härlig, avslappnad atmosfär som gör att man bara kan sitta med det och pilla, utan att egentligen göra något. Grafiken är färgglad och i synnerhet djuren är väldigt detaljerat återgivna. Laddningstiderna är dessutom trivsamt snabba. Någon "zoosimulator" är det verkligen inte tal om, men för den yngre målgruppen finns det flera olika spellägen att utforska och djur att klappa, mata och tvätta. Men alltså inga surikater att hoppsparka, tyvärr.