Andra följer sina barn till fotbollsmatcher. Jag och Tom, 14, står och huttrar 00.45 en vardagsnatt utanför EB games i Jönköping i väntan på ett tidigt ex av Burning Crusade. I grund och botten är det samma omtanke. Och ändå viktigare: det vore ju synd att inte vara först. Ständigt detta "först" som genom åren visat sig vara en ganska en ganska oekonomisk reflex. Det är sällan rea på releasedagarna och när det gäller konsoler så brukar det vara si och så med kvaliteten på de första spelen som erbjuds.
Jag minns Playstation 2. Gamereactors chefredaktör styrde skutan på tidningen Missil. Så länge sedan var det inte men det känns verkligen som back in the days. En liten oas av fria tankar i Spray-huset på Östermalm där raketforskarna (de trodde att de var det, i själva verket gjorde de dåliga hemsidor) utanför redaktionens hårda kärna gick omkring i filtbyxor och/eller finkostym. Väldigt få visste dessutom vad de pratade om och hade ett manér som gick ut på att knäppa med fingrarna och säga "burn rate" och "helt sjöööuukt asså!" väldigt ofta.
Petter hade grävt djupt i budgeten och fått hem en Playstation 2 från Japan. Vi var extremt upphetsade. Långa strängar av spott i mungiporna men, ja, en lång historia kort - det var en besvikelse av episka proportioner och vi undrade verkligen vad det var frågan om. Petter såg ut som om någon ställt fram ett fat fladermusspillning och sagt "ät, eljest jag dräper dig".
Jag tar ett djupt andetag och nämner även Dreamcast som slukade en halv Super Nintendo-samling i inbyte då kassan var skral, innan det kraftigt nedkortade retrospektiva collaget är till ända och vi hamnar här och nu - Wii. Skum pryl. Rent estetisk, och det här är såklart en personlig uppfattning, så ser den ut som en sämre förlovningspresent hemmahörande i ett underskåp i köket. Nej förresten. Det är ingen personlig uppfattning, det är så. Att spela Wii sports känns som att surfa runt på klassträffen och hade det inte varit för en mycket egendomlig utveckling i vårt hushåll hade jag låtit bilan falla obönhörligt.
Wii har nämligen fått damerna att spela. Mimmi, modern i familjen, testade Pacmania till Sega Master System en gång men led så svårt av stressen att vi fick ta det ifrån henne. Nu flyger hon omkring i vardagsrummet som en demon med en Wii-nunchaku i nypan. Klart otippat.
Sally, nio, som annars enbart spelar Gameboy och vid enstaka tillfällen Asterix till 8-bits-Nintendo, har bowlat så till den milda grad att hon knäcker en perfekt 300 vilken dag som helst. Och så Moa, 16 år, totalt ointresserad av TV-spel från födseln med Singstar som enda merit på området. Nu rullar hon av sig jabbar som värsta Apollo Creed i Wii Sports. Man kan inte räkna bort en konsol som fäster så omedelbart på målgruppen "icke gamers" som Wii har gjort. De är trots allt fortfarande fler än oss.