Måns Lindman har spelat detta under februari 2023:
Wanted: Dead
I särklass mitt mest spelade i februari. Inte bara i recensionssyfte utan även för att det är rent ljuvligt. För rätt publik, skall väl tilläggas då det uppenbarligen inte föll i god jord hos alla. Men för mig, och för alla oss som föddes med nerver av stål och masochism i vårt DNA, vi som gillar att bli rejält straffade för våra fadäser och gärna synar misslyckandet i vitögat, vi har befunnit oss i ett sjätte konsolgenerationens paradis. Storstryk har det blivit, i omgångar men det har bara gjort mig mer motiverad. Mitt blodtryck har ständig legat på letala nivåer men det här har varit ett uppdrag större än livet. Eller för att citera en Reddit-poet; "är man gjord av soja skall man kanske hålla sig till Nintendo i stället." Den härligt stökiga och stenhårda hack 'n slash-shootern var som en enda lång B-film i spelformat. Medvetet horribelt röstskådespeleri, fulsnygg grafik och en ostig story som vi inte sett maken till sedan Michael Dudikoff härjade hemma på tjock-TV:n. Rikligt med katt dessutom. När eftertexterna rullade var jag helt utmattad, och lycklig. Lycklig över att den här typen av retroröj fortfarande får lite kärlek i dessa tider av storbudget och massproduktion. I grymma gamer-tider där ledorden ofta är själlöst och girigt.
Chefredaktör Hegevall har lagt massor av tid på Season 2 av Warzone 2.0 under februari.
Henric Pettersson:
Hogwarts Legacy
Som för så många andra har februari varit en magisk månad för egen del i och med lanseringen av Hogwarts Legacy. Sedan spelet utannonserades har jag längtat något kopiöst efter att få utforska Hogwarts, Hogsmeade och resten av denna förtrollande värld vi så väl känner igen från Harry Potter. När jag nu ägnat några dussin timmar med spelet kan jag konstatera att det definitivt lever upp till förväntningarna. Det gör knappast något revolutionerande och känns som ytterligare ett open world-spel i mängden, men att det utspelar sig i Harry Potters universum är mer än nog för att jag ska vara nöjd. Än är jag långt ifrån färdig och jag har knappt ägnat tid åt berättelsen när upptäckarglädjen varit så stor vilket ändå säger en hel del om hur mycket jag gillar spelet.
Petter Hegevall:
Call of Duty: Warzone 2.0 (Season 2)
Jag var en smula skeptisk till mer Resurgence, först. Jag tyckte dessutom att det kändes lite trist att ryktet om en omgjord, uppdaterad Rebirth Island inte stämde, att vi skulle få nån grå japansk ö. Men så släpptes säsong två och trots att de flesta buggarna kvarstod, har jag tillbringat mycket tid med Warzone 2.0 på Ashika Island de gångna veckorna. Jag, hårdvarurecensent Fredrik Lindman, mina gamla vänner Thug-Life samt Picadilly Demonstorm har geggat runt nere på ön i stort sett varenda kväll och när jag nu äntligen låst upp KV Broadside-haglet med eldbulorna, tänkte jag försöka döda fler motspelare, också.
Conny Andersson:
Octopath Traveller II
Att få förtroendet att recensera ett av detta årets mest efterlängtade spel var såklart för egen del riktigt roligt, speciellt med gott om tid innan spelet hade sin release. Jag satt i spelpass på minst fem timmar om dagen, varje dag, och när sista bossen till slut var besegrad stod klockan på runt 70 timmar. Att jag ändå lyckats besöka Japan under 1800-talet i Like a Dragon: Ishin, gå på lektioner i Hogwarts Legacy och köra de sedvanliga matcherna i Rainbow Six Siege skvallrar ju såklart om alldeles för mycket tid att spela och februari har verkligen varit något extra i spelväg, för egen del. Men att få uppleva åtta olika äventyr i fantastisk pixelgrafik var alltså det som stal den mesta av tiden, på det där viset som Japanska rollspel har en tendens att göra. Det är alltid lite vemodigt när eftertexter rullar på ett spel, speciellt när det då nästan har en sammanlagd speltid som två arbetsveckor. Det ska bli skönt att lägga äventyret bakom sig, mest för att fokusera på andra spel - men den episka upplevelsen kommer stanna kvar i minnet länge.
Marie Liljegren:
Hogwarts Legacy
Denna månad har jag haft trollkarlsfeber. Enda sedan jag fick den där trollstaven hos Ollivander har jag knappt kunnat lägga ner handkontrollen för att få någon nytta gjord alls annat än att släpa mig till jobbet. Jag vet inte varför jag hamnat i trollkarlsträsket men det är något med det här spelet som gör att jag bara måste spela en kvart till. För en upptäckare som jag är detta spelet ren heroin, för det finns verkligen gömda ting precis överallt. Okey, alla tusentals kläder man hittar skulle kunna vara rena pengar istället för det är trots allt det man använder dom till, man säljer vidare dom som den värsta av hälare så man kan köpa sina Mandrakes och en nyare kvast att glida runt på. Till min stora besvikelse ser spelfigur jag byggt upp ser ut som en riktig dåre som rymt från cirkus trots att jag la härligt med tid på att skapa en riktigt tilltalande individ.
Allt gick käpprätt åt helvete när kläderna med mest power kom på plats, kläder som antagligen hade gjort någon känd kläddesigner lycklig i Paris men som vi dödliga skrattar åt så vi kissar lite, som när Crocksen kom. Just nu går min gubbe runt med en blå toppluva som mycket väl kunnat rånats av John Blunds huvud och en cape som antagligen suttit på en trollkarl från Walmart, ni vet en Carl Einar Häckner och som kronan på verket bär hon ett par glasögon med ormögon. Att mina klasskamrater som ser så städade ut i sina skoluniformer inte undviker mig är ett rent under. När jag inte är upptagen med att gå på lektioner och lära mig Alohomora för att dyrka lås eller Wingardium LeviOOOsa så ser man mig mest när jag glider runt på min kvast i finaste ekfaner. Just nu har djurvännen Majsan fullt upp med att sköta om alla fantastiska vidunder som jag räddat som ska matas och borstas för att må bra. Och när inte djuren ska mysas med är jag ute och gör livet surt för Goblins, onda trollkarlar och tjuvjägare. Får jag säga det själv är jag en grymmare trollkarl än vad han den där med blixtärret i pannan någonsin var. Jag ligger nu runt 57 timmar speltid och det känns som jag har många mer timmar kvar innan jag får se sluttexterna vilket känns skönt för det är trots allt en hel månad kvar till Resident Evil 4 Remake släpps och en kvinna behöver ju trots allt hålla sig sysselsatt tills dess. Så jag fortsätter mitt äventyr och njuter av varje minut. Hogwarts är trots allt en riktigt kul lekplats.
Filmredaktör Lamartine gillar nyversionen av Dead Space.
Jonas Mäki:
Hogwarts Legacy
Det är alltid ett gott tecken när jag recenserat ett spel och är hyfsat färdig med det ändå vill fortsätta spela. Så har det varit med Hogwarts Legacy som jag lirade oerhört intensivt inför recensionen, men vars enorma spelvärld och flexibla story gör att det finns så otroligt mycket att utforska och prova på. Följdaktligen har min unge blivande magiker Jonas Maeki strosat runt i skogar på jakt efter märkliga gömställen, löst alla de pussel som finns och spenderat orimligt mycket tid med att inreda mitt Room of Requirement på ett sätt som anstår en flitig och lojal Slytherin-student. Faktum är att jag kommit på mig själv med att bara slå ihjäl timmar med att plantera obskyra plantor, koka kraftiga brygder och bestämma vilken typ av hatt jag ska bära just idag. Allt som allt ett väldigt fint tecken på att Hogwarts Legacy lyckats mycket väl med att återskapa magin med att få gå på Hogwarts och leva ett Harry Potter-liv.
Niklas Wallin:
Among Us
Jag hade precis som många andra tänkt spela Hogwarts Legacy hela februari i princip, men så blev det inte. Det får bli ett senare projekt helt enkelt. Stora delar av februari har tillbringats i sängen eller i soffan och mestadels har jag tittat på film och serier faktiskt, minsta möjliga ansträngning har varit målbilden. Nu senaste dagarna har jag återfått ork och lust till annat, ett par vänner tjatade på mig att ladda ner Among Us, vilket jag också gjorde trots viss skepsis. Efter att ha brottats med röriga menyer mer än något annat så satte vi till slut igång. Trots min initiala skepsis så var det faktiskt ganska roligt, det blir ju lite av ett öråd fast med dödlig utgång varje gång det ska röstas om vem som är sabotören i sällskapet. Allra roligast är det förstås att vara sabotör också och det ger en stark känsla av tillfredsställelse varje gång man lyckas ta kål på tillräckligt många eller när någon oskyldig kastas ut i rymden. Det blir lite enformigt om man kör för länge dock, men en timme eller två i gott sällskap så kan är det ofta vansinnigt roligt.
Patrik Severin:
Hitman 3: Freelancer
Jag har haft mängder med nöje att spela det lite mer öppna sandlådeläget. Det är en kampanj som består av några små-kampanjer du startar. Dessa tar dig runt världen på olika uppdrag utan livlinor. Det känns som massvis med uppdrag av "Elusive Targets" på rad. Jag älskar konceptet av att sedan uppgradera min bas inte helt olik upplägget i Blood Money. Med hela den nya trilogin kan uppdragen ske på alla tre titlarnas nivåer vilket skapar ett helt absurt antal lokaler och former av kontrakt. Det är mer utmanande men också mer belönande spelläge. Det enda jag saknar är att dina framsteg sparas om du måste avsluta din spelsession plötsligt. Tyvärr rankas det fortfarande som ett misslyckat uppdrag. Genom ett system för att samla på sig valuta, vapen och annat mellan uppdragen växer din garderob. Dina vapen kan också förloras permanent under ett uppdrag så det gäller att hela tiden välja din utrustning med omsorg. Det finns inget bättre sätt att spela Hitman idag än på detta sätt. Det är en varm rekommendation.
Johan Mackegård:
Hogwarts Legacy
Jodå, jag åkte dit, jag också. Trollkarlsfebern som har tagit över stora delar av västvärlden fångade även mig. Hogwarts Legacy är ett perfekt exempel på spel som kan få en hel natt att susa förbi på bara några ögonblick och plötsligt sitter man där i ottan, väckt ur sin trans av nyvaken fågelsång och inser skamset att man gjort det igen. Jag är dock kluven till hur bra jag faktiskt tycker att äventyret är. Missförstå mig rätt, det är som sagt ett spel som fullkomligt slukar mig och jag har absolut roligt när det ska lajvas trollkarl men vissa saker känns ganska risiga. Berättelsen är det största exemplet och om jag ska till att förklara för någon vad exakt det handlar om kommer jag till någon luddig sammanfattning om uråldrig magi (som i praktiken låter mig kasta lådor på monster och får troll att slå sig själva) och någon typ av gammalt pussel i fyra delar som ska vara viktigt av någon anledning. Jag är nog bara halvvägs in i äventyret än så länge så mycket kan ju fortfarande hända men mitt intryck av narrativet är i nuläget svagt. Världen är dock riktigt underhållande att utforska och jag har tillämpat min gamla rollspels-strategi för att maximera inlevelsen - att inte använda "fast travel". Ska jag till Hogsmede på ett uppdrag eller för att handla något så blir det sitt eget projekt. Resan dit, eller vart kvasten än bär bjuder ofta på oförutsedda äventyr då jag inte sällan hamnar på helt andra platser än vad jag ursprungligen planerat. Världen i Hogwarts Legacy är vad som gör spelet i min mening.
Halva redaktionen älskar Hogwarts Legacy.
David Hedin:
Fashion Police Squad
Jag bryter mot trenden och kommer inte säga Hogwarts Legacy. Istället har jag spelat ett annat trendigt spel. Finskutvecklade Fashion Police Squad fångade min uppmärksamhet, och tur var det! Spelet är fyllt med charm och påminner om Doom Eternal i sin gameplay-loop med snabba pussellika strider där man behöver ha koll på både X och Y led med sina rörelser. Spelet var kort och gott och hann ta slut precis innan det började dra ut på det hela. Ett perfekt spel för att lira, ha kul och sedan lägga bakom sig. Humorn är tramsig och jag har på kvällarna kvävt ett och annat skratt då de plötsligt kommenterar att jag slafsar i mig alkoholfria drinkar som ligger på gatan eller beklagar sig över att det absolut inte finns en chans i världen att ta sig runt det röda snöret som är i vägen för nästa uppdrag. Designen på alla fiender gör en påmind om alla modemisstag man kan göra. Och hur man kan lösa dem ifall man är en konstapel för ett auktoritärt styre som med våld tvingar folk att klä sig vettigt enligt deras preferenser.
Marcus Persson:
Hogwarts Legacy
Det är inte utan att man känner sig som en trasig grammofonskiva, men precis som många andra på redaktionen har månaden till stor del spenderats på Hogwarts där jag lekt trollkarlslivet. Många timmar har det hunnit bli och trots detta är eftertexterna rätt långt borta. Mitt fokus är flyktigt och istället har jag stojat runt som en dåre på min flygande kvast, samlat hemligheter, stirrat på stjärnor, löst mystiska Merlin-mysterier och allsköns annan jox. Med andra ord, allt annat förutom att fokusera på att besegra den illasinnade Ranrok. Strålande underhållning även om spelet knappast återuppfinner hjulet.
Olof Westerberg:
Overwatch 2
Egentligen ända sedan i höstas - men absolut främst nu på sistone - har min Playstation 5 gått och blivit en dedikerad Overwatch 2-maskin. Jag har nästan börjat undra om det ens går att köra andra spel på den, så längesen var det (nästan), och nu med den nya säsongen har det återigen hänt en hel del kul grejer i Blizzards arena-skjutare. Tack vare det kloka beslutet att låta oss slippa ytterligare en ny obalanserad hjälte till säsong 3, så har fokus legat på att balansera den digra uppsättning som redan finns tillhanda. Tack och lov har därför både dps:en Sojourn och tankerna Roadhog och Orissa taggat ner ett par snäpp, och istället har underdogen Wrecking Ball oväntat nog klättrat upp till att bli en given del i var och varannan match. Det är alltid kul att se en sådan hjälterotation, och tillsammans med att flera gamla kartor återvänt har det blåst lite nytt friskt liv i metan. Tyvärr finns det dock fortfarande problem, som hjälte-kombinationen Mercy och Pharah som stökar till det lite väl mycket uppe i stratosfären, och för att inte tala om matchmaking-verktyget som ibland tycks para ihop trefaldiga OS-guldmedaljörer med kompletta nybörjare. Men oavsett fortsätter jag spela, och trots uppenbara problem ser jag inga tecken i horisonten på att jag kommer sluta inom en överskådlig framtid.
Jenny Enbrant:
Hogwarts Legacy
Ett av de mest eftertraktade spelen som inspirerats av Harry Potter böckerna och filmerna släpptes nu i månaden och det syns verkligen bland redaktionen hur mycket det har uppskattats. Framgången i spelet är inte bara hypen utan en Potterhead som mig som läst alla böckerna om och om igen hittar flertalet små juveler som enbart är smådetaljer i böckerna och referenser på uppdrag med repliker från filmer och böcker, karaktärer som man läst om som forna minnen har plötsligt fått en ny mening och egen karaktär förutom den surmulna attityden man läst om när de kommer med snikna kommentarer mot Dumbledore från sina porträtt. Det är verkligen något magiskt med Hogwarts Legacy som tar fram tonåringen inom mig som önskade mer än allt i hela världen om en tillflykt till en magisk värld. Som ung fantiserade jag och min syster om ett datorspel där man skulle kunna gå runt i Hogwarts och få lära sig magisk historia och trollslag, hittills har inga spel varit nära det vi fantiserade om förrän nu, detta är det närmsta jag sett. (Fast vår modell var mer som en billig Hogwarts-doom sida, men vi var nybörjare i html) jag verkligen älskar Hogwarts Legacy.
Johan Vahlström:
Hot Wheels: Unleashed
Det var rätt jämnt denna månad mellan supersuccén och fantastiska Hi-Fi Rush och det spel som till slut kammade hem mitt mest spelade, Hot Wheels: Unleashed. Hade det förstnämnda varit längre hade det utan tvekan varit mest spelat, för så bra är det. Hot Wheels däremot är något jag velat spela länge och när det till slut dök upp på Game Pass för inte så länge sen var det bara att ladda ner. Som en liten unge var jag löjligt förälskad i leksaksbilar och där ingick så klart en och annan från Hot Wheels-samlingen. Därför är det kul att kunna vara en liten pojke igen med bilbanor som har drakar, spindlar, loopar och hopp. Dessutom med flera roliga bilar. Med tanke på att denna utgåva också kommer med en massa extra material är det en kanondeal för mig.
David gillar indietiteln Fashion Police Squad...
André Lamartine:
Dead Space: Remake
Medan många av mina kollegor har viftat trollspön och flugit på kvastar hela februari har jag mest skrikit mig hes och bytt underkläder ungefär 78 gånger för mycket under mitt återbesök till USG Ishimura - ett skräckskepp som jag inte har återbesökt sedan de hederliga PS3-dagarna. Jag ogillar idén bakom remakes i filmvärlden, men i spelvärlden är uppiffningen allt jag har drömt om. Det är så skönt att återvända till det snillrikt strategiska upplägget och det köttiga lemlästandet som Dead Space trollband mig med för så länge sedan i krispigt nextgen-format. Jag var en av mycket få i redaktionen som faktiskt gillade Callisto Protocol, men det har såklart inte ett suck mot spelet som startade lysande-ryggrad-som-livmätare-skräcken och jag kommer nog även att fortsätta rymdklägg även i mars.
Vad har du spelat under februari?