Min första spelkonsol var inte på någon sätt bara min. Egentligen var den officiellt sett min fyra år äldre brors då han fick den på sin födelsedag, men samtidigt ser jag den lika mycket som min med tanke på betydelsen den skulle komma att ha på mitt fortsatta liv. För i början på 90-talet (vi snackar runt 1993-1994) så införskaffade min kära mor en NES-konsol efter att vi några veckor tidigare hade fått hyra en maskin från den lokala bensinstationen och därefter fallit pladask för Nintendos ljuvliga pixelmagi. Jag minns sedan med tydlighet - trots att jag bara var runt 3-4 år - hur den där svarta och rektangulära kartongen plockades fram, och på framsidan kunde man se hur en tvåbarnsfamilj satt framåtlutande över ett bord och spelade Super Mario. Det såg fullkomligt underbart ut där och då, och det ser lika underbart ut om än med ett mer nostalgiskt skimmer idag. För precis som den där familjen bestående av avbetalade skådespelare så fick vi med ett exemplar av Marios första riktiga konsoläventyr när vi skaffade våran Nintendo-maskin, och det spelet skulle visa sig vara en upplevelse som inte bara förförde en ung Joakim till att vilja satsa på TV-spel genom livet, utan det var även ett äventyr som skulle stå emot tidens bistra tand och cementera sig som en odödlig klassiker.
Klassisk design - odödliga minnen.
För alla i min familj var som förtrollande av Svampkungadömets klara färger och lekfulla design från första stund, och då vi var fem barn i syskonskaran så skulle speltiden granskas med oförlåtande millimeterprecision och stenhård militärdisciplin. Varenda morgon efter NES-konsolens intåg vaknade man nämligen av att ordet "Etta!" skrevs genom huset, och om det inte var du som var den som skrek så kunde du känna paniken sprida sig genom kroppen likt en nätverk av ångest och hets. För om du låg och kvartade när skriken började eka mellan väggarna handlade de efterföljande sekunderna om att vrida sig ur sängklädernas varma famn, snubbla ut ur ens sovrum och svars-skrika ut i tomheten "Tvåa", "Trea" eller "Fyra" beroende på hur många som hade hunnit upp innan dig. Detta avgjorde nämligen spelordningen i det Sjögrenska hushållet, och ville du uppleva den blockig spelmagin från Super Mario med en handkontroll i näven innan det var dags för frukost så gällde det att vara på tårna. Detta fenomen levde förövrigt vidare genom hela vår uppväxt, och oavsett om det i framtiden handlade om Super Nintendo, Mega Drive, Nintendo 64, Playstation eller Gamecube så kunde man ofta höra en succesivt tonhöjd nummerordning skrikas ut under morgontimmarna.
Erkänn: du hör musiken du också?
Super Mario var dock inte det enda spelet som vi fick med i samband med att NES-konsolen förädlade våra liv. Tetris var också en viktig del av upplevelsen, och även om jag älskar dessa ryska och färgstarka klossar till förbannelse så gjorde deras intåg att ytterligare en person skulle fajtas om den dyrbara speltiden. För min mamma gillade Super Mario men hon spelade mest under nätterna när vi andra hade gått och lågt oss, och jag minns att man många gånger kunde höra hur konsolen slogs på i vardagsrummet samtidigt som det distinkta ljudet av insamlade mynt skar genom natten trots att TV-volymen var nerskruvad till botten. Med Tetris var det dock inte alltid glasklart att vår mor skulle nöja sig med att lira under kvällspasset, utan satt vi alla en lördagsmorgon och lirade så skulle mamma visa sin briljans också. För hon var såklart flera gånger bättre än alla oss andra, och oavsett hur mycket vi kämpade så kunde inte våra snoriga barnfingrar nå de högre nivåerna som hon gjorde. Efter att NES byttes ut mot SNES och Tetris sedermera föll mer och mer i glömska skulle tyvärr min mamma inte spela så mycket mer, och hennes spelintresse dog mer eller mindre fullständigt när 3D-grafiken gjorde sin frammarsch i och med lanseringen av Nintendo 64 och Sonys Playstation. Hon är förvisso fortfarande en riktig fena när det kommer till mobilspel som Angry Birds och Candy Crush, och jag vill tro att glädjen från Tetris storhetstid har något att göra med just det.
idag står kanske inte Ryssland högt i kurs, men i början på min spelresa så var dessa klossar magiska.
Super Mario och Tetris var sedan såklart de största spelen som speglade mitt första möte med spelvärlden, och även om titlar som Duck Hunt, Chip N Dale Rescue Rangers 2, Flintstones, Duck Tales och Super Mario Bros 3 skulle betyda otroligt mycket för min uppväxt så var det framför allt de två första spelen som befäste mig som en så kallad "Gamer". Eller... Det fanns såklart ett till spel från den här eran som skulle förändra min syn på spel för alltid. För med The Legend of Zelda slutade spel vara den där arkadiga upplevelsen där man försökte nå så långt man kunde innan det var dags att gå och lägga sig. Så fort konsolen stängdes av försvann nämligen all ens framsteg i de flesta spel, och nästa morgon handlade det bara att börja om från början igen med förhoppningarna om att nå lite längre än dagen dessförinnan. Med The Legend of Zeldas möjlighet att spara ens progression skulle dock ens äventyr hålla i sig under dagar, veckor och månader, och för en liten pjuklarv som tidigare inte hade kunnat hålla en tanke vid liv mellan lunch och middag skulle detta fortskridande äventyret betyda allt och lite till.
För den som är lite extra nyfiken så skrev jag en längre artikel betitlad "Spelet som startade allt" i inledningen av 2017 gällande Links första äventyr, och i den står det exakt vad det var som fick mig att uppskatta detta pixellir så otroligt mycket. För precis som jag skrev då, och som jag tyckte för snart 30 år sedan, så gillade jag verkligen inte Links jungfruresa till en början. Jag tyckte liksom att det var ett mycket konstigt spel som var svårt att förstå med sina extremt tvetydliga mål. För i Mario var allt glasklart: ta dig från vänster till höger. Samma sak i Piff & Puff, och koncepten i Flintstones och Duck Hunt var tämligen enkla att greppa de också. Zelda var dock något helt annat, och att kunna gå vart man ville direkt från start var svårt för en ung liten snorunge att förstå tjusningen med. Så fort jag insåg att mina framsteg sparandes och att jag kunde fortsätta utforska Hyrlue från dag till dag börjande dock polletten sakta trilla ner, och så här skrev jag om den uppenbarelsen i ovannämnda artikel för snart 6 år sedan:
"Efter detta började jag spela The Legend of Zelda på heltid och för varje dag blev jag allt mer förtjust i spelvärlden. Jag fällde en drake, jag hittade en flotte och köpte en ring som gjorde att min tidigare gröna skogsdräkt blev lika vit som snö. Jag samlande därefter på trekraftsbitar, jag dräpte ytterligare en drake och jag började leta som besatt efter hemliga dörröppningar längsmed vassa bergsklippor och under suspekta trädrötter. The Legend of Zelda växte för varje minut som gick, och till slut var jag förälskad upp till öronen. Links debut väckte nämligen äventyraren inom mig på ett sätt som Mario aldrig ens kom i närheten utav och helt plötsligt ville jag utforska varje del av spelvärldarna som låg framför mig. För vad fanns bakom nästa krök, och hur skulle jag ta mig dit?"
Spelet som började allt.
Super Mario och Tetris var på så vis titlarna som fick mig att fatta tycke för TV-spel till en början medans The Legend of Zelda öppnade upp mina ögon för vad spel kunde vara i en förläggning. Helt plötsligt var nämligen möjligheterna snudd på oändliga, och inom kort skulle drömmarna om nya äventyr och nya konsoler växa sig starkare. De närmsta året utökades vår konsolfamilj med flera nya tillägg, och först ut var SNES vilket tog allt som Nintendo hade gjort bra innan och skruvade upp kapaciteten till hundra. Även Mega Drive förädlade våra dagar under 90-talet med äventyr likt Sonic, Lejonkungen och Elitserien 95, och även om vi inte ägde den konsolen själva så hyrde vi den konstant från samma bensinstation som hade hyrt ut vår NES-maskin åren dessförinnan. Runt millenniumskiftet var det sedan såklart dags för Nintendo 64 och steget in i en ny dimension tillsammans med Playstation, och på den vägen har det varit sedan dess. Jag var fast i TV-spelens magiska värld och jag kunde (och ville verkligen inte) ta mig därifrån.
Så att säga att mina första trevande steg in i spelvärlden skulle visa sig betyda otroligt mycket för mig är en underdrift av episka proportioner. Visst, jag har haft många intressen under min uppväxt i allt från film, ishockey till musik, men det är just i spelens trygga famn jag har alltid känt mig som mest hemma. Allt börjande nämligen för drygt trettio år sedan när min storebror fick ett NES i födelsedagspresent, och den presenten kan ha varit den bästa presenten jag officiellt sett aldrig fick.
Du måste blåsa först... Och sen igen... Blås!! Jag tror du måste ta ut den. Och blås både på kassetten och i maskinen. Nej, inte så där, du måste trycka ner den också. Hårt... Ge hit så ska jag visa. Blås, Blås, in och ner... Vänta... Okej, igen... Blås, blås, in och ner... Blås, blås, in och ner...Men starta för in i helvete!!