Suikoden V

Så har den äntligen kommit, den senaste delen i min absoluta favoritserie. Av någon anledning verkar Konami pricka in det sämsta tillfället för att släppa sina spel. Suikoden släpptes tidigt i Playstations historia och blev hyfsat framgångsrikt, även om många såg snett på spelets "SNES-aktiga" grafik. Suikoden II dök däremot inte upp i Europa förrän 2000, och såldes i sorgligt få exemplar trots att det är ett av de bästa rollspel som någonsin gjorts. Suikoden III släpptes inte ens här. Och Suikoden IV, som tyvärr var det sämsta spelet i serien, släpptes i februari 2005, mitt i lågsäsongen. Och nu när Xbox 360-spelen står i hyllan och alla väntar på Playstation 3 och Wii känns Suikoden V inte särskilt hett rent grafiskt. Hela situationen är nästan identisk med den för Suikoden II, men lyckligtvis är Suikoden V också nästan precis lika bra.

Suikoden är inget högbudgetprojekt och lär aldrig bli det, men det kostar inte att skriva en trovärdig, spännande och rolig berättelse och att befolka den med hundratjugo av de mest genomtänkta och trevliga karaktärerna någonsin. Vi reser till drottningdömet Falena i söder (för en överblick över kartan i Suikoden-världen, se artikeln Allt om Suikoden), där den unge prinsen har en hel del att oroa sig för. Snart ska den traditionella gladiatorkampen hållas där hans lillasysters framtida make ska utses, och flera rivaliserande hus håller på för fullt med att överlista varandra och försöka slå sig in i tronföljden. Till råga på allt har drottningen själv inte varit sig lik sedan den dagen för två år sedan då hon använde den mäktiga solrunan för att utplåna ett uppror. Inte världens mest originella utgångspunkt kan tyckas, men redan efter några timmar kommer några oväntade vändningar som ger det hela en rejäl emotionell vurpa.

Tidigare spel har ibland slarvat med berättandet och bara slängt in nya hjältar att använda allt eftersom, men varenda person i Suikoden V har en tydlig motivation att delta i kampen och framför allt en gedigen introduktion. Ofta får vi följa dem genom olika äventyr innan de slutligen formellt går med i prinsens armé, och på vägen växer allihop till kompletta personligheter. Det beror dels på en fantastisk karaktärsdesign, men mest på en dialog som är den bästa jag har sett sedan Lucasarts gamla äventyr. Den bjuder både på en del rena gapskratt, skämt som levereras med perfekt timing och lättsamma upptåg, och en massa djup tragedi som riktigt svider i hjärtat. En av de roligaste figurerna är Egbert Aethelbald, en fördriven adelsman som lever i kloakerna där han planerar sin hämnd och med jämna mellanrum brister ut i långa haranger om vilka smutsiga djävlar hans fiender är. Jag skrattar högt när den stoiske riddaren Mathias upprepade gånger konstaterar att han tänker dumpa sina fienders avskyvärda lik i diverse vattendrag, och prinsessans gladlynta livvakt som hela tiden driver med den lilla flickan är ett synnerligt trevligt sällskap. När jag väl fallit för karaktärerna är jag hjälplös inför alla hemskheter de råkar ut för, och när samma livvakt senare utkämpar en sista strid mot prinsen, desperat och förtvivlad, är berättandet det bästa jag har upplevt på år och dar.

Jag skulle kunna fylla en tidning med ytterligare exempel på hur handlingen och karaktärerna har fångat mig, men det kanske kan vara intressant att veta lite mer om hur själva spelet fungerar? I grunden är det ett ytterst traditionellt japanskt rollspel där man går från A till B, spöar fiender på vägen, upplever lite handling i mellansekvenser, handlar lite prylar och upprepar det hela i sextio timmar. Men det hela är extremt smidigt och polerat och kompletterar handlingen på ett bra sätt. Suikoden V blandar idéer från de tidigare spelen med några helt nya. Bland annat återkommer funktionerna med färdigheter som varje karaktär kan lära sig, och därmed specialisera sig åt olika håll. I striderna kan man placera sin trupp i olika formationer som ger olika fördelar. Om du har flera starka magiker kan det kanske vara en bra idé att ställa sig på en rad långt bak, med en krigare längst fram som tar allt stryk medan man pangar på. Eller kanske tre jämnstarka anfallare i en pilformation med helare och sekundära anfallare i en kolumn bakom. Med smart användning av formationer och färdigheter kan man ganska lätt göra sina figurer nästan oövervinnerliga, och det är väl en av spelets brister. Samtidigt ser jag hellre strider som är över på ett eller två drag snarare än att bli dödad av mesiga slemblobbar hela tiden och tvingas ladda in spelet igen. Utöver vanliga strider bjuder spelet på dueller och arméstrider, samt en lång rad välgjorda minispel att fördriva tiden med eller hitta nya föremål i. Bäst är det oväntat fartfyllda fiskespelet som jag får paddla runt som en dåre och försöka fånga mer fisk än mina tre kompanjoner. Suikoden V har också löst det eviga problemet i japanska rollspel, att man tvingas springa runt slumpmässigt för att hitta den plats där handlingen fortsätter, på ett smart sätt. Eftersom du är en prins har du (nästan) alltid med dig en livvakt, som du kan prata med och få tips på vart du bör gå härnäst.

Det finns helt enkelt inte mycket att klaga på. Suikoden V är det bästa rollspelet till Playstation 2 och ett av mina favoritspel, trots att grafikmotorn knappast är den mest avancerade som Konami har att erbjuda. De som har spelat Suikoden II, mitt favoritrollspel genom tiderna, lär också känna igen flera bekanta ansikten, eftersom Suikoden V utspelar sig bara några år innan de första två spelen. Den välgjorda musiken och överlag utmärkta röster bidrar till att förstärka det spelet gör bäst, att berätta en fängslande historia med djup och känsla. Och trots att jag har både Oblivion och World of Warcraft att spela kunde jag inte låta bli att sträckspela Suikoden V från början till slut. Så bra är Konamis rollspelspärla.