(10) Blob (The Blob)
Original-blobben från 1958 lämnar med dagens ögon mycket att önska och med en kropp byggd av ballonger och silikon så kan vi i all ärlighet inte riktigt påstå att den är värst skrämmande längre. Realiteten är dock helt annorlunda om vi tittar på den formlösa, ständigt växande amöba som introducerades i Chuck Russells helt briljanta nyinspelning trettio år senare. Med spektakulära specialeffekter övertygar den känslolösa, krypande skräcken som The Blob representerar och vars offer tvingas genomlida de mest utstuderade, plågsamma av kval. En mardröm så effektiv som någon och som säljs in än mer av de gräsligt, grisiga dödsscenerna.
(09) Predator (Predator)
Till skillnad från övriga filmmonster i listan så är Predator inte ett resultat av en skräckfilm utan snarare en renodlad actionrulle. Det vill säga att Predator är ett läskigt monster men filmen i sig är det inte. Det vi älskar mest med det här är att man får vänta i en evighet innan den dyker upp och det är ju standard för just skräckfilmer, särskilt när monstret är, ja, ett verkligt monster. Den gömmer sig och förföljer huvudpersonerna från skuggorna för att plocka dem, en efter en. Det är först när Arnie måste konfrontera den, som den avslöjar sig själv och den sanna skräcken syns. Att han sedan rest genom galaxer för att komma till Jorden och jaga människor för sitt höga nöjes skull adderar bara till bilden av en gäckande mördarmaskin.
(08) The Entity (It Follows)
Ingen vet vad The Entity egentligen är, vilket också dess namn antyder men teorier saknas sannerligen inte. Den har beskrivits som allt från demon till, ånger och könssjukdom men det spelar egentligen ingen roll vad den är. Den sanna skräcken med The Entity och It Follows är att det handlar om dödens oundviklighet, och detta är långt läskigare än något låtsasmonster. Det mest skräckinjagande ögonblicket i filmen är när den påminner oss alla i den verkliga världen, att döden kommer och det finns absolut ingenting vi kan göra för att stoppa den.
(07) King Paimon (Hereditary)
Hereditary gav oss ett av 2000-talets tveklöst mest obehagliga av väsen i den osedda men fasansfulla kraften hos King Paimon. Ett ondsint entitet som tog luften ur oss och med sin mörka, krypande illvilja och som för evigt cementerade Ari Asters namn i skräckgenrens finaste av salar. Vad som i sanning gör denna varelse så otäckt är manusets ovilja att någonsin ge oss någon egentlig förklaring till vare sig Paimons existens eller motivation, och istället tvingas vi desperat söka svar i Wolff-familjens misär och mörka historia. Att han dessutom verkar livnära sig på och frodas där negativ energi, psykisk ohälsa och sjukdom finns gör honom honom lika oundviklig som döden själv och till en av filmvärldens vidrigaste och mest rysliga av kreationer.
(06) Jötunn (The Ritual)
Det är svårt med mytologiska monster i film. Inte sällan slutar det med att det blir mer fånigt än läskigt. Det är därför vi uppskattar Jötunn. Filmen gör ett grymt jobb med att fånga hur det verkligen skulle vara att se på denna uråldriga varelse på plats. Om vi var ute och gick i skogen och plötsligt stod öga mot öga med något lastgammalt kreatur som är delvis djur, delvis människa men som helhet något obeskrivligt. Man skymtar den långsamt till en början - ett par ögon, människohänder, en stor älgkropp. När den väl står där, i ljuset, i sin fulla prakt ligger vi i fosterställning.
(05) Pazuzu (Exorcisten)
Exorcism och demonologi är två ämnen vars tabun kvarstår även i modern tid och där finns i sanningen ingen brist på gräsliga berättelser om människor som påstås varit under kontroll av onda väsen och tvingats genomlida helveteskval på grund av det. Något William Friedkin med gastkramande, olidlig detaljrikedom berättade om i skräcksensationen Exorcisten från 1971 där vi fick bevittna Regan MacNeils förfall i klorna på den uråldriga, mytologiska varelsen Pazuzu. Det är oförglömligt, kraftfullt och skärande, en mardröm för vilken förälder som helst. Trots vi bara får se små, små glimtar av besten så är effekterna på Regan något som träffar en djupt inombords och omänskligheten kring hela situationen framkallar de iskallaste av kårar som vandrar längs ryggraden.
(04) Brundlefly (The Fly)
I grund och botten en kärlekshistoria som sket sig rejält. Det var pressat redan från början när Seth Brundle och Veronica blev ett par men i takt med att han sakta men säkert började förvandlas till fluga blev förhållandet av naturliga skäl mer och mer ansträngt. Hon skall ändå ha rejält med cred för att hon stannade hela vägen fram till "Hej, jag är ett jättestort flugmonster, skjut mig i anletet med hagelbössan, tack!" Sagan om Jeff Goldblums tragiska förvandling till en fluga i människostorlek är lika hjärtskärande som grotesk, med de olika stadierna av "Brundlefly", som i slutändan leder till det som vi tycker är ett av genrens läskigaste monster. Och då dödar han inte ens någon.
(03) Crawlers (The Descent)
De där likblekt blöta grottmonstren i Neil Marshalls kultklassiska rysare The Descent är ungefär vad 91% av våra kollektiva mardrömmar är gjorda av. För även om Thing från Carpenters ikoniska skräckstund samt Alien-monstret med frätande syra som färdas i dess sotsvarta ådror, är dödligare - Är det inte många filmmonster vi mindre gärna skulle vilja stöta på när vi går ut med soporna än Neils krypande grottäckel.
(02) Thing (The Thing)
Den utomjordiska varelse som terroriserar forskningsbasen där MacReady och hans vänner jobbar tillhör utan tvekan populärkulturens mest obehagliga, motbjudande och direkt olustiga tingestar. Med förmågan att anta de mest omöjliga av former, kopiera andra biologiska organismer och fritt växa extremiteter, käftar och allsköns andra kroppsdelar på kommando så är The Thing på många sätt den ultimata överlevaren. Ett skräckinjagande rovdjur på toppen av näringskedjan. Med fantastiska specialeffekter och nervkittlande spänning lyckades John Carpenter i sin filmatisering av John W. Campbells bok 'Who Goes There?' perfekt fånga fasan med detta omöjliga väsen som likt inget annat skapar panik och paranoia hos allt och alla i dess närhet.
TIDERNAS RUSKIGASTE FILMMONSTER:
(01) Xenomorph (Alien)
Vad annat än H.R Gigers mardrömsskapelse hade kunnat platsa som listetta över de ruskigaste monstren inom populärkulturen? Den på många sätt ultimata organismen som utan nåd slår från skuggorna mot sina offer med rakbladsvassa tänder, superstyrka och ett exoskelett som kan stå emot det mesta. Med sina pseudoerotiska drag och kanske främst då fallosformad, elongerade huvud liknar Xenomorpherna inget annat och förkroppsligar både skräck likväl som morbid nyfikenhet. Ett av, eller kanske det mest okända av filmmonster genom tiderna vars entré i Ridley Scotts film från 1979 skickade svallvågor genom industrin när Chestburstern bröt sig loss ut genom Kanes bröstkorg ombord på Nostromo. Allt efter det är historia och för oss råder det ingen som helst tvekan om att Xenomorphen är filmvärldens mest rysliga, mardrömsframkallande tingest.
Hur ser din lista ut?
