Henric Pettersson:
Shazam! Fury of the Gods (Bio)
Jag gillade första filmen om Shazam. Det var en mysig superhjälterulle som stack ut lite i mängden och som trots blek skurk och sista akt ändå roade mig för stunden. Jag skulle dock ljuga om jag påstod att jag inför uppföljaren såg fram emot den i och med DC:s totala nedgång (nu snackar jag enbart filmuniversumet). Jag avskydde exempelvis Black Adam och trodde inte det kunde bli värre, men det kunde det uppenbarligen. Shazam! Fury of the Gods var nämligen bedrövlig från början till slut där verkligen inget fungerade. Billys kompisar borde ha blivit av med krafterna omedelbart för att enbart fokusera på Shazam och skurkarna skulle ha reducerats till en och haft någon som helst bakgrundshistoria som gjorde de intressanta. Detta står sig tveklöst som en av årets värsta filmupplevelser (hittills).
The Super Mario Bros. Movie (Bio)
Herregud vilka rysningar jag fick redan från första trailern. Aldrig någonsin hade jag vågat tro att det här skulle bli en bra film när jag först fick höra att man filade på en film om Nintendos ikoniska rörmokare. Än mindre trodde jag på det när det stod klart att Chris Pratt skulle låna ut sin röst till honom, men tji fick jag. För The Super Mario Bros. Movie var en superhärlig familjefilm som innehöll det mesta jag hade önskat se i en animerad film om Mario. Underbar animering, härlig humor och massor med fanservice till oss som vuxit upp med spelhjälten. Definitivt värt varenda krona av det hiskeligt dyra priset för en biobiljett.
Boston Strangler (Disney+)
Få av oss har väl undgått berättelsen om seriemördaren som dräpte kvinnor i deras hem i Boston på 60-talet. När jag såg att filmen hade släppts på Disney+ med Keira Knightley i huvudrollen hoppades jag på en spännande och ruskig film i sann David Fincher-anda och satte igång den omedelbart. Tyvärr lämnades jag i en brutal besvikelse då den var på tok för utdragen och sövande trist som slutade engagera mig ungefär en halvtimme in. Boston Strangler var en medelmåttig röra som aldrig kändes en gnutta obehaglig och ville berätta flera sidoberättelser i en och samma film som inte kan beskrivas som annat än spretig.
Måns Lindman:
The Accountant (HBO Max)
Ben Affleck i Rain Man möter Jason Bourne. Det är ju bara att erkänna direkt, att en story om en hämndlysten revisor med autism som beväpnad till tänderna ger sig ut i den undre världen för att sänka en hel maffiafamilj på pappret lät helt barockt. Vilket det också till stor del var men The Accountant visade sig också vara betydligt mer underhållande än jag någonsin kunnat föreställa mig. Affleck dessutom klockren i huvudrollen som tidernas, utan någon som helst konkurrens mest stenhårda revisor, Christian Wolff. Han är ju ofta stelheten personifierad och sällan har den egenskapen passat bättre än här. Uppbackad av ständigt stabile J.K. Simmons och en sedvanligt spännig Jon Bernthal i en roll skräddarsydd för honom. Anna Kendrick fick väl inte mycket att jobba med men gjorde vad hon kunde som damsel in distress. Över två timmars speltid var väl i längsta laget kanske men med en tillräckligt spännande plot så kunde jag ändå köpa det. Ingen film jag kommer att minnas när jag ligger på dödsbädden direkt men klart värd en titt.
Fresh (Disney+)
En rejäl vattendelare bland både publik och kritiker men för egen del var det här en fantastisk rulle. Inte för att den dukar upp något nytt för den innovationshungrige utan för att den förädlar konsten att både visuellt grisa loss rejält, helt utan några tyglar och psykologiskt skrämma livet ur gemene man. Risken finns förstås att man inte vill se åt rött kött efter att ha sett Fresh men för rätt publikum finns här ljuva vibbar av både Hannibal och American Psycho. Sebastian Stan och Daisy Edgar-Jones var lysande rakt igenom och det var lätt att sugas in i den ohyggligt mörka atmosfären där man aldrig kunde vara riktigt säker på vem som var jägare och vem som var byte. Grymt snygg rulle dessutom och jag älskar hur regissören Mimmi Cave lät stämningen byggas upp i hela 30 minuter innan hon slängde på vinjetten med tillhörande logga. En briljant filmupplevelse för den hugade.
Tetris (Apple TV+)
Ännu en rulle som på pappret lät barock. För att inte tala om rent absurd och helt omöjlig att kunna ta på allvar. Taron Egerton i rollen som den amerikanska spelutvecklaren Henk som råkar springa på en potentiell rysk guldgruva i form av Tetris på en elektronikmässa kändes helt enkelt som en pajig komedi i bästa fall, en ren travesti i värsta men den visade sig vara både stämningsfull och tajt. Visst, det är väl årets hittills mest klyschiga rulle med Sovjet-grå infrastruktur, KGB-agenter i varje hörn och dubbel, trippel och kvadrupelspel från i princip varje involverad individ. Vem i hela världen kan man lita på? Ryssar, engelsmän, japaner, jänkare? Det är den stora frågan i en plot där någon alltid är redo att kasta stackars Henk under bussen när han pendlar runt halva jordklotet i jakt på den tidens mest lukrativa kontrakt. Baserad på en verklig historia, absolut det köper jag men det står också ställt bortom allt rimligt tvivel att det har filats en hel del på sanningen för att kunna leverera en spionrulle som denna. Visuellt var Tetris 80-talsestetik som balsam för själen. Snabbt, snyggt och sentimentalt.
André Lamartine:
Evil Dead Rise (Bio)
Nej, det är inte lika dråpligt eller vasst som Sam Raimis kulttrilogi, men Evil Dead Rise lyckas ändå väcka aptiten hos fansen genom att vara direkt oförlåtande i sitt blodiga splatter. Storyn må vara simpel, men tekniskt sett är denna reboot/uppföljare löjligt imponerande och effekterna hör till årets absolut bästa. Det är en hejdlöst snyggt och rysligt kul nystart för den som har hoppats på att Raimis skräckföljetong skulle väckas till nytt liv igen och om man klarar av flera liter blod är detta en självklar biorekommendation.
Guardians of the Galaxy Vol. 3 (Bio)
Är det den bästa Guardians-filmen hittills? Svårt att säga, men det är definitivt den bästa Marvel-filmen som serietidningsjätten har spottat ur sig sedan... ja, förmodligen Endgame. Det gör nämligen stor skillnad när en blockbuster har en driven röst och en påtaglig personlighet bakom ratten, där tredje galaxväktarfilmen fullkomligt strålar av Gunns vansinne. Det är visserligen ojämnt och rörigt, men det är lätt att förlåta när Gunn när hans kärlek för karaktärerna lyser igenom så starkt.
Beau is Afraid (Bio)
Älska eller hata den - Ari Asters episka terapisession kommer att väcka anstöt och diskussion, oavsett vad man tycker om denna märkliga skräckkomedi. Det är en utmattande film på flera sätt, men även om regissören ofta tappar tråden är det en svår film att släppa taget om och är en film som man sent kommer att glömma. Det är mörkt, sorgligt, ohämmat och bara så där enervande olustigt som bara Aster kan få till det. Om du är redo för en oförutsägbar tre timmar lång panikattack med alla möjliga vändningar är detta helt klart filmen för dig.
Marcus Persson:
Dune (4K Ultra HD)
Efter att ha gjort en ny kalibrering av hemmabion var det så klart nödvändigt att dra igång någon rejält välljudande film. Dune kändes som det självklara valet men vad som först bara skulle bli ett stresstest av ljudet urartade till regelrätt genomtittning av hela filmen. Denis Villeneuves mästerverk har en särpräglad, klassiskt blockbuster-magi kring sig som helt enkelt är omöjlig att stå emot. Det görs så sällan filmer av denna kaliber och allt från dess utsökta skådespel, fantastiska effekter och otroliga ljudbild bidrar till en helhet som helt enkelt golvar en. Vid sidan av Dune framstår andra kioskvältare som nästan amatörmässiga och Villeneuves film är en av de mest definitiva upplevelser Hollywood har att bjuda på.
Ant-Man and the Wasp: Quantumania (Apple TV+)
Trots mina på förhand lågt ställda förväntningar var Ant-Man and the Wasp: Quantumania en chockerande sömnig upplevelse. Här finns ingen gnista eller hjärta, bara rysliga mängder digitala specialeffekter och papperstunna karaktärer som Marvel av någon anledning tror vi som åskådare skall fatta tycke för och sympatisera med. Inte ens den nya superskurken Kang the Conqueror gör speciellt mycket för att röra om i grytan och ställt vid sidan av Thanos så upplevs han som direkt bagatellartad. Till och med den annars så charmerande Paul Rudd tycks ha checkat ut och sover sig igenom sina repliker. Det gör inte heller filmen någon tjänst att manuset är fyllt av klumpiga moralkakor som bara får en att klia sig fundersamt i huvudet och undra hur detta kunde gå så otroligt fel?
Scream (4K Ultra HD)
Trots att den nu är mer än 25 år gammal står sig Wes Cravens uppfinningsrika slasher precis lika bra än idag. Dess finurliga blandning av humor och skräck blåste nytt liv i genren och både Neve Campbell likväl som Courtney Cox fullständigt krossade de annars så stereotypa könsrollerna som skräckfilmer länge dragits med. Allt från de ikoniska inledande minuterna till det chockerande slutet är en stilstudie i fingertoppskänsla från mannen som inte bara en utan två gånger kommit att definiera om vad skräck på film kan erbjuda. Uppföljarna i all ära men för undertecknad är originalet fortfarande oöverträffad perfektion.
Petter Hegevall:
Scream VI (Paramount+ via VPN)
Jag älskar Scream, Wes Cravens första film. Den är lika originell och rolig/mörk idag som för 25 år sen och på det sätt som Craven gjorde satir på genren han själv var med och definierade står sig som nåt av det smartaste som gjorts i filmväg. Tvåan var det inget större fel på heller men när vi nu nått film nummer sex anser jag att luften helt gått ur Scream som följetong. För det enda man gör här är att upprepa sig, gång efter gång. Samma film görs om och det saknas lika mycket fantasi som originalitet och jag lyckades knappt hålla mig vaken genom denna.
Da Vinci-koden (Netflix)
Jag vet faktiskt inte varför jag startade den häromnatten då min nervsmärta i benen (från min stelopererade ryggsate) inte lät mig somna, men det gjorde jag i alla fall. Ron Howards thriller baserad på Dan Browns bästsäljande bok var aldrig särskilt bra när den släpptes (2006) och är inte bättre idag, men visst är pusslen och gåtorna som storyn baseras på ganska fräcka, till skillnad från det mesta Brown skrev efter detta. Tom Hanks är dessutom trovärdig som historikern Langdon men filmen är för mörk (alla scener utspelar sig i nattmörker med hysteriskt få ljuskällor) och den blir slätstruken, vilket boken verkligen inte är.
Quasi (Disney+)
Hahaha! Quasimodo lurar Frankrikes konung, påven samt snor de snyggaste brudarna framför allas ögon, detta trots att han mäter 131 centimeter från marken, har gigantisk puckel, stinker urin och har världens snedaste munhåla. Detta är en klassisk flamskomedi i samma andra som Men in Tights, Nakna pistolen samt Hot Shots och jag gillade varenda sekund av den.