Året var 2001 och i Stockholmsförorten Täby Kyrkby hade en pojke vid namn Johan precis inlett sin akademiska bana när han lätt motvilligt, med ett enormt pirr i magen vandrade till skolan för allra första gången. Efter att ha levt hela sitt sexåriga liv i egenskap av att vara den äldsta i syskonskaran, familjens stora kille, fann sig Johan plötsligt på en skolgård där hans tidigare bedrifter som storebror inte längre betydde någonting. Nu, från en dag till en annan, räknades han till de allra minsta.
Det är förstås en omställning att gå från att vara allra störst och veta överlägset mest till att från ingenstans bli kallad både "förskolefjant" och "småglin" bara för att den sista söndagen i frihet övergick till att bli min första måndag som skolpliktig. Eller skolpliktig var jag ju faktiskt inte förrän året därpå men enligt min nya världsbild var ju ändå skolan en del av min aktuella vardag och huruvida det var en plikt eller ej kunde jag förstås inte ens stava till. Att vara minst kommer dock med en del fördelar och det handlade i mitt fall om att jag blev introducerad till en hel del nya spännande saker som de äldre barnen höll på med. Mest imponerad var jag av förstaklassarnas bärbara TV-spel som jag snart fick till mig kallades för Game Boy. Pokemon var dessutom det som spelades, vilket jag kände till mycket väl efter otaliga morgnar framför TV4 med Ash och Pikachu samt tre separata biobesök med Pokémon 2 på tablån. Även fast jag aldrig, i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att mina favoritmonster också existerade i spelform var jag inte lämnad helt bakom flötet när det kom till att förstå de grundläggande beståndsdelarna i de pixliga äventyren som mina äldre kamrater fick ta del i på rasterna.
Fortfarande lika stilig. Man glömmer aldrig sin första konsol...
Det tog inte lång tid förrän min stora passion på skolgården blev att leta upp närmaste session, så snart dagens långrast var kommen, med målet att sitta lika klistrad vid skärmen som den som faktiskt spelade. När jag ett 20-tal minuter senare väcktes ur min trans av det avlägsna ljudet av en liten ringklocka blev det oundvikligen dags att återigen lunka tillbaka mot klassrummet igen och min längtan efter nästa tillfälle växte sig alltid olidligt stark, redan innan jag ens fått av mig skorna.
Efter skolan drömde jag om att få äga ett helt eget Game Boy och bönade och bad till mina föräldrar om att göra mig till ett av de populära barnen som stod i direktkontakt med Pokémonvärldens oöverträffade magi. Föga förvånande var tjatet inte till någon som helst nytta men min kära mor som även tidigare i livet varit väldigt stöttande i mitt spelande gav mig ändå ett verktyg som kom att hålla hoppet uppe. Någon gång varje dag skulle jag upprepa mantrat "Jag har ett Game Boy med ett Pokémonspel i" som för att manifestera fram en konsol med blotta viljan. Hur det skulle gå till förstod jag inte men jag tänkte inte kasta bort den enda sucken av hopp jag hade om att en dag få kalla mig själv pokémontränare. Jag satte i system att upprepa min ramsa åtminstone en gång om dagen, oftast vid läggdags. Och så fortsatte jag.
Sist jag kollade satt Pokémon Silver troget kvar i mitt gamla Game Boy, i en låda hemma hos mina föräldrar...
Höst blev till vinter och dagarna tillbringades med att snegla över olika axlar när skolans befintliga spelare stred i pokémonligan, fångade legendarer, upptäckte nya utvecklingar, bytte kreatur sinsemellan och stred mot varandra med hjälp av link-kablar. Om nätterna låg jag och önskade med den outtömliga kraft som bara en målmedveten sexårings vilja kan uppbåda: Att jag följande morgon skulle vakna upp med ett eget Game Boy under kudden. Varje morgon blev till en ny besvikelse men jag fortsatte! Pokemon Röd och Blå var verkligen det häftigaste som fanns i hela världen och även fast jag hade spelat en hel del annat på familjens gamla PC tidigare tror jag att det var på grund av just Pokémon som mitt intresse för spel verkligen tog fart.
Årets julkalender hette Kaspar i Nudådalen och jag minns att Per Oscarsson medverkade i rollen som morfar. Jag kommer egentligen inte ihåg speciellt mycket från själva programmet i sig men titeln står sig ändå som en av de mer minnesvärda av SVTs julserier, men nog om det. Efter att ha sett den avslutande episoden på morgonen den 24:e december och senare även betat av ett stycke traditionsenlig Anka vid 15-snåret samt också konsumerat en hel del köttbullar och en och annan pepparkaksgubbe under dagen, satt hela familjen samlad vid granen för utbyte av gåvor. Jag själv och mina två yngre syskon bidrog med vår älskvärda närvaro medan gåvorna tillhandahölls av vår käre mor och far. Och där, i ett mellanstort kartongformat paket hittade jag det. Hoppet var förvisso ännu vid liv fast vilade endast på en mycket tunn strimma ljus men när jag till slut rev upp omslagspappret och för första gången skådade mitt alldeles egna, stilfullt mörklila Game Boy Color, var lyckan total.
Jag minns fortfarande varenda ton från musikslingan i introt...
Bara minuter senare packade jag dessutom upp ett annat paket, format som en avlång låda med känslan av ett mjukt innehåll. Troligtvis en tröja eller pyjamas, tänkte jag men blev ännu mer förtjust när jag insåg att lådan i själva verket till stor del var vilseledande tom, vilket skapat illusionen av ett innehåll i textil. Längst ner i botten låg nämligen en andra låda vars omslag pryddes av samma legendar som jag flera gånger om sett rädda världen i Pokémon 2-filmen. Lugia stirrade tillbaka från djupet av kartongen och jag som fram till den stunden trott att pokémonspelen endast bestod av versionerna Röd och Blå höll plötsligt en upplaga av Pokémon Silver hårt i handen. Julafton 2001 var fulländad och nu kunde även jag äntligen tillskriva mig själv titeln pokémontränare!
Två veckor senare var det dags för skolstart och jag stod redo med min nya kronjuvel säkert nedpackad i ryggsäcken och såg fram emot en ny termin där jag äntligen kunde få en egen plats bland de ett år äldre Game Boy-kidsen. Lärarna hade dock en helt annan plan. På grund av hur spelandet hade konkurrerat ut den annars dominerande hopp och lek-mentaliteten för merparten av eleverna i min omgivning, hade ett beslut tagits som slog fast att det nu var strängt förbjudet att ta med sitt Game Boy till skolan. Det hindrade förstås inte mig från att förälska mig i Jotho-regionen på egen hand men jag blev aldrig en del av den häftiga Game Boy-gruppen på skolgården.
Totodile blev min trogna följeslagare som ackompanjerade mig genom hela min resa genom Pokémon Silver och axlade i sin slutgiltiga form som jätteödlan Feraligatr ledarrollen i min barndoms stjärnspäckade lag om sex monster som än idag ligger väldigt nära mitt hjärta. Golem, Pidgeot, Lugia, Charizard, Umbreon och givetvis Feraligatr var alltid placerade i den ordningen utifrån varje medlems level, från svagast till starkast, vilket skapade känslan av att jag själv var slutbossen i mitt eget äventyr med en samling vidunder vars kombatanta förmåga blev mer omfattande ju längre in i striden en eventuell motståndare kunde ta sig. Endast en utmanare lyckades någonsin ta sig igenom hela mitt lag och det var min goda vän Linus som med sin direkt oförskämt starka Ampharos alltid lyckades slita hela mitt lag i stycken samt blåsa bort min stackars Feraligatr med en enda välplacerad elchock. Trots att jag absolut knöt en hand i tyst vrede varje gång jag såg mig besegrad av Ampharosens otroliga styrka så håller jag minnet av mig och Linus, skrikandes och skrattandes i varsin ände av soffan med en link-kabel mellan våra respektive Game Boys, som ett av barndomens bästa spelminnen.
Laget som gjorde mig till mästare. Bättre följeslagare kunde jag aldrig önskat mig...
Något annat spel än Pokémon blev det aldrig riktigt tal om till mitt Game Boy Color för även fast jag ett par månader senare fick hem en 100-spel-i-en-kassett där främst Super Mario Land 2 underhöll i ett flertal timmar så var min första spelkonsol i allra högsta grad en Pokémon-maskin. Det är i övrigt den bilden jag har av samtliga av Nintendos bärbara konsoler även senare i livet för när Game Boy Color till slut byttes ut mot Game Boy Advance var det Pokémon Emerald som gick varmt för att sedan uppgraderas till Pokémon Pearl när Nintendo DS var på modet. Många enheter har avlöst varandra sedan den där julaftonen för 21 år sedan, flera oförglömliga och andra inte speciellt minnesvärda men det går inte att komma ifrån att det för evigt kommer att finnas något extra speciellt hos ett barns allra första konsol. Jag är enormt tacksam för den enorma spelglädje som har följt mig sedan jag första gången fick vila ögonen på mitt kära lilafärgade Game Boy Color. Min första spelkonsol.