Första delen finner du här!
Under nittiotalet jobbade min far på Norrköpings Tidningar och de hade ett samarbete med Bergsala. Jag fick med jämna mellanrum hem Nintendo-spel att recensera och inför releasen av deras kommande konsol fick vi ibland hem promo-material (På VHS!) På ett av dessa kassettband fick jag se första skymten av Ocarina of Time. Det var bland annat en sekvens när Link kastar bomber i munnen på Dodongo, en av bossarna i spelet.
Jag minns inte ifall jag hade spelat Super Mario 64 innan jag såg detta, men just det här att Nintendos mest berömda spelserier nu skulle bli 3D var något speciellt. Man kan givetvis såhär i efterhand bli hur nostalgisk som helst över Links tredimensionella övergång och överdriva dess genomslagskraft i absurdum, men jag skulle nog ändå definiera det som ett av de allra största ögonblicken i spelhistorien, åtminstone för mig.
En titelskärm som fortfarande ger gåshud.
Jag hade bokat spelet på en lokal leksaksaffär och under bussresan hem satt jag och bläddrade igenom manualen ett flertalet gånger. Vad som hände när jag kom hem är ett sådant där spelminne som för alltid etsat sig fast, trots att det gått 24 år sedan dess. Jag kom hem och jag och brorsan startade upp spelet, förtrollade oss direkt i det och bestämde att vi skulle ta ett 24-timmars maraton. Men efter några timmar var vi tvungna att ta en paus för jag skulle iväg och spela innebandy. Brorsan har berättat att väntan på att jag skulle komma tillbaka var olidlig. Väl hemma igen så hade vår gemensamma kompis Marcus kommit över och vi fortsatte spela. Helt uppslukade av det magiska äventyr som Nintendo skapar. Någonstans under den kommande morgonen gick Marcus och lade sig en stund, och när han vaknade möttes han av två trötta bröder som suttit uppe och spelat hela natten. Vi var så enormt trötta och hade kört fast i spelet, varpå Marcus frågade om man inte kunde dyka från en specifik avsats i Zora's Domain, och vipps så kom vi vidare. Både jag och bror insåg att vi behövde sova en stund innan vi fortsatte.
Vi tog inte lika långa spelsessioner efter denna men varje gång vi återvände så förtrollades vi av hur fantastiskt spelet var.
Knappa två år efter mästerverket Ocarina of Time släppte Nintendo Majora's Mask. Det var ett ganska märkligt spel, på flera vis, men jag minns att jag var så otroligt glad att vi inte behövde vänta flera år på ett nytt Zelda-äventyr. Det finns många riktigt bra saker med detta spel, även om det lite hamnat i skymundan för mig personligen. Jag har dock en tanke på att snart spela om det på 3DS och på något vis känns det bra att jag inte minns jättemycket av spelet eftersom jag då kan bli överraskad av upplevelsen igen. Många Zelda-spel har jag liksom spelat så mycket att jag minns dem så pass bra att en det nästan känns onödigt att spela de igen men Majoras Mask har jag inte spelat i närheten lika mycket som sin föregångare. Så, även om jag minns att jag gillade den mörkare tonen i Majora's Mask så får spelet studeras i mer detalj i en framtida blogg, när jag upplevt det igen.
Ett spel med många märkliga inslag.
Det hade ju varit enkelt för Nintendo att följa upp Game Boy-äventyret Link's Awakening med en renodlad uppföljare, men Nintendo valde en annorlunda väg - som så många gånger förr. Oracle of Seasons and Oracle of Ages är en ganska märklig historia då det var två spel med vissa sammanhängande story-element, det var heller inte utvecklat av Nintendo utan en studio skapad av Capcom vid namn Flagship. Jag har spelat genom båda spelen, när de hade release, men aldrig återvänt till dem. Jag hade dock gärna sett remakes av dem likt det Link's Awakening vi fick till Nintendo Switch. Jag tror de hade passat bra som en utgåva med båda spelen i ett.
Efter dessa spel kom Four Swords till Game Boy Advance, som blev det första Zelda-spelet jag faktiskt inte spelat. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av de här multiplayer-spelen, och trots att de ändå tillhör Zelda-serien så känns de inte som en del av de spel jag själv räknar som huvudspel i serien.
Under en mörk och tekniskt visuellt imponerande demonstration under Space World 2000 fick vi se vad som skulle följa upp Ocarina of Time på allvar. Vad vi fick var dock något helt annat. The Wind Waker släpptes 2003 och jag hade flyttat hemifrån några år tidigare. Jag bodde numera i en liten etta i Trollhättan och fick beskedet att spelet hade hamnat på fel utlämningsställe och jag var så himla besviken. Som tur var skulle mammas granne till en butik i närheten så jag fick följa med och kunde hämta ut spelet. Jag minns att jag gillade det guldtonade omslaget och satt och spelade hela natten tills solen gått upp.
En pojke och hans trogna båt.
Zelda: The Wind Waker var, framförallt visuellt, ett annorlunda äventyr men jag minns att jag gillade både grafiken och musiken. Här fanns underbara karaktärer och spännande platser att utforska, och det är också en sådan där Zelda-titel jag spelat om ett flertal gånger. Faktiskt så satte jag mig och spelade det ganska nyligen igen, då med Wii U-utgåvan. Jag älskar bland annat melodin som spelas när man åker båt, och minns att jag när jag jobbade som musiklärare brukade stanna kvar efter arbetsdagar för att lära mig spela den på piano. Det är ett otroligt vackert stycke, något som serien överlag har gott om.
Spelet följdes av Four Swords Adventures till Gamecube som jag, liksom Four Swords till GBA, heller inte spelat och sedan The Minish Cap som jag spelat genom en enstaka gång och minns som ett småmysigt men inte så minnesvärt äventyr. Jag tror dock att jag i framtiden kommer att spela om de flesta av de Zelda-spel jag bara upplevt en enstaka gång.
Väntan mellan varje Zelda-spel känns alltid som en smärre evighet. Men något liknande det den där demon från Space World drygt fyra år tidigare hade skvallrat om, var det som skulle komma härnäst.
Fortsättning följer.