10 plågsamt underskattade uppföljare

Prometheus
Ridley Scotts hett efterlängtade Alien-prolog skälldes ut av fans tillika kritiker när den först släpptes men minus den där scenen då topptränade forskare anser det vara en god idé att gulli-gulle-gulla med en sotsvart rymdorm, är det ju få saker i denna uppföljare som inte är sådär genuint olustigt mustiga, om du frågar mig. Prometheus åldras väl och när man backar bandet och ser om Scotts första film och sen återvänder till denna, växer den ytterligare.

Predator 2
Det är på flera sätt synd och skam att gamle Arnold gått på storhetsvansinnet efter framgångarna med Rovdjuret och krävde astronomiska summor för att reprisera rollen som Dutch i den direkt kriminellt underskattade tvåan, för då tror jag att det hade kunnat vara en actionklassiker, idag. Den här filmens svaga länk är enligt mig Danny Glovers vars träiga skådespeleri tenderar att kännas parodiskt under långa stunder men när det väl hettar till och Rovdjuret börjar skövla dreadsprydda gängmedlemmar i ett värmeböljigt LA, då är denna film alldeles lysande.

Psycho II
Jag är en av de där tjatigt envisa rackarna som mot bättre vetande anser att Richard Franklins uppföljare relativt enkelt utklassar det ikoniska originalet signerat självaste Hitchcock. Storyn utspelar sig ju 22 år efter originalet och en vilset långsam, olustigt oförutsägbar Norman återvänder hem till Bates Motel för att försöka anpassa sig till ett "normalt" liv men saker och ting skiter sig för den gamle psychogubben, på bästa tänkbara sätt.

Gremlins 2: The New Batch
Denna utskällda uppföljare lider av alla de där typiska uppföljarproblemen. Den är övergödd, känns en smula forcerad, saknar nya och originella idéer och är fylld av upprepning. Trots detta är det svårt att inte ha sådär larvigt roligt när man ser denna film som verkligen är "mer av allt" inklusive den där patenterade Gremlins-charmen.

Blade II
Den första filmen är bäst. Den är bäst. Men Del Torors utskällda tvåa håller snudd-på jämna steg idag och detta tack vare den där skräckfilmsliknande, bloddränkta, slemmigt olustiga tonen som han nyttjar samt fiendevampyrbossen Nomak.

The Lost World: Jurassic Park
Spielbergs bortglömda uppföljare når aldrig (någonsin) upp till briljansen i den första filmen men med tanke på att knappt någon film, någonsin, gör det är det enkelt att avfärda denna uppföljare även om den i grunden snarare borde hyllas. För även när Spielberg är "sådär" är han eller åtminstone "var han" dubbelt så bra som de allra flesta av hans konkurrenter/kollegor och den här filmen har framförallt åldrats väldigt väl.

Crank 2: High Voltage
Det pratades mycket om Mark Neveldine & Brian Taylors direkt vansinnigt högoktaniga tokfrasse-film Crank när den först kom ut men det är faktiskt så enkelt som att den idag plågsamt bortglömda uppföljaren faktiskt är bättre. Den är ännu rappare. Ännu dummare. Ännu våldsammare och rolig på ett sätt som få renodlade komedier lyckas vara.

Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans
Abel Ferraras original är en sevärd karaktärsstudie och en skickligt sammansatt film men det råder för mig ingen som helst tvekan om att Werner Herzogs bortglömda, skruvade, vrickade, coola (andliga) uppföljare är den bättre thrillern, här. Cage storspelar som den pillerknarkande polisen Terence McDonagh och det finns gott om scener i den hör filmen som får mig att gapskratta.

Clerks II
Kevin Smiths indie-original anses vara en av de där förlovade smaragderna som genom filmhistorien definierat vad film och då särskilt amatörfilm kan vara, även om budgeten knappt räcker till en lunchsmörgås. Den klart mer påkostade och övergödda uppföljaren beskrivs ofta som en lite sämre version av film nummer ett medan jag personligen alltid hållit den högre. Här glänser Smiths nonsensfyllda nörddialog och hans karaktärer har aldrig varit enklare att tycka om.

Exorcisten III
Friedkins gamla 1973-original är ju såklart den där odödliga skräckklassikern som vi alla sett och älskar men jag skulle vilja slå ett rätt rejält slag för trean som jag anser vara bäst i denna filmföljetong. Kanske till och med överlägset bäst. William F. Kindermans utredning av en rad brutala mord leder till djävulsdyrkan och diverse olustigheter som åldrats förbluffande väl.