Att summera sin speltid i olika spel är en svår sak. Men när Petter snällt ber en att det ska göras får man helt enkelt lyda. Egentligen hade jag velat sammanfatta timmarna jag blir oskyldigt anklagad av Måns att vara arg i kommentarsfälten, men det var "tydligen inte relevant" så istället får jag då djupdyka i min spelhistoria och försöka minnas vilka spel som jag spelat mest.
Nu är det ju himla svårt att veta exakt hur många matcher i FIFA-spelen jag faktiskt spelat, vilket totalt antal timmar det blev i multiplayer i Call of Duty, eller om mina månader med Red Alert nådde några större summor i speltid. Men man får ju samtidigt gå på det man minns, och tror, så här är de sex spelen som tagit mest av min tid, och samtidigt gett mig så otroligt mycket glädje.
Rainbow Six: Siege (Xbox/PC)
Det är lika bra att gräva fram ugglan ur kappsäcken direkt, som det gamla ordspråket lyder. 4000 timmar sammanlagt på Xbox plus PC är givetvis inget världsrekord, eller ens imponerande om man jämför mot en generation som hoppade på World of Warcraft-tåget, men för mig som klarar mellan 40-60 spel per år är det ändå en rätt saftig summa sett till att detta inte är ett spel jag spelat mer än drygt fem års tid. Plus det faktum att jag då spelet väldigt mycket annat.
Men för mig är Rainbow Six: Siege på så många vis det perfekta multiplayer-spelet. Taktik och samarbete belönas verkligen, och som med så många andra som fastnar i träsket kring onlinespel så handlar det givetvis om sällskapet. En jag spelar med sade det bäst; "Jag hade aldrig spelat detta om det inte vore så att ni spelade det."
Nu skulle jag nog kanske gjort det ändå eftersom jag älskar denna taktiska shootern, men jag förstår vad han menar. Att samla ihop en full squad med spelare i detta och få till riktigt nervpirrande matcher är snudd på perfektion och allting jag söker i ett spel av den här typen, just då framförallt för att bra samarbete verkligen lyfter det flera nivåer.
Många timmar ägnades åt jakten på en "chicken dinner"
PUBG (PC)
Detta var ett spel jag inte trodde jag skulle ha med, men enligt Steam har jag cirka 600 timmar så det är onekligen där i toppen av speltid. Precis som med tidigare nämnda Rainbow 6 Siege handlar detta mycket om sällskapet. För vi hade himla roligt under den korta, koncisa period vi spelade detta dag ut och natt in.
Det hinner ju bli en del dråpliga händelser under såpass många speltimmar, och den bästa kycklingmiddagen serverades när vi gömde oss i en av spelens höghus i slutskedet av spelet. Alls fyra levde, men ingen av oss hade en enda kill. Ringen kröp ihop och vi tog tillflykt till taket, märkte att det bara var ett ett sista lag kvar och på taket började ringen ta död på oss en efter en. Joakim hade dock lite liv kvar och så dök vinnarorden upp på skärmen. Vi hade alltså vunnit en match utan att någon av oss hade dödat en enda fiende. Vi kallade det för en pacifist-vinst.
The Elder Scrolls V: Skyrim (Xbox)
Oftast när jag spelar är jag ganska fokuserad på det aktuella spelets huvuduppdrag. Jag önskar att jag kunde göra lite mer sidouppdrag, och även om jag är en sådan som verkligen utforskar en öppen värld så handlar det mer om att se alla platser snarare än att göra allt som finns i dem. Mycket handlar om att jag vill vara investerad i det som är spelets huvudsakliga story, men också det där att jag alltid vill vidare till nästa spel. Jag försöker dock bli bättre på framförallt det sistnämnda i att ge det jag spelar tid. Att inte rusa genom det alldeles för mycket.
Med Skyrim var det mycket som var annorlunda dock gällande just detta. Jag var sjukskriven från mitt jobb och hade mycket tid att slå ihjäl. Så jag spelade Skyrim på ett vis som jag kanske inte hade gjort ifall inte tiden funnits på samma vis
Varenda gång jag skulle till en plats så lät jag promenaderna ta tid. Jag kunde ha ett tydligt mål men såg någon liten stig eller bro som ledde till något spännande, och så tog jag den vägen. Jag vet inte exakt hur många timmar jag lagt på Skyrim, men det är tillräckligt många för att platsa här.
Jakten på den perfekta kurvtagningen tog mycket tid under 90-talet.
Wave Race 64 (Nintendo 64)
Sunny Beach, Sunset Bay, Drake Lake... dessa namn framkallar lika nostalgiska känslor i mig som värld 1-1 från Super Mario Bros. För när en Nintendo 64 skulle köpas till hushållet hade jag redan spelat ut Super Mario 64 som annars hade varit det givna köpet. Så när konsolen och första spelet följde med hem så föll valet på Nintendos fantastiska racingspel.
Först spelade jag såklart genom turneringarna. Sedan började jag nöta kurvor, timme ut och timme in och om det mot all förmodan var någon kompis eller familjemedlem som slog min tid så satt jag så länge som krävdes för att återta platsen. Det var framförallt första banan, Sunny Beach, som blev den som spelades hundratals gånger. Det vore roligt att minnas hur nära (förmodligen en bra bit ifrån) jag var från världsrekordet i PAL-versionen (som är på 1 minut, 16 sekunder och 850 hundradelar) när jag spelade som mest och tålamodet att spela lika mycket idag finns tyvärr inte. Men minnet av att orka spela om och om igen är helt underbart.
Tetris (Multi)
Jag tror många spelare har ett eller flera spel som vi återvänder till. Jag skulle göra en kvalificerad gissning att det ofta handlar om strategispel, eller som för min del då ett antal onlinespel. Med start på Game Boy så började även pusselspel bli något som stal all min tid och ingenting mer så än Tetris.
För jag spelade det verkligen hela tiden. Mellan varenda mer storslagen upplevelse som Super Mario Land eller Zelda: Links Awakening gick ett av tidernas bästa pusselspel varmt. Skulle man räkna enbart timmarna på Game Boy blir dem många, lägger man till versioner på andra format blir det hiskeliga summor. Min kärlek till de här blocken är enorm, och än idag adderas total speltid till någon av de otal versioner som finns.
Vuxna män som har roligt tillsammans.
Gears of War (Xbox)
Jag var aldrig någon stor PC-spelare i min ungdom utan använde mest datorn som ett verktyg att försöka förverkliga mina naiva författardrömmar. Jag spelade dock litegrann, men det var först med Xbox 360 som jag blev fast och förstod hur roligt det kunde vara att spela med och mot andra. Så, när Cliff Bleszinski gav mig ett testosteron-osande actionspel började jag välja bort sömn till förmån för det välkända begreppet "bara en match till".
Med nysläppet till Xbox One blev det nästan ännu mer speltid. Nu hade jag dessutom vänner att spela med så varenda ledig sekund som vi kunde samla ihop en squad handlade om blodiga avrättningar med motorsågar. Jag började inse att det fanns en enorm tjusning i det här med att spela med andra och Gears of War var intensivt och alldeles, alldeles underbart.