Jag måste bekänna en sak: Jag tycker väldigt mycket om TV-spel. Detta innebär sedan såklart att jag har plöjt ner okristligt många timmar i diverse digitala äventyr under åren, och även om majoriteten av dessa kanske i snitt har krävt mellan tio till trettio speltimmar så finns det såklart många som har tagit betydligt längre tid än så att klara ut. Ibland handlar det dessutom inte om att klara ett spel utan ibland fastnar man bara i dessa virtuella världen, och man vägrar sedan att släppa taget. Jag har sedan här nedan listat titlarna som har "stulit" flest vakna timmar från mig under mina 32 år här på jorden, och det är en salig blandning mellan fickmonster till ringvärldar och misslyckade gratislir, håll till godo.
Pokémon Red
Spelet jag med största sannolikhet har tillbringat mest tid tillsammans med under mitt liv stavas Pokemon Red, och jag tror inte ens någon annan titel kommer i närheten om jag ska vara ärlig. Mellan åren 2000 och 2007 var nämligen Nintendos bärbara mästerverk
mitt så kallade "bread and butter" och jag plöjde ner mängder med timmar från det att jag var tio år till dess att jag var runt 17-18 och uppgradera till Pokémon Pearl. Jag vet liksom inte hur många sparfiler jag hade under den här perioden, men de allra flesta klockade in på över 255 timmar, och då spelet efter detta inte kunde registrera några fler klockslag är det svårt att ange någon exakt sluttid. Vi snackar i alla fall om tusentals timmar med enkelhet, och om jag bara tänker på antalet batterier jag förbrukade för att starta mitt gråa original Gameboy (krävde 4st AA-pjäser) får mig att tro att jag har gjort mig skyldig till större miljöbrott än många korrupta företagschefer. Visst, jag uppgradera till en något mer energisnål Gameboy Color lite senare (vilket bara behövde 2st AA-batterier), men skadan var förmodligen redan skedd i min iver att träna upp min Squirtel till en Blastoise om och om igen. Det var värt det dock. För det krävs uppoffringar om man vill vara bäst och fånga allihop. Sorry, Mother Earth.
Lite kuriosa: mitt gamla Gameboy var så slitet att jag var tvungen att trycka ner tummen under skärmen för att det skulle funka. Det hindra mig inte från att spela mer Pokémon dock.
Halo Reach
Jag anlände till Halo-festen relativt sent då jag vid millenniumskiftet för det mesta spelade på Gamecube och således inte hade tillgång till Microsofts debutkonsol. Med tiden skulle jag dock såklart bekanta mig med Master Chief och dennes rymdringar, men det var först med 2010-titlen Halo Reach som jag verkligen blev förälskad i följetongen på allvar. För Reach var, och är fortfarande i mitt tycke, det perfekta actionäventyret där allt från kampanjen till det vanebildande flerspelarläget kunde underhålla en i tusental timmar allt som allt. Det fanns liksom en tid då jag och min syster spelade online kväll efter kväll, och klockan kunde lätt passera två och tre på morgonen innan vi tvingade oss själva att lägga ner kontrollerna och invänta morgondagen för att kunna spela på nytt. Samma syster och jag startade förövrigt upp spelet igen förra året, och det är nästan lika roligt att spela Firefight (raketkastare och jetpacks all the way) idag som det var för 13 år sedan. Rekommenderas!
Det bästa Halo-spelet.
KKND 2: Krossfire
Jag har aldrig varit någon stor PC-spelare, och min erfarenhet av renodlade datorspel är tämligen begränsad då jag för det mesta har hållit mig till konsolerna mer barnvänliga framförhållning. Det fanns dock ett par PC-titlar som jag spenderade ändlöst många timmar med under min uppväxt, och den största tidstjuven bland dessa var utan tvekan KKND 2 Krossfire. Min bror hade nämligen kommit över spelet via ett nummer av PC Gamer och när vi sedan fick låna en laptop från en av min mammas vänner så blev jag fast i detta futuristiska krig mellan människor, mutanter och maskiner. För allt var verkligen döläckert och coolt för en liten snorig grabb, och det gick inte att starta spelet utan att kolla in det filmiska introt där allt från gigantiska getingar till hårdskjutande jetflyg slogs mot varandra. Röstinsatser är annars förmodligen det jag kommer ihåg mest från min tid Beam Softwares hårdkokta strategispel, och jag kan än idag höra med tydlighet hur de mänskliga infanterisoldaterna fräste fram "What a hell?!" och "I'm listening" när man markera dem, och likadant är det med annonseraren som förkunnade i en mindre evighet att man hade ont om olja för att sedan chocka en som spelare med att oljan faktiskt var slut. "Low oil warning, Low oil warning, Low oil warning, Low oil warning... There goes the oil!"
Vem behöver Starcraft?
Fire Emblem 4 Siesen No Keifu
Att lägga ner hundratals timmar i ett spel är inte det vanligaste, och jag skulle säga att det möjligen är ännu mer ovanligt när spelet i fråga är helt på japanska och man är tolv år gammal. Detta var dock något jag gjorde under min uppväxt när jag hade alldeles för mycket fritid att ta död på. För via någon obskyr internetsida under början på 2000-talet lyckats min bror komma över ett japansk exemplar av det fjärde Fire Emblem-spelet till SNES, och även om äventyret var helt på japanska så kunde jag inte sluta spela detta medryckande strategispel från morgon till kväll. Det tog givetvis en mindre evighet att lära sig kontrollen och hur spelet fungerade, men efter tag kunde jag manövrera mina soldater på slagfältet med tämligen stor framgång, och det enda som egentligen hindrade min framfart var att jag vägrade låta någon av mina karaktärer dö under resans gång. Detta gjorde sedan att speltiden sköt i höjden då jag sparade mina framsteg med jämna mellanrum för att sedan starta om spelet om någon av mina generaler fick bita i gräset. Jag begrep sedan såklart inte en ynka sekund av storyn, men trots det så måste jag säga att Fire Emblem 4: Seisen No Keifu är min favorit i serien, och då är det mycket tack vare den snorsnygga pixelgrafiken och de enorma slagfälten. Nintendo ge oss en engelskspåkig remaster till Switch, por favor!
Fire Emblem som serie har aldrig varit bättre än i del fyra - i alla fall om vi snackar grafik och spelmekanik.
Monster Hunter World
Jag la ner otroligt många timmar i Monster Hunter Tri till Nintendo Wii när det begav sig, och den titeln är förmodligen det bästa spelet till Nintendos kontroll-viftande konsol tillsammans med mästerverken The Legend of Zelda: Twillight Princess och Super Mario Galaxy 2. Jämfört med 2018-titlen Monster Hunter World dock så är speltiden jag hade i Tri ingenting. Absolut ingenting. För här snackar vi om hundratals timmar med att jaga och dräpa diverse monster, och senast jag tittade tror jag att jag hade runt 600 timmar registrerade, och då minns jag inte ens om detta var före eller efter den ljuvliga Iceborne-expansionen hade lanserats. Att Monster Hunter World är ett otroligt bra och fängslande spel råder det således inga tvivel om, och det enda anledningen till att jag inte vill se en uppföljare inom kort är att jag är rädd att jag inte kommer sova mer än 3-4 timmar per natt då jag återigen kommer vilja jaga Diablos och Pukei-pukeis till förbannelse.
Monster Hunter World 2 kommer förstöra min dygnsrytm.
Gigantic
Det här är ett sorgligt kapitel i min spelhistoria. För jag spelar i princip aldrig Free-to-play då jag sällan tycker de är speciellt välbyggda eller engagerande, och jag tycker således att det är dumt att plöja ner otaliga timmar i dessa när jag redan har en backlog som är enorm. Under året 2017 skulle dock denna principen komma att förändras då jag ramla över flerspelarfesten Gigantic. Konceptet med så kallade "hjälteskjutare" var där och då inget nytt, utan detta var en tid då alla skulle börja kopiera Overwatchs framgång med mer eller mindre framgång. Gigantic var dock annorlunda, och även om det i sin grund mycket riktigt var ett multiplayer-lir med fokus på färgstarka karaktärer så var det samtidigt mer inriktat på strategi, taktik och samarbete jämfört med Blizzards monstersuccé. Varenda hjälte var olik från den andra, och den säregna designen gjorde att spelet för sex år sedan verkligen stod ut ur mängden och utmärkte sig på en annars överbefolkad marknad. Utvecklaren Motiga hade dock extrema ekonomiska problem, och det var i slutändan bristen på pengar som fick skaparna att stänga ner spelet knappa året senare. Under detta året var det dock bland det bästa jag upplevt i multiplayer-väg, och jag tillbringade snuskigt många timmar med att lära mig de olika hjältarna och hur man skulle bli bättre som spelare. Just community-delen var dessutom väldigt trevlig och inbjudande, och jag sörjer än idag att Gigantic inte kunde hitta den framgång spelet i mitt tycke förtjänade.
Gigantic förtjänade så mycket bättre.