Gamers, det är ju vad vi är. Vare sig vi ägnar oss åt Call of Duty: Warzone, Tetris, sim-racing eller Minecraft så går vi ju under det samlade epitetet gamers. Det låter inte särskilt ballt, men varför försöka lura oss själva? Vi är inte de coolaste kidsen i korridoren och det är lika bra att vi omfamnar den bistra sanningen - vi är nördar, geeks och ofta rätt skitnödiga och töntiga. Det finns många sanningar vi kollektivt behöver stirra i vitögat. Vi tror väldigt mycket, men vet ofta väldigt lite. Den här texten är för oss. För oss gamers som behöver ta ett djupt andetag och inse att verkligheten finns utanför den där rektangulära skärmen vi stirrar oss halvblinda på.
Tio sanningar. Tio stenhårda slag i magen. Kanske lyckas man undvika några av dem men påstår du att du är helt oskyldig är det mest sannolikt en fråga om ditt eget behov av självrannsakan. Så greppa närmsta hallmöbel och var beredd på att bryta ihop, men innan du blir förbaskad eller irriterad - ta en titt i spegeln och fråga dig själv om det inte vore bra om du tog en inre dialog med dig själv och bara omfamnade läget. Okej?
Om man vill kan man avnjuta 71 minuter cutscene Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots, men det vill man ju inte.
Du brinner för en bra story men skippar alla cut-scenes
Ett spel utan en bra story vill du absolut inte ha. Det är dödsviktigt att bli hänförd av tung dialog och långa scener där karaktärerna diskuterar allt från politiska snilleblixtar till varför vädret har varit så dåligt den senaste tiden. Vi sitter där och bara gapar och ber om mer - ge oss mer story! Mata på bara!
Men verkligheten är en annan. Du vet att du når en punkt där du inte orkar längre oavsett hur välskrivet eller intressant det än må vara. Cut-scenes är bara i vägen för det vi alla vill åt. När vi parkerar oss framför vår spelmaskin vill vi uppleva gameplay och inte 45 minuter för-, mellan- och eftersekvenser. Det är bara för dig att erkänna.
Du romantiserar retrospel, men det var inte bättre förr utan bara du som var tolv år och inte behövde betala räkningar
Du tycker spelen var bättre förr. Det var mysigare då och allt var inte så krångligt och komplicerat. Man hade två-tre knappar att trycka på och även om grafiken inte var lika avancerad och realistisk som idag så lyckades man verkligen fånga något speciellt där på 80- och 90-talet. Det var bättre då, helt klart.
Men egentligen handlar det bara om spel som tar dig tillbaka till en tid som var befriad från ekonomiska trångmål, heltidsjobb, försäkringskassan och bilprovningen. Innerst inne önskar du att du fortfarande var där och därför blickar du tillbaka mot spelen från förr som om de var formade av Kristus själv. Så var det ju inte. Spel är bättre nu och det vet vi alla.
Du ogillar sexism i spel, säger du, men väljer alltid karaktären med minst kläder
Högljutt klagar du på hur spel objektifierar kvinnor och förminskar deras värde. En kvinna har precis samma värde som män och ska därför inte reduceras till ett föremål som är konstruerat för den manliga blicken. Du hatar när du ser exempel på detta och påstår med ståndaktig hållning att du minsann aldrig skulle få för dig att spela ett spel som inte tar kvinnor på allvar.
Men det är bara att erkänna, det är lika bra. Du är en liten mansgris, i alla fall åtminstone en sådan i minigris-form. Det är problematiskt och du håller det för dig själv för att du till varje pris vill förstärka bilden av dig själv som medveten och modern. Lika bra att ge upp och sluta ljuga för dig själv nu - med detsamma.
Din åsikt om ett spel betyder inte mer för att du har 800 timmar i det
Du har spelat Taverns of Woodenflask: Siege of Conquest sen du var 16 år gammal. Tiden överstiger utan problem den du har lagt på att känna gräs mot dina fotsulor; du är experten, du vet allt och du vet bäst. Spelet du spelar är det bästa som någonsin gjorts och det vet du med största möjliga säkerhet, för du har mer eller mindre bott i det.
Men om sanningen ska fram, och det ska den ju såklart, så har du kanske lite mer rätt än någon som lagt 10-20 timmar i samma spel. Andemeningen här är istället att du borde resa dig ur din Markus-stol från IKEA, promenera fram till fönstret och titta ut mot horisonten - du har en hel värld där ute att upptäcka som garanterat bjuder på bättre underhållning än vad Taverns of Witchamadoodle någonsin kommer att komma i närheten av. Det skulle du bara må bra av.
Grafiken du säger att du älskar, men inte ens rör med tång.
Du säger att grafik inte är allt men spelar inte ett enda spel som ser ut som Minecraft
Gameplay är det enda som spelar roll. Du står fast vid den åsikten under knivhot. Det är vad som finns under ytan som spelar roll, som har betydelse och vad som vinner ditt hjärta. Grafik är bara kläderna spel är klädda i och även om de sitter snyggt och tight så tycker du att det funkar precis lika bra med ett par lortiga joggingbyxor, slitna foppatofflor och en skinnväst från Myrorna med texten "Rockabilly Roller" på ryggen.
Men skulle vi logga in på ditt Steamkonto skulle vi upptäcka att du inte spelar ett enda spel som skulle kunna kategoriseras som "fult" eller ens klätt i pixelskrud. Det är nästan uteslutande purfärska och svinsnygga AAA-titlar som ligger installerade i biblioteket. Du ljuger för dig själv. Du hatar föråldrad grafik och vill alltid att tekniken ska pressas hårdast möjligast.
Du påstår att alla "toxic" spelare är barn, men du är 32 och skriker könsord i micken om det går dåligt
Barn, det är bara vilsna och omogna barn som sysslar med sånt där. Det handlar om dålig uppfostran och brist på riktning i livet. Du som är vuxen, har jobb, körkort och höga skulder till Centrala Studiestödsnämnden skulle aldrig få för sig att gapa obsceniteter i röstchatten. Det är under din nivå.
"Din jävla k*khåla - din morsa skulle kunna göra det där bättre så dra åt helvete direkt din jävla rövbabian innan jag skickar lettiska maffian på dig och hela ditt incestälskande släkte" var mer eller mindre precis det du skrek igår kväll när du knallröd av ilska dött för femtonde gången under en och samma runda Battlefield 2042. Det var såklart inte ditt fel och det ville du givetvis säga så att alla hörde det. Alla hörde och ingen brydde sig.
Du trånar efter mer realism i spel men du avskyr när du blir hungrig, törstig eller måste sova
Realistiska spel är framtiden, om man frågar dig. Du vill helst att spel ska skildra världen som om den vore där på riktigt. Allt från att tyngdlagen och fysikens alla regler ska efterleva verkligheten till tusen procent där hus jämnas till marken när du kör in i dem med stridsvagn och att du måste stanna upp, ta en paus och dricka vatten innan du kan ta dig vidare mot nästa stopp i spelet. Overkliga spel där du inte behöver gå på toa eller där barken på träden inte tar skada om du aggressivt hugger med en butterfly-kniv mot dem tackar du vänligt men bestämt nej till.
Men egentligen blir du så otroligt less när du för trettonde gången under samma spelsession måste laga mat, lägga dig och sova eller fylla på bensin i den där bilen som dessutom börjat ryka och skulle må som bäst av ett besök på Mekonomen. Du vill egentligen bara att fiender ska dö snabbt och att explosioner ska explodera på ett coolt, fräckt och häftigt sätt. Allt det där andra kan du skippa, om du ska vara helt sanningsenlig.
Du säger att spel är konst men skippar alla indiepärlor för att spela Call of Duty
Spel är så mycket mer än bara lättillgänglig underhållning. Det är ett medie som har ett djup och en bredd som skulle göra Marianergraven grön av avund. Spel rör vid jobbiga och tunga teman på ett sätt som berör dig och får dig att känna att det du lägger tid på är viktigt. Spel är konst och ska i allra högsta grad respekteras och behandlas med samma respekt och vördnad som andra konstformer gör. TV-spel hör hemma i finrummen och därmed basta.
Men det där är bara något du säger för att imponera och den enda du lyckas lura är dig själv. Du vill låta smartare än du egentligen är och 94% av all din speltid lägger du egentligen på CS, Overwatch och Marvel Rivals. Det handlar bara om en inre önskan att vara något du inte är, men det gör inget - världen behöver enkla människor också.
Du älskar att grotta ner dig i lore men läser inte ens beskrivningen på föremålet du nyss plockade upp
Frågar man dig så lusläser du varenda text du kommer över i spelen du spelar. Det berikar din upplevelse och du påstår att du är en reguljär besökare i alla möjliga wikis där du studerar spelet ytterligare och blir ett livs levande kompendium som vet precis allt som går att veta om spelet i fråga. Du säger att du älskar lore...
... men egentligen är det bara ett ord du gillar att ta i munnen. Du tycker att du låter smart när du säger "all lore i Elden Ring är så sjukt intressant och visste du förresten att Elden Ring inte är en ring man kan ha på sig utan ett magiskt, mystiskt objekt". Men allt du vet har du lärt dig från ett klipp du såg på Youtube häromveckan. För om sanningen ska blottläggas så minns du inte ens sist du orkade läsa en text som var längre än två-tre meningar i ett spel sist. Visst, dialogen orkar du ta dig an ibland men en text som beskriver något du inte måste veta? Njae, det är inte din grej egentligen.
I hemlighet älskar du att lägga pengarna på skins, men utåt är du militant motståndare mot mikrotransaktioner.
Du avskyr mikrotransaktioner, men köper dem ändå
"Mikrotransaktionerna förstör våra spel" är en devis som ekar överallt i spelrelaterade sfärer. Vi hatar dem och förstår inte varför de finns. Det är bara små barn som går på det där och vi vuxna och mogna gamers skulle aldrig få för oss att spendera surt förvärvade pengar på att få ett litet försprång eller en ultrafräck ny utklädnad till vår favoritkaraktär i det där spelet vi lägger massa tid på.
Men sanningen är ju att du lagt alldeles för mycket pengar på mikrotransaktioner. Lootboxar kittlade ditt belöningscentra i hjärnan så pass skönt att du inte kunde sluta och när Fortnite släppte massa skins med Jujutsu Kaizen-snubbar så var du inte sen med att pumpa in en rätt generös summa pengar som du sedan omvandlade till en handfull V-bucks. Sanningen svider.