Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
artiklar

Årets spel 2016

Då är det äntligen dags för huvudkategorin, Ze Grand Finale! Gamereactor korar årets tio bästa spel 2016

  • Text: Redaktionen / Grafik: Petter Hegevall

(10) Pokémon Sun/Moon
Efter tjugo långa år där egentligen mycket lite hänt på Pokémon-fronten mer än att nya monster tillkommit, bestämde sig Nintendo och Game Freak för att kasta om formeln. Resultatet blev Pokémon Sun/Moon och resten är - så att säga - historia. Spelet har genomgående fått skyhöga betyg, fansen jublar öronen av sig och det blev seriens snabbast säljande spel någonsin - trots att det kommer till det bärbara Nintendo-format som har minst antal spelare. Här på redaktionen är vi inte klara på långa vägar ännu utan samlar hejvilt på de små rackarna runt om på Alola. Vi försakar sömn och hotar till oss förmånliga byten från våra mest nytillkomna frilansare, och det är bara att kapitulera. Serien har aldrig varit bättre än just nu och har du inte spelat Pokémon på länge (eller inte alls) så har det aldrig funnits ett bättre tillfälle än nu att börja.

(9) Battlefield 1
Medan konkurrenterna fortsatte att blicka framåt mot framtiden och dess raketstövlar, rymdstrider, lasergevär och mordiska robotar simmade den Stockholmsbaserade stjärnstudion Dice mot strömmen och viftade bort futurism till förmån för ett mer analogt slagfält - första världskriget, eller The Great War. Dice gjorde ett riktigt bra jobb med att återskapa tidsenliga vapen och fordon i den imponerande Frostbite-motorn och spelarna uppskattade skiftet av era i ett spelklimat där mer jordnära, avskalat och skitigt onlinekrigande började bli väldigt sällsynt. Med grafik att dö för, industriledande ljuddesign, grym spelbarhet och mer fokus på balans lyckades Dice skapa det bästa Battlefield-spelet på flera år.

(8) The Banner Saga 2
Flertalet påkostade rollspel har genom åren försökt att skapa en illusion av att leda och ta ansvar, men det är samtidigt få av dessa som verkligen har mäktat med uppgiften. Trots historiens kraftiga motvindar lyckas dock The Banner Saga 2 fånga känslan av vikt bakom varje beslut. Allt spelar nämligen roll och varje beslut påverkar. Oavsett om det rör sig om valet av färdväg för ens ständigt utsatta karavan eller när det är dags att slå upp läger så drabbas man alltid av en svårhanterlig beslutsångest som få titlar kan mäta sig med i år. När inte ens mästerverk som The Witcher 3: Wild Hunt alla gånger förmår att framhäva samma gråtonade konsekvensarbete som Stoics välsvarvade och handmålade fantasivärld levererar så kan man förstå att det här är en upplevelse utöver det vanliga. The Banner Saga 2 är nämligen en ren demonstration i hur man med små medel kan skapa en känsla av fullkomlighet mellan koncept och utförande. Stoic Games må inte ha den största plånboken eller erbjuda mest speltimmar, men det man levererar är samtidigt inget annat än ren och skär spelglädje från början till slut.

(7) Doom
Id Software var länge osäkra på vilken ton och riktning de skulle ta i fjärde installationen av kultklassiga Doom. Ett tag såg det ut som om vi skulle serveras en brungrå Call of Duty-soppa men tack och lov skrotades den idén till förmån för något mycket enklare, rakare, brutalare... Doom klev ut i boxningsringen som en "underdog" i våras. Få förväntade sig något annat än ett "okej" actionlir (som bäst), men Id Softwares stumme, demondräpande marinsoldat gick på knock-out med sitt urskiljningslösa mördartempo, brutalhårda metal-soundtrack och beroendeframkallande enkla upplägg. Alla försök till att berätta en seriös historia var som bortblåsta - istället var det gasen i botten och demonslakt non-stop i 15 timmar som gällde. "Rip... and tear" väste rösten i anslaget, och det var precis vad vi gjorde. Vi slet, vi sargade, vi sprängde och vi sågade. Och vi njöt, som galningar.

(6) Stardew Valley
Stardew Valley tog ett våldsamt grepp om praktiskt taget varenda kotte på redaktionen, och vissa spelar det som besatta fortfarande. Det beroendeframkallande farmlivet blandat med jakten på den perfekta relationen eller den ständiga utforskarlusten med den klassiska frasen "bara en nivå till" i spelets grottor. Det öppna upplägget gör att spelet blir exakt det vi gör det till, vill vi exempelvis tillbringa all tid med att odla frukt för att göra sylt inför vintern är det inget som stoppar oss eller varför inte satsa helhjärtat på olika djur som hästar, kor och höns för att säkra inkomsten (och ha vänner under gråmulna dagar). Mannen bakom spelet (Concerned Ape) har förutom att skapa ett fenomenalt spel även gjort ett hästjobb med att uppdatera, fixat kompatibilitet och nu även släppt versioner till Playstation 4 och Xbox One vilket gör att det inte finns några som helst ursäkter kvar för att inte spela detta underbara spel.

(5) Dark Souls III
Dark Souls II var ett bra spel, men vi är nog många som är överens om att det saknade mycket av det som gjorde originalet så speciellt. Det hade mer av allt; fler vapen, fler fiender, fler bossar och mer varierade miljöer, men den där fingertoppskänslan som original-regissören Hidetaka Miyazaki tillförde saknades, och bossarna kändes mer än lovligt oinspirerade. Dark Souls III rättade lyckligtvis till de flesta felen; spelvärlden var åter igen sammanhängande och bossmötena kändes mycket mer inspirerade och unika. Det fanns mängder av hemligheter att upptäcka och gömda karaktärer att interagera med. Utforskade du inte tillräckligt noga kunde du enkelt missa ett helt område i spelet. Att Miyazaki var tillbaka i regissörsstolen gick inte att undgå. From Software var tydliga från start med att Dark Souls III skulle bli deras sista spel i serien, och vilken svanesång det blev.

(4) Civilization VI
Nu ska vi hiva en slev ärlighet ditt håll: Vi var en smula skeptiska till Civilization VI. Åtminstone under utannonseringen. Det var främst den tecknade designstilen som fick oss att kollektivt klia våra hjässor då det påminde mer om ett barnspel än ett klassiskt Civilization-spel. Men desto mer information Firaxis delade mig sig, desto klarare blev det att Sid Meiers sjätte iteration av den klassiska strategiserien skulle bli något alldeles extra. Och visst blev det så! Firaxis tog samtliga komponenter som gjorde Civilization V till ett underbart spel och maskinpolerade allt till absurdum. Religion, handelsrutter, spionage, stadsstater - allt har förfinats till den grad att vi utan problem kan påstå att Civilization VI är det djupaste spelet i serien. Firaxis allra bästa idé var dock introduktionen av distrikt i städerna i och med att det la till ytterligare ett taktiskt lager i ett redan havsdjupt strategispel. Just ja, designstilen som vi var så skeptiska till vid utannonseringen? Vår skepticism var obefogad, Civlization VI ser nämligen helt förbluffande vackert ut i rörelse.

(3) Overwatch
Vi hade det på känn redan under den första stängda beta-perioden att Blizzard hade något stort på gång med Overwatch. Så fort vi doppade tårna i den fenomenalt designade Pixar-världen så kändes allt... rätt. Den rikt fasetterade karaktärsdesignen satt som en smäck, spelmekaniken var redan då superpolerad och den där känslan av att det helt enkelt inte går att sluta spela var lika intakt som en neutronstjärna. Sedan release har Blizzard finjusterat i princip allt. De har implementerat ett beroendeframkallande tävlingsläge som vi fortfarande spelar dagligen, överöst oss med en rad olika, riktigt underhållande events och spellägen samt släppt en handfull otroligt snygga kortfilmer som ökat vårt sug efter ett storydrivet Overwatch-spel. Blizzard lyckades ta allt det bästa från Quake II och Team Fortress 2 och blandade det med sin unika ingrediens bestående av fantasirik design, bombastisk musik och ljuvlig spelmekanik för att skapa ett av årets allra bästa spel.

(2) Uncharted 4: A Thief's End
Med Nathan Drakes sista äventyr ville Naughty Dog ta tillfället i akt och verkligen djupdyka i karaktären, ta reda på vad som driver honom och hur det påverkar de i hans närhet. Det var ett lite vuxnare, mer nyanserat och kompromisslöst äventyr än föregångarna och det fungerade oerhört väl inom ramarna av vad Uncharted är. För i slutändan var det fortfarande en lättsam actionrökare med industrins häftigaste "set piece"-sekvenser och den finast putsade spelmekaniska grund som serien någonsin vilat på - fullständigt proppad av oförglömliga ögonblick, storartade såväl som subtila. Det är dessutom omöjligt att inte förundrat imponeras av vad Naughty Dog lyckades göra rent grafiskt med spelet på Playstation 4 och det står sig som det snyggaste konsolexklusiva spelet genom alla tider. Viktigast av allt är dock kanske att A Thief's End gav oss ett perfekt avslut på Drakes berättelse och hyllade samtidigt seriens förgångna på ett snyggt sätt och det var en åktur som vi mycket sent kommer glömma.

Här har vi alltså årets bästa spel enligt oss på Gamereactor, indiemästerverket Inside.

(1) Inside
Ibland händer det. Inte ofta, men det händer. Att du sätter igång ett spel utan att egentligen begripa vad du har gett dig in på. Sen sitter du till slut sitter där, med hakan fastklistrad i golvet stirrandes vemodigt på eftertexterna. Likt den där välkända tänkarscenen i "A Beautiful Mind" försöker du pussla ihop allt. Injicera en dos logik i det hela. Men det går helt enkelt inte. Anledningen är att du har inte lirat ett spel i mängden, nej. Du har fått uppleva Inside - årets bästa spel. Inside är en andlig uppföljare till Playdeads tidigare spel Limbo. I och med detta har den danska studion byggt vidare, utvecklat och breddat sitt unika koncept och någonstans på vägen där lyckades de skapat något alldeles fantastiskt. Ett rakt av enastående spel med ett oförglömligt slut. Det oförutsägbart absurda slutsekvensen i Inside slog samtliga i redaktionen med häpnad och förvandlade oss till en fågelholkspark. Efter flera långa terapisamtal mellan både oss i redaktionen och med våra vänner, kunde vi äntligen greppa vad storyn egentligen handlade om. Om vi nu ens har greppat det.

Det är lätt att skriva att Inside handlar om en liten pojke som lever i en dystopisk värld fylld med döda grisar, hjärntvättade människor (eller?) och biologiska monstrositeter. Där han ränner runt och löser välkonstruerade pussel i en designmässigt fulländad monokromatisk och atmosfärtung spelvärld. Det biten, att förklara vad Inside handlar om, är lätt. Vad som inte däremot inte är lätt är att förklara vad exakt det är som gör Inside till ett briljant spel. Det är något som du måste uppleva själv.

Detta är en annons: